Don’t Luke Now

filmfoto

[171222] Det framgick tydligt att JJ Abrams, regissör och manusförfattare till Star Wars: The Force Awakens, kunde se bortom ytan på tidigare filmer och identifiera det som gjorde Star Wars så magiskt. Rian Johnson, regissör och manusförfattare till The Last Jedi, har studerat ytan utan att förstå essensen. Detta märks på hur han tagit tillvara just de mest irriterande aspekterna i tidigare filmer: löjlig humor, gulliga rymdvarelser (som skall krängas till barn i form av leksaker) samt datoranimationer.

För att vara en film med så mycket som händer på samma gång är The Last Jedi påtagligt händelselös: sammanlagt fyra (!) handlingar äger rum parallellt, men ingen av dem har någon märkbar progression. Rey försöker övertyga Luke om att ta sig an henne som lärling; samtidigt får hennes konversationer med Kylo Ren båda två att vackla i sina respektive övertygelser (kraften möjliggör nu även långdistanssamtal); Finn och mekanikern försöker hitta en person som kan slå ut imperiets spårningssystem så att de sista rebellernas rymdskepp kan komma undan imperiets flotta, och de stackars rebellerna själva (tillsammans med publiken) väntar otåligt på att något skall hända.

Såväl kritiker som biobesökare noterade att förra filmen inte lånade så mycket som skamlöst plagierade episod IV, men det störde inte eftersom man gjorde det så skickligt, och dessutom förbättrade vissa brister i ”förlagan”. På samma sätt, men inte alls lika skickligt, har denna films upphovsmän tittat både en och två gånger på episod V. Reys tid hos Luke påminner om Lukes eget besök hos Yoda, och Finns flykt från imperiet tillsammans med en ung kvinnlig mekaniker – och deras jakt efter en kodknäckare – är inte helt olik Solos och Leias resa till Cloud City från snöplaneten Hoth. Det som i The Force Awakens kändes som nostalgiska blinkningar känns här mer som idétorka.

Star Wars har alltid haft en humoristisk dimension, men ingen film har varit så nära att utvecklas till renodlad komedi som denna. I tidigare filmer har komiska inslag syftat till att lätta upp stämningen med jämna mellanrum, här saboteras den av dem: närhelst karaktärerna försöker ta sig själva på allvar inträffar något lättsamt (läs: fånigt) som berövar filmen på dess aura. När Han Solo och Leia precis skall till att kyssa varandra i The Empire Strikes Back och avbryts av den taktlöse C3PO skrattar man åt honom, utan att förlora sympatin för det kärlekskranka paret. I The Last Jedi däremot får ingen karaktär ha hedern i behåll. Alla förlöjligas, med följden att man förlorar respekten för, inte bara karaktärerna, utan filmen som helhet. Om filmen aldrig tar sig själv seriöst, varför skulle någon annan göra det?

Det är talande att Mark Hamill (Luke Skywalker) lär ha sagt till Johnson att han hatade allt Johnson hade gjort med Luke, men skulle göra sitt bästa för att förverkliga visionen. Han borde ha sagt ”I’ve got a bad feeling about this” och lagt manuset där det hörde hemma: i soporna. Det man kan trösta sig med fram till episod IX:s premiär om två år är att Abrams gör comeback som manusförfattare och regissör.

▪ Martin Ricksand

Premiär: 13 december
Längd: 2 timmar 30 minuter
Regissör: Rian Johnson
Skådespelare: Mark Hamill, Carrie Fisher m.fl.

Kategorier
Dela den här artikeln: