En fruktansvärd berättelse

Samar Yazbek

[171208] ”Sedan jag föddes har jag inte kunnat sluta gå. Jag reser mig upp och går. Går och går. För mig har vägen inget slut. Mina fötter leder mig och jag går. Jag bara följer dem. Jag förstår inte varför det har blivit så här och ingen kräver att du ska förstå. För min förhäxning fäster sig inte vid vad du kan förstå.”

Rima vandrar, men inte alls så mycket som boktiteln eller klippet ovan viskar om. Mest sitter hon fast. Dels är hon bokstavligen fastbunden först vid sin mor, sedan till sin bror och slutligen till broderns vän som lovat ta hand om henne. Dels sitter hon fast i källaren till en byggnad som inte längre är. Där sitter hon till en början tillsammans med några familjer som flyr kriget och de eviga bomb- och granatregnen. Men snart är hon där helt ensam, sedan broderns vän, Hassan, lämnat henne för att strax återvända innan de skall vidare och leta andra eventuellt trygga platser. Men Hassan kommer inte tillbaka, och Rima sitter där och berättar det vi nu läser samtidigt som hon håller på att torka ut och vandra mot sitt sista andetag.

Det är en fruktansvärd berättelse Samar Yazbek har skrivit, eftersom den bygger på en fruktansvärd verklighet. Romanen Den som vandrar har kommit ut på Ordfront och förtjänstfullt översatts av Marie Anell.

Samar Yazbek, född 1970, var journalist och filmmanusförfattare i Damaskus, men hennes regimkritiska texter tvingade henne att fly. Hon sökte sig till Paris där hon nu bor med sin dotter. Yazbek har dock återvänt till Syrien, återvänt för att resa runt och uppleva den groteska ödeläggelse som åren av krig försatt landet och dess medborgare i. Utifrån dessa resor har hon bland annat skrivit den prisbelönta reportageboken Resa in i tomheten, på svenska 2015.

Jag har blivit, om inte besatt, så åtminstone ytterst starkt berörd av det som händer i Syrien. Jag har läst romaner, novellsamlingar och poesi av författare därifrån, jag har också sett ett antal dokumentärfilmer inifrån det drabbade landet. Jag gör det rimligen för att något lite försöka sätta mig in i hur det kan vara att leva under liknande omständigheter, försöka förstå vad man som människa kan tvingas genomleva.

Förstår jag då Rima? Kan jag känna in och tolka henne så som hon beskrivs i romanen? Både ja och nej. Först och främst har jag vissa problem med hennes ålder. Mycket av det hon gör eller säger tycker jag pekar mot en yngre människa, mot ett barn. På baksidestexten talas det till och med om ”den lilla Rima”. Men Rima borde vara i tidiga tonåren, hon pratar om mensen vid tio och om sin stora byst som hon ibland lindar in. Så hon är förmodligen tänkt att vara åtminstone tolv tretton. Men att då tänka, prata och bete sig som hon i långa stunder gör skaver i mig och jag uppfattar snarare att hon är fem eller sju eller möjligen tio. Det förvirrar och irriterar.

Hon håller ständigt på och tecknar, hon tecknar och drar associationer till favoritböckerna Lille Prinsen och Alice i Underlandet. Hon jämför hela tiden med vad den lille prinsen gjorde eller skulle ha gjort, eller hur det hade varit att befinna sig där nere i Alices hål med alla mystiska figurer. Lewis Carrolls klassiker är minst lika absurdistisk som kriget hon försöker överleva i.

Rima sitter fastbunden inte enbart i detta rep, utan än mer i traditioner, patriarkala och andra, som repet är en symbol för. Dessa traditioner som vaktar på flickor och kvinnor på ett snävare sätt än på pojkar och män, även om naturligtvis också de har sina regler att följa. Sedan detta förödande krig som snärjer alla, vare sig man har vapen i hand eller inte. Bomber och granater som rasera byggnader och vägar såväl som familjer och infrastrukturer. Inte mycket mer än ruiner och sår blir kvar, sorg och hopplöshet. Och det är vad man känner under och efter läsningen, det är vad man känner under hennes helvetsvandring. Jag associerar ofta till diverse filmer. Denna gång till Elem Klimovs grymma Gå och se, där den unge Florya i ett hallucinatoriskt töcken vandrar i skogarna i ett sönderbombat Belarus. Gå och se!

Det är Rima själv som berättar, och hon gör det till en presumtiv läsare, till ett ”du”, i en lite avmätt och ofta ”barnslig” ton. Hon ses som lite som galen. Dels på grund av sitt många gånger udda beteende, dels för att hon har slutat att prata. ”Tungmuskeln” svarar henne inte längre. Utom ibland när hon sjungande börjar recitera ur Koranen, vilket nog späder på känslan av hennes galenskap.

De sitter där i källaren brodern och hon och några familjer, och bomberna regnar utanför. Plötsligt börjar Rima sjunga, hon reciterar Yusufsuran. Det är det enda som hörs, till och med gråten tystnar.

Länge verkar hon inte heller rädd som andra människor

”Det lustiga var att jag fann familjemedlemmarna idiotiska när de ilade iväg som skrämda myror när planen kom dundrande. Varför gjorde de det? Om ett plan släppte sina bomber över vårt område skulle de dö i vilket fall som helst. Bara slumpen kunde rädda dem. Hur flyr man från döden på annat sätt än att stå rak inför den? Eller åtminstone titta på den? Det var avgjort de som var galna.”

Flera nära personer dör ifrån henne. Först modern, som blir skjuten vid en av alla dessa vägspärrar som finns överallt i Damaskus och andra städer i Syrien, senare också brodern. Också Hassan ”försvinner”.

Genom sitt ständiga tecknande är Rima väldigt uppmärksam på färger. Hon berättar mycket genom just färgerna. Exempelvis blir vi medvetna om den speciella färg som lägger sig som en hinna efter de giftgasattacker de utsätts för. Det mesta blir dock efterhand grått av damm. Men

”Färgerna runt mig var inte dova, de glödde av död.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Samar Yazbek
Hon som vandrar
övers. Marie Anell
Ordfront förlag 2017

Författarfoto: Mehmet Ali Poyraz

Kategorier
Dela den här artikeln: