Röda Bönor kan inte våldtas
– bland annat en kommentar

Thorsten Flinck och Mats Björke

[171214] I slutet av november ser jag Thorsten Flinck tillsammans med Mats Björke på Musikens hus i Göteborg. Jag har sett, eller snarare upplevt, honom flera gånger tidigare, men då i lokaler som inbjudit till naturlig uppmärksamhet och tystnad. Inte nu. På Musikens hus är det bar, en del är fulla, en kvinna svimmar i värmen – men ingenting av detta berör Flinck. Han förtrollar publiken, parerar den med en snärtreplik, han bokstavligt talat trollbinder den. Han gör det genom att hämta upp en ton från jordens innandöme skulle man kunna säga, men han gör det inte minst genom sin förkrossande ärlighet.

Han bänder upp bröstkorgen och låter sitt innersta komma till synes och tals, i all sin mänskliga ynklighet och en kommunikation uppstår från hjärta till hjärta… Skall det förstås som att det är ett manligt geni vi har framför oss, en s k kulturman? Beteckningarna känns mer än malplacerade, man kan bara omtala honom som konstnär, eller som skådespelerskan Inga Edwards sade, efter att ha spelat amman i hans uppsättning av Strindbergs Fadren för flera år sedan:

– Jag har aldrig mött någon som är så mycket människa som han.

I en essä nyligen fann jag det naturligt att ställa honom sida vid sida med Virginia Woolf i deras gemensamma överkänslighet och skulle kunna nämna fler, både kvinnor och män.

Ett annat intryck: de finska soldaterna i den nya filmatiseringen av Okänd soldat efter Väinö Linnas roman. Filmen ger möjlighet att detaljstudera en rad olika manliga karaktärer, för tillfället förenade i den gemensamma viljan att försvara hemmet, fosterlandet, den egna familjen och inte minst sin egen stolthet. De gör det med den beslutsamhet situationen kräver men filmen ådagalägger också svåra val, splittringen mellan disciplin och uppror mot samma disciplin, den subtila balansgången mellan orderlydnad och frihetslågan som ytterst bär deras motståndsvilja – som inte vann kriget men gjorde att Finland, som enda landområde, förblev oockuperat under Andra Världskriget.

Eller ta det skälvande ögonblick när Brian Cox och John Slattery ger uttryck för känslorna som rörde sig bakom ett av Andra Världskrigets svåraste beslut: invasionen i Normandie, D-day. Kunde inte kvinnor gjort det samma? Säkert, men frågan har begränsat intresse eftersom det var Winston Churchill och Dwight Eisenhower det handlade om den här gången.

Med dessa exempel vill jag ställa frågan i vilken utsträckning det låter sig göra, att generalisera det att vara man och det att vara kvinna. Varje människa har rätt till ett namn och varje individ bär såväl manliga som kvinnliga drag och den franska teaterledaren och regissören Ariane Mnouchkine poängterade en gång, att även mannen använder, när han är skapande, den kvinnliga sidan av sig själv. Det kan, som så mycket annat, diskuteras, men belyser ett viktigt dilemma i kampanjer av den typ vi fortfarande befinner oss i och som urskiljningslöst lämnar enskilda människor och deras familjer åt sitt öde genom en ryktesspridning som i brist på rättslig undersökning saknar allt sanningsvärde. Man blir inte bättre för att man är många om någon till äventyrs tror det, man kan bli sämre också, fruktansvärt mycket sämre. Man bör därför begrunda innebörden i Simone Weils ord

För att undvika dessa synder måste man inför varje motiv säga sig: detta motiv kan göra verkan i den och den miljön; kan det göra verkan även i någon annan? Den och den situationen kan uppstå, kan det uppstå någon annan? Och vilken verkan kan motivet göra i var och en av dessa situationer, i varje miljö, på varje område, omedelbart, senare och ännu längre fram? I vilka avseenden skulle var och en av dessa verkningar vara fördelaktig, i vilka avseenden skulle den vara skadlig? Och hur trolig förfaller varje möjlighet?

När denna propaganda också når Svenska Akademin är ett tungt moralkapital Sverige besitter genom den satt i gungning. Akademin representerar en kontinuitet undandragen sedvanlig opportunism och valkalibrerat ”rättvisetänkande”, den bygger inte på proportioner utan på urval. Medlemskapens beständighet garanterar ett fortsatt gemensamt arbete med språk och bedömningar som står i välgörande konstrast till nutidens ryckiga trendkänslighet och sociala mediers lättvindiga redskap.

Belinda Olssons programledarskap i Opinion Live ville jag ta som ett exempel på sådan publikfriande ryckighet och opportunism, där hon i kraft av massrörelsen hon förstår sig ha i ryggen tillåter sig den ena närgångna oförskämdheten efter den andra, mot en Staffan Heimerson, mot en Stig Larsson. Hon skiljer sig, i egenskap av kvinna, inte ett spår från manliga programledare i samma genre. De spelar – som Stig Larsson så träffande satte fingret på den ömma punkten – B-lagets roll i offentligheten, väl medvetna om den populistiska frestelse som i bästa fall säkrar deras position tills något annat inträffar och de kommer att få se den flyga vidare lika lätt som den damp ned.

Sidney Lumet’s film från 1976, Network skildrar en sådan medieverklighet på ett tillintetgörande sätt. En gammal medarbetare vid namn Howard Beale får sparken och släpper i sista sändning loss sin bitterhet över hela samhället i ordalag som fångar publiken. Tittarsiffrorna stiger, pengarna rasslar in, hela Amerika ropar, från varenda fönster och på varenda torg:

– I’m as mad as hell and I’m not going to take this any more!

Hela #metoo-cadoon i ett nötskal med andra ord, det är bara det, att det håller inte särskilt länge. Demagogiska skamgrepp skapar dagsländor, det gäller även politiska diktaturer (även om de kan bli till mångåriga dagsländor) och när tittarsiffrorna sviker för att masspubliken har tröttnat (taggen #tomuch  är redan en realitet) och ropar på nya grepp återstår ingenting annat än skjuta ihjäl gamle Beale för öppen skärm – back to buisness. Om Beale själv sades till slut inte annat än att han var den dittills ende som dömts till döden p g av sviktande tittarsiffror.

Jag har inte under mitt vuxna liv sett kvinnor göra en sådan kollektiv avbön från det mest elementära ansvarskännande, så till den milda grad göra bort sig offentligt som under denna kampanj! De har gått i säng med en man de visste var gift – så gör man väl inte? De försöker anklaga ”mannen” men det är sig själva de utställer så att det ligger nära till hands att parafrasera en text av Gunilla Szemkár på Röda Bönors andra LP Sköna Skrönor, Sången om sexualmyterna:

Är dessa kvinnor små våp som inte vet
ett enda dugg om sin (mäns) sexualitet?

 Det är ju knappast så att dessa kvinnor släpats i håret längs gatorna av urtida grottmän, de har högst frivilligt placerat sig i situationer som de föreställt sig skulle gynna dem. Och eftersom merparten av dem som framträtt uppbär gynnsamma positioner får man väl anta, att det är på detta nesliga sätt de uppnått dem i stället för att göra den krävande ansträngningen att kvalificera sig för dem.

Alla jobb som ryker, familjeliv som läggs i ruiner, när chefer vänder kappan efter vinden baserar sig inte på andra domar än av folkdomstolen, däri liknar fenomenet häxprocesserna i form av alla dessa nyfödda ”abigails” (Abigail var den försmådda ryktesanstifterskan i Häxjakten – som i sin tur knöt an till McCarthy-processerna inom House Un-American Activities Committee – av Arthur Miller). Det har i sammanhanget nämnts att häxorna dömdes oskyldiga men även i vårt rättstänkande är var och en oskyldig tills motsatsen bevisats.

Rättssäkerheten/medvetenheten slirar på ett oroväckande sätt. Tro inte att de män som drabbats inte kommer att följas av lika många kvinnor, det finns inga genvägar till framgång, bestående framgång, inte heller för feminister. Även om just karriär-feminismen varit framträdande i rörelsen under senare år: sno jobben, kosta vad det kosta vill.

Jämförelsen med de kommunistiska utrensningsprocesserna – Moskvarättegångarna, Slanskyprocessen i Prag – är också slående, inte minst genom den benägenhet att krypa till korset och erkänna sin ”synd” som präglade de övertygade partimedlemmar som i fortsatt lojalitet närmast inbillade sig skyldiga, fastän de inte varit fullt medvetna om det.

På samma sätt kan man se, att i den anda av påstådd antirasism det i dag kastas generösa glåpord är det ingen som tycks ha lagt märke till den systematiskt utarbetade rasism som äger akademisk auktoritet på universiteten under beteckningen feministiska studier, genusvetenskap mm, där man finner det för gott att i raljanta, ibland rent flamsiga forskningsresultat i skydd av påstådda ”strukturer” avfärda mannen som en sorglig kalamitet, göra halva mänskligheten till ett öknamn.

Röda Bönors stora succe en gång i tiden skyller jag i stor utsträckning på att vi inte arbetade med den sortens lättvindig undergivenhet. Och när min egen solo-LP (Sånger om Anne-Marie och andra häxor), där jag gick till botten med och arbetade mig igenom en rad av de feministiska problemställningarna, i DN’s recension sades präglas av ”en självklar värdighet i det att vara kvinna” var det också uttryck för en fruktbar slutpunkt. Om det är något man efterlyser i raden av alla dessa massproducerade ”vittnesmål” som till sist urartat i rena tantsnusket är det just – värdighet, även från kvinnans sida.

Fenomenet #metoo är resultatet av ännu en misslyckad USA-import och därför är det inte konstigt, att två aktuella filmer, Professor Mastorn och The Wonder Woman liksom Suburbicon på var sina sätt ger en förkrossande kritik av nutida häxjakt i form av den eländiga förstadens inskränkta skvaller (om William Marstons psykologiska modeller kan bl a läsas i Omgiven av idioter av Thomas Eriksson). Liksom det ger ett sant lyft att ta del av en föreställning som Silver dollar hotel, som oförskräckt och talangfullt frossar i alla de överdrifter Tennessee Williams-texterna erbjuder – som om ingenting hade hänt! TV-serien Full Patte! är också en outsinlig källa till glädje, där kuken i all vänlighet gjorts till flickornas husdjur!

Strukturer är svårhanterliga ting och de bekämpas inte med snabba ryck och under inga omständigheter av revolutioner, som tvärtom med skrämmande exakthet visat sig upprepa just – strukturerna. Det närvarande kampanj framför allt påminner mig om är i stället Kulturrevolutionen i Kina på 1960-talet, där samma hånfulla rättslöshet togs i bruk mot dåvarande samhälleliga elit och med vars hjälp man lyckades sopa bort stora delar av ett urgammalt kulturarv för att gynna en väl avgränsad maktelit i nuet.

Sådana förluster kan inte göras om intet. Borta är borta, glömt glömt, dött dött. Fågel Fenix återuppstod ur askan, brända böcker gör det inte.

När man i dag pratar om att vi är vittne till en ”revolution” bör man ha i minne, att revolutioner sällan åstadkommer mycket annat än att ersätta en maktelit med en annan. Verklig förändring kräver något mer djupgående och det är bl a i det perspektivet bevarandet av Akademins särskilda karaktär av trogen kontinuitet är så viktig.

Jag kan med tillförsikt säga, att jag har allt förtroende för att Sara Danius m fl kommer att gå i land med det uppdraget.

Utdelandet av nobelpriset i litteratur kan med rätta betraktas som en uppgift gränsande till det omöjliga. Skall den genomföras med bevarad respekt krävs den sammansvetsning som äger rum när ett antal individer, väl insatta i varandras tankegångar, tillsammans kan gripa sig an uppgiften att år efter år ta en dylik konstnärlig gåta omhand.

Men vad vet jag, stackars luder, som prostinnan sade medan syföreningen grät.

 

▪ Kjerstin Norén

Thorsten Flinck och Mats Björke

Musikens hus i Göteborg

november 2017

 

Okänd soldat

regi: Aku Louhimies

Finland 2017

 

Churchill

Regi: Alex von Tunzelmann

UK 2017

 

Att slå rot

av Simone Weil

Artos 1994

 

Network

regi: Sidney Lumet

USA 1976

 

Sköna Skrönor

av Röda Bönor

MNW 1978

 

The Crucible (Häxjakten) 1953

av Arthur Miller

 

Sånger om Anne-Marie och andra häxor

av Kjerstin Norén och Damorkestern

Amalthea 1979

 

Professor Marston and The Wonder Woman

regi: Angela Robinson

USA 2017

 

Suburbicon

regi: George Clooney

USA 2017

 

Omgiven av idioter

av Thomas Erikson

Hoi förlag 2014

 

Silver dollar hotel  

regi: Vanja S. Nilsson

Zolproduktioner med två pjäser av Tennesse Williams

(The Mutilated och Mr Paradise)

Cinnober 2017

 

Full Patte!

av Bianca och Tiffany Kronlöf och Sara Haag

SVT 2014 –

 

Foto: Privat

Kategorier
Dela den här artikeln: