Ojämn, välskriven debutroman

författarfoto Raja Bahari

[171104] Sayed har påbörjat ett projekt med att spela in slumpvisa röster från samhällets alla hörn och klasser (han lyssnar likt änglarna i Wenders Himmel över Berlin). Han sitter i sin halvsunkiga lägenhet och klipper och klistrar dessa röster till någon form av helhet ”Så att medborgarna kan förstå vilka dom är och vad dom gör här.” På väggarna kikar från ena sidan farfaderns stora idol Per Albin Hansson ner på honom, från andra sidan Yassir Arafat. De är hans ideologiska arv.

I en stad i Mellanöstern pluggar Sid, halvpalestinier och döpt efter Sid Viscious från Sex Pistols, arabiska för att kunna läsa den roman hans farfar skrev på femtiotalet. Han är nära barndomsvän till Sayed, hyr en takvåning, träffar och blir förälskad i Salma, en fjorton år äldre kvinna som i praktiken visserligen separerat från sin man men som juridiskt sett fortfarande är gift. Att det är en riskabel relation behöver inte sägas.

I Raja Baharis debutroman, Stiga sol, smälta is, handlar det om identitet, tillhörighet och språk. Om klass och politik, kultur och religion. Och om dessa ungdomsvänner som gled isär och nu plötsligt efter många år skall träffas igen. Bahari berättar växelvis om killarna, som nu är i tjugoårsåldern. Men varför texterna om Sid fått så mycket större utrymme förstår jag inte riktigt. Vi får följa hans utveckling vad gäller språkträningen, och även hans relation med den, i det kulturella sammanhang de befinner sig i, moderna, bildade och otypiskt öppna, Salma. Hennes större livserfarenhet får också Sid att mogna i rask takt. Salmas bror är gift med en kvinna som sätter hijab på deras sexåriga dotter, och han träffar på Abdallah som bjuder med honom på ett ”salafistiskt” bröllop. Sid stöter följaktligen på en del ”islamska fenomen”, vilket till en början påverkar honom negativt i hans religiösa grubblerier.

Partierna om Sayed handlar mest om hur han sitter i lägenheten med sina röstklipp, och hur han håller tal till Arafat och Hansson. Vi får inte vara med honom så mycket mer. Med andra ord lär vi känna Sid betydligt bättre, och jag undrar som sagt lite varför.

Sayed har skrivit till Sid och bett honom om ett möte. Sid undrar varför och det gör nog jag också. Visst, det är inget märkligt att man vill träffa en person som varit nära och betytt mycket för en under någon period i livet. Men jag tror inte jag fullt ut förstår eller får känslan av orsaken i det här fallet. Själva träffen mynnar hur som helst ut i ett jaha. För många år har passerat, de har blivit för olika. Eller så tycker åtminstone Sid, som nu har blivit en troende muslim, trots vad han såg och upplevde där nere i Mellanöstern.

Jag får inget riktigt grepp om den här romanen, eller om den bara känns ojämn. Hela tiden välskriven svänger den mellan det insiktsfulla och mer lätta och klichéfyllda avsnitt. Emellanåt onödigt banalt och förklarande, och slutet är väl tillrättalagt.

Och det blir heller inte särkilt klart för mig hur eller varför Sid mot faderns vurmande för arbetarklassens socialdemokrati och sekulära livsideal plötsligt blir alltmer nyfiken på islam. Eller hur han senare vek in på den religiösa vägen trots det han är med om i faderns hemland. Bland annat tvingas Salma till en i detta land/denna ”kultur” absolut förbjuden abort. Å andra sidan är det mycket som en ateist, som undertecknad, inte begriper vad gäller folks religiositeter.

Romanen diskuterar inte minst det som Sayed läser i förordet till en bok

”Rika, fattiga, kungligt stolta, förslavade, är araberna på en gång efterblivna som grottmänniskor och avancerade som de dammbyggande egyptierna. Intet annat folk lär väl ha haft ett så upplyst förflutet, men intet annat motsätter sig idag så envist framåtskridandet.”

I ett närmast drömlikt avsnitt vandrar Salma och Sid nakna in i ett paradisliknande skyddat område. De badar i naturliga källor, ligger i ”jordens livmoder”. De upplever ett djupt ursprungligt tillstånd, och jag kommer osökt att tänka på scener ur Alejo Carpentiers roman Den förlorade porten, där huvudpersonen långt där inne i regnskogen bland annat tycker sig vara med om musikens födelse.

Här upplever Sid känslan av den ultimata förälskelsen

”Hans sinne som vanligtvis snurrade av självkritiska tankar var nu helt stilla och öppet. Där i vattnet bredvid Salma kände han sig fullkomligt uppslukad av tillvaron. Han betraktade inte på avstånd. Inget analyserande. Inga funderingar på vad andra tänkte. Äntligen.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Raja Bahari
Stiga sol, smälta is
Norstedts förlag 2017

Författarfoto: Julia Lindemalm (beskuret)

Kategorier
Dela den här artikeln: