Bostaden – en social rättighet!

Ove Sernhede

[171030] Den välfärdsstat som etablerades i Sverige och i andra länder efter andra världskriget tog sin utgångspunkt i erfarenheterna av den förödelse och de grymheter som utspelat sig i Europa under kriget. När segrarmakterna samlades i krigets slutskede i Bretton Woods i USA fanns en given punkt på dagordningen – Hur kan liknande katastrofer undvikas i framtiden?

Analysen av orsakerna till kriget visade att 30-tals depressionens stora klyftor mellan rika och fattiga hade skapat de politiska spänningar som ledde fram till nazismen. Den tidens politiska ledare menade att vi måste lära av historien. När nu världen skulle byggas upp igen skulle det göras på ett sådant sätt att djupa ekonomiska och sociala klyftor skulle undvikas.

Det var denna erfarenhet som låg till grund för välfärdsstaten, en konstruktion som betonade att medborgarskapet inte bara bestod av politiska rättigheter som rösträtt utan också av sociala rättigheter som t ex. rätten till utbildning och rätten till hälsovård. I de sociala rättigheterna ingick rätten till en bostad, Vilket också skrevs in i FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

I Sverige utvecklades efter kriget också ett bostadspolitiskt program som i princip gav alla medborgare en bra bostad till en rimlig kostnad. Lappkastet i den svenska bostadspolitiken kom med den regering som tillträdde 1991 avskaffade bostadsdepartementet med motivering ”om det inte behövdes ett lastbilsdepartement, så varför ett bostadsdepartement”? Det är också nu som de räntesubventioner som staten tillhandahållit för att hålla uppe produktionen av hyresrätter försvinner.

Vi är då långt ifrån synen på bostaden som social rättighet. Bostaden ses numer som vilken vara som helst. Efter 90-talets systemskifte är det inte människors behov av bostäder som skall styra bostadspolitiken utan marknaden. Följderna av denna nyorientering blev långtgående. Nyproduktionen av hyresrätter störtdök samtidigt som nybyggnationen var helt inriktad på exklusiva bostäder. Detta hart fått till följd att vi idag kan se att trångboddheten och hemlösheten än en gång blivit en verklighet för resurssvaga grupper i Sverige. Utan statligt stöd och en övergripande nationell strategi för bostadsförsörjningen får kommunen allt svårare att bedriva en lokal bostadspolitik med socialt ansvar:

Vi har också sett hur skillnader mellan upplåtelseformer har ökat och den som äger sin bostad kan dra fördel av ränteavdrag, ROT och RUT och för den som bor i villa har också fastighetsskatten tagits bort. Villkoren är långt ifrån jämlika mellan den som hyr och den som äger sin bostad. Det innebär att staten idag intar en roll som gjort de resursstarka hushållen till vinnare och de resurssvaga hushållen till förlorare. Vad vi ser är inte en avreglering utan snarare en omreglering som förstärker och reproducerar de sociala och ekonomiska klyftorna. Detta blir också tydligt när vi idag ser hur hyreslägenheter som renoveras blir föremål för så omfattande hyreshöjningar att många inte har råd att bo kvar.

Bostadssituationen blir allt mer ohållbar och det är många forskare och debattörer som nu talar om att bostadsfrågan är på väg mot en social härdsmälta. Sverige lever inte längre upp till FN-konventionen om bostaden som en social rättighet.

1930 hade Sverige Europas sämsta bostadsstandard. Bostadspolitiska delegationer och bostadsreformer tillsattes och bostadsstandarden förbättrades MEN så sent som 1960 var hälften av alla svenska lägenheter ändå utan dusch och bad. 15 år senare, efter genomförandet av miljonprogrammet, hade vi Europas mest moderna lägenhetsbestånd. Så de problem vi står inför idag med trångboddhet, bostadsbrist, segregation, reno-vräkningar och hemlöshet är inga olösliga problem. Som vår f d statsminister Ingvar Karlsson påpekade på DN-debatt för en tid sedan så kan vi i bostadsfrågan lära av vår nära historia och det är högst förvånande att så inte sker, menade han.

Forskning visar att den aktuella bostadssituationen är en spegel av det samtida Sverige. Under decennierna efter det andra världskriget var Sverige ett land där klyftan mellan rika och fattiga minskade.

Med det skifte som omvandlade Sveriges under 1990-talet kom konkurrens och skillnad att betraktas som positiva för tillväxten. Om de rika blev rikare skulle de fattiga också få sitt – den så kallade ”trickle down” effekten skulle träda in. Men existerar verkligen denna effekt? Enligt Göteborgs kommuns egen statistik har medelinkomsten i de minst bemedlade stadsdelarna sjunkit med 10 000 kr sedan 1990, medan den ökat med mellan 300 – 350 000 kr i de rikaste stadsdelarna, allt mätt i 2011 års penningvärde.  Kommunens rapport – Skillnader i livsvillkor och hälsa är baserad på siffror från 2011. Här framkommer att medelinkomsten för män i Långedrag 2011 var 718 000 kr, i Östra Bergsjön var den 138 000 kr, alltså en skillnad på 580 000 kr. I senast tillgänglig statistik (2013) finner vi att denna skillnad i medelinkomst mellan dessa två stadsdelar i samma stad nu är 676 000 kr, alltså en ökning med nästan 100 000 på 2 år, detta trots kommunens ihärdiga tal om att man bygger det jämlika Göteborg.

Den samtida segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar människor i det fysiska rummet. Alla städer befinner sig sedan ett par decennier tillbaka på ett nytt sätt i global konkurrens med andra städer om investeringar och jobb. Satsningar på spektakulära evenemang, ikonbyggen, turism, konferenser osv. förväntas fungera som magneter vilka skall dra till sig annan tillväxtgenererande utveckling. Göteborgs framtid ses som knuten till framgången för hur starkt dess varumärke är. Ett centralt problem med denna urbana marknadsföringsstrategi är att vissa platser och invånare hottas upp medan andra kyls ner.

Segregationens drivkrafter har till stor del sin rot i den stadsutveckling som gynnar och hottar upp de sociala skikt som uppfattas som motorn i den nya postindustriella ekonomi som skall utveckla staden. Det är också dessa välutbildade och välbetalda grupper som har råd att bo och spendera i den attraktiva innerstaden – med dess utbud av latte-caféer, restauranger, vinbarer och kulturarrangemang. Den som inte har den plånbok som krävs för att bli en del av detta nya Göteborg får hålla till godo med mindre attraktiva bostadsområden i stadens periferi. Gentrifiering och segregation är därför två sidor av samma mynt.

Segregationen är inte primärt ett bostadsproblem, den är uttryck för hur skillnader i inkomst, förmögenhet och makt formar hierarkier i stadsrummet som fjärmar olika grupper av människor från varandra.

Lika viktig som de ekonomiska klyftorna och den sociala statusen är segregationens psykologiska konsekvenser. De högstadieelever från Hammarkullen, Gårdsten och Biskopsgården som jag intervjuat i min forskning uppfattar ofta sig själva som förlorare innan korten synats, de vet att de bor i ”en fattig stadsdel” där de som bor där betraktas som andra klassens medborgare. De är medvetna om att platsen där du bor i allt högre grad kommit att bli avgörande för vem du är, vilka möjligheter du har och för hur du blir betraktad av samhället. Det är detta som ungdomarna själva brukar benämna plats-ism, de vill med detta säga att förorten är en geografisk dimension av rasismen, platsismen är mer precist ett uttryck för stadens rasifiering.

I de stora städernas utsatta stadsdelar går 50 procent av eleverna ut ur 9:an utan tillräckliga betyg för att söka till gymnasiet. Det är i dessa stadsdelar som mer än 50 procent av barnen växer upp i familjer som lever under den gräns som Rädda Barnen definierar som fattigdom – det är här som mellan 40 – 45 % av de mellan 20 – 25 år varken är i jobb eller studier enligt regeringskansliets siffror (2013).

Detta är en ytterst allvarlig situation – vi riskerar att stora delar av en generation från dessa områden tappar tilltron till samhället. Vi har sett detta manifesteras i kravaller och konfrontationer mellan polis och förorts ungdomar i alla större städer, men också genom att olika grupper av unga riktar sin frustration mot varandra. Skjutningarna i alla våra storstäders förorter måste sättas in i denna kontext. Ojämlikhet och segregation har skapat ett samhälle där oron för den sociala sammanhållningen fått Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI 2012) att rekommendera svenska storstäder att skapa handlingsplaner mot boendesegregationen.

Vad vi måste uppmärksamma är att det råder en konflikt mellan å ena sidan dagens politik för stadsutveckling, en politik som befäster den sociala skiktningen och å andra sidan politikernas ständiga tal om att bryta segregationen.

Att rusta upp eftersatta stadsdelar är bra men ingen lösning på segregationen. Genom att låta Allmännyttan agera ”dragkrok” i arbetet med segregationen omvandlas segregationen från en politisk fråga om sociala rättigheter till en förvaltningsfråga för de kommunala bostadsbolagen. Frågan måste lyftas till rätt nivå

Det är inte Bergsjön eller Biskopsgården som är segregerade – Göteborg är en segregerad stad. Utan att se till hela staden är frågan olöslig.

I Göteborg äger Allmännyttan 70 000 lägenhet vilka representerar ett den värde på närmare 65 miljarder. Allmännyttan har lagstadgade krav på bostadsförsörjning, men mellan 2005 och 2015 byggdes 200 hyresrätter per år. Detta i en stad där över 100 000 är registrerade på Boplats. En pånyttfödd och socialt engagerad Allmännytta kan – ihop med ett statligt byggbolag som utmanar den bristande konkurrensen i byggsektorn – ändra på detta.

För att rå på segregationen, bostadsbristen och för att ge alla en dräglig tillvaro måste det till strukturella förändringar; en nationell politik för en rättvisare fördelning av makt, pengar och resurser.

Ansvariga politiker i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Norrköping med flera städer måste gå ihop och tillsammans med staten utveckla en ny storstads politik med mångmiljardsatsningar på utbildning och nya jobb i offentlig sektor. Dessutom en bostadspolitik som värnar bostaden som en social rättighet. Segregationen, bostadsbristen, trångboddheten är inflätad i en samhällsutveckling som kännetecknas av allt ojämlikare livsvillkor. Bostadsfrågan är ett symptom på denna samtida svenska verklighet.

Vi är idag dubbelt så rika som vi var 1970, BNP är idag dubbelt så stor – samtidigt är Sverige det land inom OECD där inkomstskillnaderna ökar mest. Den sociala bostadspolitik som fördes under decennierna efter kriget var en del av en större samhällsbyggande vision som också ledde till att inkomstklyftorna var mindre i Sverige än i något annat land – denna politik har gjort en U-sväng och det solidariska och jämlikhets strävande samhällsbygge jag växte upp är nu en historisk parentes. De lärdomar från 30-tals depressionen och det därpå följande kriget talade om nödvändigheten att undvika klyftor som river sönder samhällsväven. Denna lärdom tycks merparten av dagens politiker – på lokal, nationell såväl som på internationell nivå vara helt oförmögna att ta in.

▪ Ove Sernhede

Ove Sernhede ingår i Albas redaktionskommitté.

Kategorier
Dela den här artikeln: