Familjeskräck x 4

Ur filmen The killing of a sacred deer

[171129] Man kunde frestas att tro att två upprörande konstnärliga arbeten, diktsamlingen Familieepos, skriven på omväxlande danska och svenska – titeln på danska dock – och fotoutställningen Girls, Girls, Girls hade tillkommit i tät inbördes kommunikation, så intimt förbundna synes de vara, så tematiskt ”medberoende” om man kan använda sig av ett sådant uttryck.

Jag försöker förgäves urskilja, om min nära kännedom till det danska språket betyder något (jag upptäcker t o m ett par danska stavfel! – för läsningen men det vill inte lyckas. Jag tror faktiskt att var och en uppfattar mycket väl hur den nervositet som etableras genom språkblandningen på ett ypperligt sätt vitaliserar och gestaltar dess darriga tema omkring huruvida man kommer att ”klara sig” eller ej.

Det är här Julia Peirones foton av unga flickor ger ett sådant intressant svar, stilla varelser utan riktning, varken framåt eller bakåt, sittande, stående, väntande. Man kan vila hur länge som helst vid dessa bilder, var och en skriver en historia, liksom Johanna Frids och Gorgana Spasics poesialbum – så vill jag kalla det – skriver historien om familjen som inte längre utgör en fast referenspunkt för den unga individ som sträcker ut handen efter just en sådan.

Familjen som ett skräckinjagande kaos. Man sitter som förlamad under Atalantes nya opera Familjen, det finns inga ljuspunkter, barnen föds, sexlivet avtar, grälen växer. Men sedan händer något, instrumenten och sångarna börjar tala med varandra, man upplever att något utvecklas, en ny dynamik, det kommer inte att stanna där, i fullkomlig känslomässig död, även om varningslampan är tänd.

Något annat kan sägas om två nya filmer, The killing of a sacred deer och Thelma, vilka båda fördjupar sig i frusna famijerelationer ingen kommer ur, även om inte alla dör av dem.

Joachim Trier har gjort det förr, i Oslo den 31 augusti från 2011, skildringen av en ung narkomans slutgiltiga sammanbrott inför de krav livet ställer. I Thelma är perspektiven inte nödvändigtvis lika slutna, Thelma förefaller kunna lämna mor och far för att se fram mot ett liv på egna betingelser. Å andra sidan är den uppväxt som skildrats så förödande att man har all anledning att fråga sig hur det i så fall skulle kunna gå till. Det är en lång väg som ligger framför henne, ingen tvekan om det.

Upplägget är föräldrar som inte släpper taget, framför allt inte fadern. Något som förlamat modern? Kanske. Att Thelmas liv är i fara görs klart från ruta ett, han riktar t o m en gevärspipa mot henne. Att han inte kommer att välkomna hennes vuxna kärleksliv står solklart, att det visar sig komma att rikta sig mot en kvinna skulle göra det så omöjligt att blotta tanken på att säga sanningen till honom hon berättar ”allt” för ger henne epileptiska anfall.

Triers styrka ligger i förmågan att driva historien så långt, att den till slut inte heller räds det övernaturliga. Han visar handgripligt vad den mänskliga tanken innehåller, oavsett hur det fysiska uttrycket för den kan komma att gestalta sig.

Vilken film. Och vilken givande tillfällighet, att Bio Roy samtidigt har en visning av Dreyers En kvinnas martyrium från 1928. Triers kvinnliga huvudperson har ett mildare uttryck, men hennes ansikte är lika ofritt, lika besatt av kristendom, övertro och skräck för livet.

I greken Yorgos Lanthimos’ The killing of a sacred deer finns inte skräcken med från början, men väl den väldigt otäcka förlamningen som han är mästaren i att placera i det privata sammanhanget, det effektiva bortopererandet  av all naturlig värme i mänskliga relationer, inte minst de familjära, vilket på olika sätt tar livet av hans huvudpersoner.

I det här fallet använder han sig av den grekiska mytologins teman om faderns skuld och plikten att för helhetens skull offra barnen, i vart fall någon av familjemedlemmarna, för att kompensera för en misslyckad operation som gjort en sällsynt ocharmerande ung man faderslös, familjefadern är alltså hjärtkirurg.

Det går inte att bli av med anklagaren, som biter sig fast i sitt krav på en öga-för-öga-tand-för-tand-moral. Han vinner racet men förlorar kriget och är i slutet lika ensam som när han påbörjade intrånget. Och den förlamade familjen lika inpackad i ett tunt hölje genomskinlig plastfolie som den alltid varit, nu med en medlem kort.

▪ Kjerstin Norén

Bild t.v: ur filmen The killing of a sacred deer

Familieepos
av Johanna Frid och Gordana Spasic
Ellerströms 2017-11-29

Girls, Girls, Girls
foton av Julia Peirone
Göteborgs konstmuseum 2017

Familjen
av Niklas Rydén
regi: Eva Ingemarsson
scenen: Kim Johansson
Atalante 2017

Thelma
regi: Joachim Trier
Norge 2017

En kvinnas martyrium
regi: Carl Theodor Dreyer
Frankrike 1928

The killing of a sacred deer
regi: Yorgos Lanthimos
Irland/UK/USA 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: