Video: Halv vinst i Haga

Temavinjett: Sanering utan hjärta

[171107] Haga är Göteborgs äldsta stadsdel, ritad som en förstad för arbetare som skulle tidigt till jobbet och inte kunde bo innanför stadsportarna… Med 1800-talet blev Haga hamnarbetarnas, sömmerskornas och möbelsnickarnas stadsdel – där också den privatfinansierade välfärden växte med BB, bad och bibliotek. Trähusen blandades med den nya uppfinningen landshövdingehus och Dicksons påkostade stiftelser för välrenommerade arbetare.

I denna täta stadsdel växte de politiska rörelserna för ett bättre liv – agitatorn August Palm höll brandtal på Skanstorget, i Haga tryckte radikala tidningar och startades Folkets Hus.

Det svenska folkhemmets bostadspolitik drog igång på 1930-talet – och på 1950-talet uppmanade det tunga kommunalrådet Torsten Henriksson – starta revolutionen i Haga! Så fick Göteborg en välorganiserad politik för att riva de omoderna arbetarstadsdelarna med ett särskilt saneringsbolag som skulle evakuera och riva rucklen…

Haga stod överst på listan men man funderade på köpcentrum i detta fina läge – och Masthugget, Vegagatan och Landala revs. Då började protesterna, som växte när unika landshövdingehus revs i Annedal. 1975 gav det internationella byggnadsvårdsåret skjuts åt bevarandekampen i Sverige. I Göteborg bildades aktionsgrupper för bevarande i en rad stadsdelar, som Majorna, Lindholmen, Olskroken – och självklart i Haga.

Haga hade – med sina många småföretag och billiga lokaler – blivit allt mer populärt bland konstnärer och studenter, som trivdes ihop med de gamla hagabor som inte ville flytta. Hagahuset var också en tid ett livligt allaktivitetshus – så radikalt att det stängdes. Stadsmuseet deklarerade att hela Haga hade kulturhistoriskt intresse. Kommunen aktualiserade sina planer på rivningar av delar av (eller nästan hela) Haga. Man hade också delat upp Haga i tre delar (likt en gång Polens delning…) till de stora bostadsföretagen Göteborgshem, Bostadsbolaget och HSB. De välorganiserade föreningarna Hagagruppen och Haga Kommunalförening arbetade hårt med remissvar och Hagaveckor och inspirerade arkitekter och andra till att ta fram egna bevarandeförslag. Man betonade starkt poängen med varierade hyror som gjorde det möjligt för Hagabor och företag att finnas kvar i Haga.

I desperation över att inget bestämdes skrev några hagabor till Riksantikvarien om byggnadsminnesförklaring av några särskilt rivningshotade hus. Det blev avgörande – Riksantikvarien beslöt om ett stort antal byggnadsminnen och avsatte 1979 en stor summa för upprustning av 68(?) hus.

Detta blev startskottet för ett nytt skede. De olika bostadsföretagen satte igång med rivningar och ombyggnader enligt en ny stadsplan. Hagabor försökte fortfarande få till stånd rimliga hyror. På 1980-talet ockuperade Husnallarna ett par hus för att visa på behovet av billiga ungdomsbostäder. Byggandet fortsatte i snabb takt. Byggherrarna satte en ära i att anpassa nybyggena till det gamla, med varierade och ”skrynkliga”, postmoderna fasader, av utpräglat 1980-talssnitt. Under 1990-talets krisår fortsatte saneringen i samma stil. Mycket få Hagabor och än färre Hagaföretag kunde stanna kvar efter saneringen. Som en symbolisk slutpunkt blev f.d. Renströmska badhuset, som stängdes som badhus 1956, då alla lägenheter i Haga fortfarande var omoderna. Eftersom Göteborgs stad klarat att rusta´upp byggnadsminnena så fiunt, fick staden en ”byggnadsminnesbonus” – ett generöst bidrag för att också restaurera Renströmska badet – till en tidstypisk spa-anläggning 1997.

Självklart går meningarna isär om dagens Haga. Vi som kämpade för Hagas bevarande och upprustning är glada för att rivningskatastrofen Annedal inte upprepades. Det är fina upplevelser att komma in i de pietetsfullt ombyggda lägenheterna med bevarade fönster och eldningsbara kakelugnar kring ett gatstensbelagt gårdsrum med några bevarade gårdshus. Det är också roligt att Haga Nygata har blivit ett rum för gående där man känner sig välkommen, och t.o.m HSB har varit tvungna att öppna en butikslokal i ett nybyggt hus med tidigare död bottenvåning. Ett socialt spår från ombyggnadsprocessen är de små förskoleavdelningarna som ligger vänligt utspridda i kvarteren, verkligen i barnens skala. Och Allégården, i sin upprustade form är drivet av seniorer, där alla är välkomna.

Samtidigt är det ju så mycket som är borta. HSB’s kvarter domineras av trista hus med tung arkitektur, helt slutna mot omgivningen. Så gott som alla gårdar (som tidigare var lugna oaser för alla) är nu låsta dygnet runt. Det innebär ju att skattebetalare som bidragit till byggnadsminnesupprustningen inte har en chans att se de fina ombyggnaderna och gårdsrummen. Och så den kluvna känslan. Visst är Haga mycket finare än det mesta som rustats upp i Göteborg – men så mycket det finns att sörja, av alla kända ansikten, trevliga företag, öppna dörrar, enkelhetens lyx – kanske kan man återknyta till vad en hagaaktivist sa: operationen lyckades, patienten dog.

▪ Einar Hansson
▪ Dan Kristensson

Einar Hansson är arkitekt, stadsvandringsledare, Hagaaktivist och författare.

Dela den här artikeln: