Väcker hopp om bra journalistik

Foro på Åsa Moberg

[171021] Tidigare i år utkom Agneta Pleijels självbiografiska skildring av den avslutande delen av 1900-talet, Doften av en man. Nu kommer Åsa Mobergs lika självbiografiska Livet om samma tid. Gemensamt för båda författarna är att de har långa relationer med tidningen Aftonbladet och dess kulturredaktion.

Och båda hyllar klokskapen och den stödjande och förstående inställningen hos tidningens dåvarande kulturchef, poeten och journalisten Karl Vennberg. Det känns bra i dag, i dessa metoo-tider, att faktiskt få en påminnelse om att det finns goda och vettiga män, som inte i hjärndöd kåthet börjar klättra omkring på sexiga kvinnor som råkar komma inom räckhåll.

Jag kommer ihåg Åsa Mobergs intåg på Aftonbladet där hon började dyka upp som kolumnist efter att ha skrivit ett engagerat svar på en pompös artikel där Gunnar Myrdal uppmanade de yngre som protesterade mot USA:s krigföring i Vietnam att åka dit och strida för sin kommunistiska övertygelse. Framför allt minns jag att Åsa Moberg, till skillnad från andra journalister som fick äran av att ha en byline, en bild, så gott som alltid på bara ansiktet, fick en i helfigur. Att sälja lösnummer på sex var lika aktuellt då som nu. Och då liksom nu på en kamouflerad sexappell: vadå, liksom, hon ser ju ut sådär.

Karl Vennberg såg begåvningen när den visade sig, och snart fick Åsa Moberg skriva innerspalter i tidningen. Innerspalten låg på två spalter innerst på de två sidor som kulturen hade till sitt förfogande, och var åtminstone bland oss unga samhällsmedvetna och radikala en omistlig källa till samhällskritisk analys.  Att skriva där var givetvis en ära, man kan bara försöka tänka sig hur många begåvade skribenter som aldrig fick chansen.

Sett så visar det också att Åsa Moberg hade en god del tur, som tillsammans med hennes otvetydiga journalistiska och litterära begåvning gav henne en arena för sina åsikter som var helt unik. I Dagens Nyheter fanns en motsvarighet i Motroten på ledarsidan, och det vore spännande om någon forskare i litterär/journalistisk impact skulle göra en analys av dessa spalters inflytande. Om det nu är görbart med vetenskapliga metoder.

Om man ska gå vidare på det emotionella spåret så kan man förvåna sig över Åsa Mobergs val av livspartner. Tor-Ivan Odulf var tjugo år äldre än hon, och som hon själv beskriver honom, ”lång och tjock”. De kom att leva samman under många år, och de delade ett helt otroligt primitivt boende på en liten ö i västra Dalarna, nära Norge.  Dit kommer rader av Åsa Mobergs vänner, som Amelia Adamo och den sirligt intellektuelle ungraren Adam Incedy-Gombos, som, trots sin väldigt jobbiga bipolära sjukdom, ska bli hennes nästa man.

Det är en märkvärdig upplevelse att läsa Livet. De dramatiska skiftningarna i det personliga livets gång kontrasteras mot en tillvaro i offentligheten som känns både önskvärd och ifrågasatt. Vem vill inte bli sedd och känd – och vem vill inte ställa en skyddsmur mellan sig och denna offentlighet när den börjar bli besvärande. Åsa Moberg vill inte ha någon uppmärksamhet kring Tor-Ivan Odulfs död, men hon ser gärna att hennes ingripanden i debatten om kärnkraft får maximal uppmärksamhet. Det är, kort sagt, svårt att vara synlig i en allmän offentlighet med starka och specifika åsikter.

Livet är en välberättad och varm självbiografi, jag tycker man kan läsa den som ett klokt och inkännande brev från en vän till en annan. Och för oss som var med på den tiden är det intressant att se hur en värld kan förändras till det bättre. Den mediemiljö med svettiga, whiskypimplande och kedjerökande journalister som fanns då har ersatts av en rörlig tillvaro befolkad av superkompetenta journalister, ofta unga, men framför allt oerhört mer kunniga om sitt samhälle och de yrkesvillkor som krävs för att kunna beskriva och analysera det.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Åsa Moberg
Livet
Natur & Kultur 2017

 

Kategorier
Dela den här artikeln: