Lysande Brömssen trots torftigt manus

bild ur föreställningen

[171106] Föreställningen Karl Gerhard artade sig till något av ett lustmord på minnet av en svensk underhållningsikon. Räddningen är att Tomas von Brömssen så vördnadsfullt lyckas porträttera honom. Men Gerhards politiska betydelse och konstnärskap får dessvärre stå tillbaka för hans privatliv. Synd.

Kanske är avsikten med föreställningen Karl Gerhard att med en klackspark nedtona den position han fått inom svensk teater- och revykonst. I den mån dagens teaterpublik under 60+ har någon relation till honom över huvud taget. Att han blev utsatt för en hastigt påkommen censur, åberopande ordningsstadgan, när ryktet hade nått Nazitysklands öron att han skrivit en satirisk kuplett om en häst, kan inte bara avfärdas som en skojig historia med ett par stora hakkors bärandes in och ut på scenen. Föga gångbart som ögonöppnare i dagens yttrandefrihetsklimat, där allt hårdare nya extremhögervindar hotar grundlagar som vi vant oss ta för givna. Det förutsätts alltså att publiken är införstådd med vad det är för hästvisa som åsyftas, för det dröjer till föreställningens slut innan kupletten ”Den ökända hästen från Troja” sjungs i sin helhet, syftande på den jättelika trähäst som enligt myterna kring trojanska kriget fördes som offergåva till Troja med buken fylld av grekiska krigare, förrädare (quislingar), vilket gjorde att grekerna kunde göra ett blodigt slut på det tioåriga trojanska kriget.

Jag tycker det är olyckligt att Karl Gerhards något problematiska privatliv och bisexuella läggning får breda ut sig över orimligt mycket av de 2,5 timme som föreställningen varar på bekostnad av det verkligt intressanta, nämligen hans konstnärskap. Av alla tidigare medarbetare till Karl Gerhard, som givit sin bild av honom i boken ”Om vi inte minns fel”, har manusförfattaren Irena Kraus valt att framför allt låta hans allt i allo Göthe Ericsson få ta störst plats i den här berättelsen. Eric Ericson porträtterar denna livskamrat och älskare väl så bra och sympatiskt, men det finns så mycket av intresse i Karl Gerhards liv på scenen att det blir lite torftigt med den här snedfördelningen av vad som berättas. Mycket kan dock ursäktas med att Tomas von Brömssen visar prov på ett så lysande och nedtonat skådespeleri med en mimik som skiftar och vibrerar av alla olika känslolägen som situationerna tänks försätta Karl Gerhard i. Behållning är också, som vanligt frestas jag säga, Carina M Johansson i rollen som Karl Gerhards primadonna och nära vän, Zarah Leander. Synd bara att hon inte också får pendla över till rollen som en väl så rödhårig Gudrun Brost, som fick ta över primadonnerollen, när Zarah Leander blivit galjonsfigur i Nazityskland. Däremot ges glimtar av Karl Gerhards vänskap med författaren Moa Martinsson, spelad av Marie Delleskog medan Carina Boberg gör en tragikomisk figur av Gerhards hustru Molly.

Fjorton av nödrimsmästare Karl Gerhards oändligt många mer eller mindre kända kupletter framförs i olika sammanhang. Hur urvalet gått till kan man fråga, då så många av hans mer politiska texter utelämnats. Jazzgossen med sin homoerotiska blick var kanske i och för sig mer utmanande då än den är idag. En del visor är rent av banala. Att en svensk kung, alltså Gustav V, karikerad av Thomas Nystedt, här får företräda regeringen och personligen uppvakta Karl Gerhard för att få honom att inte framföra en, som ryktet säger, provocerande visa om en häst, är lite väl häpnadsväckande för att skämtas bort som ett buskisnummer. Ja, det är tyvärr ett ganska torftigt manus som ensemblen haft att förhålla sig till, men föreställningen räddas av att personregin och spelglädjen givit god utdelning.

Själv kan jag bara minnas att jag upplevde en enda Karl Gerhard-revy innan han dog 1964, men jag kan inte minnas att han hade så lite krav på hur en revy-balett ska ta sig ut. Hans kritiska blick och professionella krav måste väl ha gällt även den. Stor tillgång å andra sidan är att musiken är desto professionellare. Regissören Eva Bergman har än en gång lyckats få med sitt rutinerade musikergäng från hennes tid på Backa Teater att nu uppta halva Stadsteaterns scenyta.

▪ Britt Nordberg

Föreställning: Karl Gerhard av Irena Kraus
Regi och bearbetning: Eva Bergman
Scenografi: Tofte Lamberg
Kostym: Karin Dahlström
Ljus: William Wenner
Ljud: Jesper Lindell
Mask: Elisabeth Wigander
Koreografi: Lisa Alvgrim
Dramaturg: Sisela Lindblom
I rollerna: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carina Boberg, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt
Dansare: Christoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusson, Märta Fransson, Carin Juborg
Musiker: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg
Scen: Göteborgs stadsteaters stora scen

Bilden: Carina Boberg, Cristoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Tomas von Brömssen, Carin Juborg, Märta Fransson, Marie Delleskog
Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: