Villeneuve får komma till Scott

Blade Runner 2049

[171019] Blade Runner 2049 är en uppföljare av sorten ”mer av samma vara” som undviker att kännas som en upprepning av sin föregångare, även om man plockar flitigt från dennes olika ingredienser: frågor om vad det innebär att vara människa, en framtidsstad badande i neon, samt den mystiska betydelsen av en häst.

Det har gått några decennier sedan Deckard jagade förrymda replikanter (androider till utseendet identiska med människor), och nya, mer lydiga modeller har lanserats. Ironiskt nog sköts Deckards jobb nu av replikanterna själva: K, en nyare modell, har som uppgift att lokalisera och ”pensionera” gamla modeller, med våld om så krävs. Under ett fall finner han tecken på något som kan komma att sätta hela mänsklighetens framtid på spel: replikanter kan föröka sig på egen hand.

När man gör en uppföljare till en trettio år gammal klassiker med enormt kultfölje tar man sig lätt vatten över huvudet, och regissören Denis Villeneuve var från början medveten om att fans världen över satt vid tangentbord beredda att sprida sitt hat på nätet. Här finns emellertid ingenting att klaga på, Bladerunner 2049 är så trogen sin föregångare, visuellt och tematiskt, att det nästan liknar en ohälsosam besatthet.

Vad gäller originalet blir man påmind varje gång man ser den om att den faktiskt inte kan göra anspråk på att vara världens bästa film, utan ”bara” världens snyggaste. Blade Runner 2049 följer i sin faders estetiska fotspår, och än en gång utspelar sig filmen i en dystopisk stad i ständigt mörker, vars enda ljuskällor är onaturliga neonlampor som sprider ett grön- och blåaktigt sken. Därutöver får man äntligen se vad som finns utanför staden, och får en djupare inblick i hur denna dystra framtidsvärld är uppbyggd. Mörka bilder av skyskrapor och ödsliga landskap visas till toner av påtagligt atonala synthesizer-melodier som är så subtila att de passerar nästan obemärkt, samtidigt som de lämnar ett outplånligt avtryck efter sig. Utanför stadens murar finns lika dystopiska, om än något mindre artificiella landskap: bleka, vidsträckta slätter av sand och jord, beströdda med skrot.

Frågor om vad det innebär att vara människa genomsyrar även uppföljaren, men fokuset i första filmen låg på känslor och rädsla för döden, här diskuteras istället vikten av minnen och autenticitet. K:s minnen är inprogrammerade och inte hans egna, och hans partner är bara ett hologram i form av en attraktiv ung kvinna, men båda dessa tillskrivs likväl stor vikt i hans liv. Även frågan om huvudpersonens mänsklighet ställs, fast här omvänt: i Blade Runner fanns en underförstådd fråga om huruvida Deckard själv var replikant och vad det i så fall skulle innebära; här utforskas möjligheten att K egentligen är mänsklig och konsekvenserna det skulle få i en värld där den distinktionen blir allt mindre relevant. Allt som allt är Blade Runner 2049 en tänkvärd och rent visuellt vacker film som berikar originalet.

▪ Martin Ricksand

Blade Runner 2049
Premiär: 5 oktober 2017

Längd: 2 timmar 44 minuter
Regissör: Denis Villeneuve
Skådespelare: Ryan Gosling, Harrison Ford m.fl.

Kategorier
Dela den här artikeln: