Om högerpopulismens socialpsykologi

Ove Sernhede

[171123] Det är nu mer än ett år sedan Donald Trump besegrade Hillary Clinton i den amerikanska historiens smutsigaste valrörelse. Valet av Trump blev något av en kulmen på de dramatiska förändringar som under senare tid ritat om det politiska landskapet, på båda sidor Atlanten. Visst, Europa har under decennier sett framväxten av nationalistiska och rasistiska partier. Men när ohöljd högerpopulism mobiliserar stora befolkningsgrupper och när parlamentariskt valda regeringar angriper grundläggande liberala värderingar som pressfrihet, kulturblandning och globalisering är det motiverat att fråga om vi står inför ett nytt skede.

Den demokratiska kapitalism som formades i Nordeuropa under decennierna efter andra världskriget hade sitt fäste i ett avståndstagande till alla former av diktatur såväl som i välfärdsstatens strävan efter balans mellan marknadens intressen och politiska partier med förankring i breda folkliga rörelsers krav på social rättvisa.

Under sjuttiotalet besegrades fascismen i södra Europa och när åttiotal gick över i nittiotal upplöstes Sovjetunionen. Muren föll och antalet odemokratiska stater i Europa reducerades drastiskt. Marknadsekonomin stod som segrare och blev till den enda vägens politik.

Under den välfärdsstatliga epok då den sociala tryggheten stärktes och de ekonomiska klyftorna minskade kunde länderna i väst se sig själva som den Fria Världen, inte minst genom att de utgjorde en motbild till ett auktoritärt och odemokratiskt Östblock.

Det paradoxala med nittiotalets segertåg för demokratin är att begreppet demokrati sedan dess blivit allt mer problematiskt. Politiska filosofer har lyft fram hur en ny politisk kultur, utan grundläggande ideologiska vägval, lägrat sig över det politiska samtalet. Sociologer hävdar att alla partier, vänster såväl som höger, mer eller mindre är styrda av ett varumärkestänkande som äter upp demokratin inifrån. Politik har blivit till teveunderhållning och den politiska maktens relation till det gemensamma har tonats ner till förmån för ett närmande till marknadens och den ekonomiska tillväxtens behov.

Men detta hot mot demokratin från marknadsfundamentalismen är inte hela bilden. De senaste decenniernas aggressiva och utmanande högerpopulism i länder som Frankrike, Holland och Sverige tillsammans med framväxten av anti- eller illiberala demokratier innebär att vi står inför en historiskt ny situation. I Ungern, Ryssland, Polen och Turkiet är demokrati inte ett system som säkrar allas grundläggande rättigheter utan snarare ett manipulerbart maskineri där auktoritära ledare befäster sin position genom att säkra parlamentariska majoriteter.

Sociologen Ralf Dahrendorfs tjugo år gamla förutsägelse om att den oreglerade globaliseringen skulle göra det tjugoförsta århundradet till de auktoritära rörelsernas återkomst framstår idag närmast som profetisk.

Efter Brexit i Storbritannien och efter valet av Trump såg sig förläggaren Heinrich Geiselberger nödgad att trumma ihop ett antal namnkunniga intellektuella för en analys. Boken som nu kommit ut på tretton språk (dock inte svenska) bär titeln The Great Regression, vilket naturligtvis anspelar på 1930-talet och den stora depressionens avgrundslika klyftor och politiska spänningar som den gången ledde fram till andra världskriget.

Regression är en psykologisk term för hur en individ som hamnar i stark stress återvänder till ett tidigare och tryggare utvecklingsskede. Den diagnos bokens författare levererar kan just sammanfattas med att stora grupper idag befinner sig i en situation av stress och oro. Många ser sig som missgynnade av den samtida utvecklingens och vad värre är, framtiden ter sig än mer hotfull. Att då återvända till den trygga värld som existerade innan globaliseringens fabriksnedläggningar och migrationens mångkultur osäkrade tillvaron framstår som en möjlig lösning.

Bland bokens författare märks Zygmunt Bauman, Nancy Fraser, Bruno Latour, Eva Illouz, Paul Mason, Wolfgang Streeck och Slavoj Zizek. Men det är sociologen Oliver Nachtway som med störst skärpa ringar in problemets socialpsykologiska kärna. Han menar att vi står inför en av-civiliseringsprocess. Grupper som tidigare erkändes och respekterades som värdefulla samhällsbyggande medborgare har fått sitt människovärde devalverat.

Den förödmjukelse som förlusten av materiell och social status skapar blockerar individens mentala kapacitet. Därigenom ökar mottagligheten för de manipulativa politiska budskap som fångar upp dessa känslor av kränkthet. Vi ser idag hur viljan att underordna sig starka ledare med enkla och handfasta lösningar åter är en politisk realitet. Under förra seklet var det judarna, idag är det mångkulturen, migrationen och Islam som är förklaringen till den egna marginaliseringen.

Filosofen Nancy Frazer menar att vänstern inte kan friskriva sig för det som nu händer. Det måste till en självkritiskt granska av den kursändring som gjordes under nittiotalet. Kraven på erkännande och representation för olika marginaliserade grupper kom då att ersätta kritiken av den avreglerade ekonomins konsekvenser. Kraven på klassisk fördelningspolitik ersattes av identitetspolitiken och öppnade därigenom dörren för högerpopulismen som exploaterade det pyrande missnöjet hos globaliseringens och den nya ekonomins förlorare.

Fraser menar att vänsterns kursändring innebar att horisontella jämställdhets krav rörande HBTQ-personers rättigheter och kravet på starkare kvinnorepresentation i bolagsstyrelser flyttade fram sina positioner. Men denna politik innebar samtidigt att de vertikala, klassbaserade och fördelningspolitiska kraven på jämlikhet försummades. Försummandet av maktanalysen innebar att den ekonomiska ojämlikheten fördjupades när arbetsrätten urholkades och klassklyftorna vidgades.

Alternativ för Tyskland, Sverigedemokraterna, Trump och Le Pen utgör de Förödmjukades International, förenad i strävan efter en föreställd, förlorad, vit västerländsk civilisation. I realiteten är denna politiska vision inget annat än en negation av det vi känner som kultur och civiliserade mänskliga relationer.

The Great Regression avslutas med en text av filosofen Slavoj Zizek. Till skillnad från bokens huvudfåra ser han den uppkomna situationen som en nödvändig fas i en större förändringsprocess. Han inser situationens allvar och utvecklar trots det en optimism som grundar sig på att den nyliberala illusionen om tillväxtens välsignelse nu spruckit. Detta öppnar upp för nytänkande och skapandet av en radikal vänster. Denna måste vara global och arbeta för att tvinga fram klimatavtal, kontrollera bankerna och skapa en nationsöverskridande välfärdsstat som fördelar resurserna och återställer balansen mellan människa och natur. Zizek inser naturligtvis hur långt borta detta politiska alternativ är, men det finns ingen annan väg och möjligen kan Bernie Sanders, Jeremy Corbyn och de spirande sociala rättviserörelser som nu växer fram runt om i Europa utgöra embryot till den politiska kraftsamling som behövs för att rädda tredje klotet från solen.

▪ Ove Sernhede

Ove Sernhede ingår i Albas redaktionskommitté.

Bokomslag
Heinrich Geiselberger  (ed)
The Great Regression
Polity Press 2017

 

Kategorier
Dela den här artikeln: