Ett Sverige som inte längre finns

Freddie Wadling, foto Lars Sundestrand

[180104] Är punk möjlig idag? Frågan ramlar över mig en kväll i mellandagarna framför SVT:s dokumentärsatsning Eran – punk i tre delar av Kristina Lindström och Kristian Petri. Första delen släpptes på självaste julafton, så kontrasten mellan julsångerna och den skräniga punken gör sig ordentligt påmind.

Dagarna efter julafton kom så de resterande delarna i denna ambitiösa satsning, ett tidsdokument med många intressant ihopflätade intervjuröster: Stefan Sundström, Nike Markelius, Joakim Thåström, Stina Berge, Bosse Löthén, Annika Von Hausswolff, Freddie Wadling och Leif André – för att nämna några stycken.

Eller så nämner man band istället för personer, vilket kanske är viktigast i sammanhanget: Ebba Grön, Pink Champagne, Grisen Skriker, Attentat, Commando M Pigg och KSMB.

Ett annat sätt att närma sig punken är via dess miljöer, den betong och mylla där den växte eller snarare exploderade fram. Mest typiskt skildras Rågsved, betongförorten där Ebba Grön skapades och där en vibrerade punkscen uppstod under det sena 70-talet och tidiga 80-talet. Det var här Ebba Grön hängde, repade och festade. Det var här man ockuperade samlingslokalen Oasen, hit horder av vilsna och rebelliska ungdomar från hela staden och landet sökte sig. Det var här det hände.

Några kilometer öster om Rågsved ligger Farsta, uppväxtplats för Stefan Sundström och den förort som han så ofta besjungit, han – Farstas egen Mick Jagger. Förorterna var grogrunden för punken – betongen, tristessen, miljonprogrammet och rekordårens stora barnkullar. Osnutna ungar som hängde vid tunnelbanan, sabbade och drogade, i förorter som inte tillhörde någon eftersom de var nybyggda och bestod av en nyinflyttad befolkning, turister i tillvaron för att låna formulering av Ebba Grön, människor med svagt socioekonomiskt kapital och spruckna drömmar.

I Rågsved och Farsta var ”ingen hemma, alla var borta”. Alla spelade på bortaplan, med distade gitarrer, oartikulerade vrål och grova textrader, men också förenade i längtan, frenesi och kärlek. Eller för att citera Thåströms i låten The Haters, som skildrar Ebba Gröns första stapplande steg som band: ”Det var vi som föddes nån gång på den tysta tiden Det var vi som kom från söder om stan Det var vi som måste skrika livet ur oss Bara för å veta att vi fanns och va.”

I de tre dokumentärerna vevas bilder av andra punkiga platser, nostalgiskt ljudsatta. Vi tas med till dåtidens Klippan, en liten stad som brottats med stora sociala problem, men som också är den miljö där Sveriges första punksingel producerades, enligt dokumentären. Klippan utgör även den skånska mylla ur vilken Ebba Gröns fjärde medlem Stry Terrarie kom.

Som kontrast till Klippan tas tittaren vidare till Lund, akademikerstaden som skapade en alldeles egen form av punk. Existentiell, poetisk och präglad av svartsynt konstnärsfilosofi, snarare än oartikulerade förortsvrål som i betongens Rågsved och Farsta. Kring Lund framträder litteraturteoretikern och författaren Aris Fioretos, som i sin ungdom figurerade i punkiga sällskap som bland annat agerade värd åt Sex Pistols, som flitigt turnerade runt i södra Sverige. Kanske kan det tyckas konstigt idag, med ett stort band på små ställen, men Johnny Rotten, Sid Vicious och de andra i bandet hade på grund av sina smädelser och skandaler svårt att hitta spelningar i England, vilket förde dem till Sverige. Här fick de hjälp med logi, med att handla ost på ICA och de kördes runt till diverse konsertlokaler fulla av unga punkare och inte sällan med horder av ilskna raggare utanför.

I Göteborg flyttade punken in i Haga, den slitna arbetarstadsdelen som höll på att rivas, bit för bit, planka för planka, tegelsten för tegelsten. Runt omkring rådde varvskris, arbetslöshet och proggstämningar. En sorts grådager. Här benämner Mats Jönsson, förgrundsfigur i bandet Attentat, punken som den kraft som fick det dåtida Sverige att skifta från svartvitt till färg. Dåtidens mest (ö)kända punkscen låg fem trappor upp i en sliten rivningskåk i Haga. ”Sprängkullen” kallades stället. Det var ett hem för alla dem som inte passade in och Annika Von Hausswolff beskriver det som ”att resa till ett främmande land och känna sig hemma på en gång”. I Göteborg var den framlidne Freddie Wadling mannen som det mesta kretsade kring, den karismatiska särlingen och det konstnärliga underbarnet, mannen som vältrade sig i skräck, utanförskap och sårig ömsinthet – mitt i all punk, allt uppror och framvällande ilska.

Någonstans i programmet jämförs punkscenerna i Stockholm, Göteborg och Lund. Det konstateras att Lund stod för det akademiskt-konstnärliga, Stockholm för det proggiga och poserande medan Göteborg närdes av en mörk, förvriden arbetsklassilska. Självklart är sådana generaliseringar alltid vanskliga, för en epok, en miljö och alla dess aktörer, där och då, kommer alltid att överskrida eftervärldens etiketter och historieskrivningar.

Men gemensamt för de tre punkmiljöerna – i Stockholm, Göteborg och Lund – är ändå att de utgjorde drivhus för kreativitet och gemenskap, för en känsla av att alla kan och alla får vara med. Det är bara att komma in och sätta igång. Punken drog till sig diverse ensamma, aparta och trasiga ungdomar, ofta sådana som såg gemenskapen som det enda de hade, en samvaro som fyllde dem med självförtroende, livsnärvaro och mening.

Samtidigt öppnade denna utkantssamvaro ofta för droger, vilket exponerade redan sköra och utsatta personer för avgrunder och risker. Mest tragisk i dokumentärserien är berättelsen om Gurkan, en blott tolvårig tjej som hängde med de kända punkbanden. Hon hjälpte dem med i stort och smått i utbyte mot en gemenskap i tomrummet efter den familj och den vuxenvärld som hade svikit henne. Gurkan kom gradvis att drivas ner i tungt missbruk och prostitution, något som hon så tydligt fruktade och förgäves försökte fly ifrån. Det är hjärtskärande att se den lilla punkiga flickan sitta i dåtidens Gallerian i Stockholm och se hur torskar cirklar kring henne, en mörk illvilja som ännu inte fått fäste. Nästan lika hjärtskärande är det att höra företrädare för de närmast inblandade punkbanden, så här nästan fyrtio år senare med sorg i rösten berätta om hur aningslösa de var och hur tungt fallet blev för den lilla flickan som vistades i fel miljö, utan skyddsnät och ansvarstagande vuxna.

Vad fastnar då mest i denna tre timmars tidsresa och djupstudie i den svenska punken, men också i ett Sverige som inte längre finns? Till att börja med känns det paradoxalt att grotta ner sig i nostalgi över något så direkt och upproriskt som punken. Kanske är det så med all rockmusik, i varierande grad; den förfrämligas när den skådas i backspegeln och det en gång intensiva flödet förvandlas till fläckvisa och tynande hågkomster. Speciellt gäller det om man själv vuxit upp i en av dessa numera legendariska punkförorter, plockat tomglas efter ystra och alkoholstinna spelningar och spelat fotboll på ängar där dåtidens punkikoner låg i gräset, klinkade på en gitarr eller sov ruset av sig. Nostalgi är helt enkelt inte så punkigt.

Samtidigt var punken en livgivare, den ruskade om ett övergött Sverige som närmast höll på att somna framför TV:n, liksom däst av flera dagars julmat och vintermörker. ”Det hände aldrig något efter klockan sju”, sägs det i dokumentären och som en röd tråd går tristessen, att punken till varje pris ville bort från något snarare än till något. Allt var här och nu, No future, för att tala med ikonerna i Sex Pistols eller morgondagen inställd på grund av ointresse, som en dåtida förortspoet skrev på en betongvägg och som nu utgör titel på ett av programmen.

Vidare kan det vara intressant att ställa sig frågan om dagens hårdnat segregerade och konsumistiska samhälle skulle kunna frambringa en liknande rörelse. Var är dagens punk? Var ryms en kaotiskt och upprorisk kreativitet idag, när shoppinggallerior breder ut sig istället för replokaler, när så många äger aktier och bostadsrätter, när agenter och PR-konsulter trängs varhelst det vankas något nytt, spännande och säljbart? Samtidigt vill många ha alternativ kultur, men inte på den egna bakgården eller med något som drar ner bostadsrättsvärdet. Gärna gränsöverskridande, men låt det ske någon annanstans och helst med en fjärrkontroll i handen, tack.

Man kan också ställa sig frågan om inte dagens utsatthet och segregation är råare än gårdagens, trots den generellt förbättrade levnadsstandarden, som politiker så gärna vill lyfta fram. För vi har mer prylar nu, högre standard. Men att leva i marginalen kanske ändå skaver mer idag än under det sena 70-talet, tiden då Folkhemmet visserligen var starkt, men ändå sakta men säkert började krackelera. En avgörande faktor här – bortsett från de uppenbart ökade inkomstskillnaderna, det privatiserade lyckobegreppet och utsattheten hos många med problematiska migrationserfarenheter – torde vara digitaliseringen och de sociala medierna.

För genom de sociala medierna gestaltas ständigt den skoningslösa klyftan mellan vi och dom, mellan att ha och inte ha, mellan innanför och utanför. Vi kommer liksom inte undan det. Klickokratin är lika beroendeframkallande som den är förlamande och avslöjande. Den förser oss med en oändlig informationsmängd, med tyckanden och flöden, men sällan med agens, mening och fördjupad gemenskap. Eller annorlunda uttryckt: idag värderas vi av blick och klick, snarare än gör själv, upptas i någon värmande gemenskap och kan särskilja oss som rebeller, subversiva eller samhällskritiska.

Så att skapa en taggig enklav av punkig gemenskap är nog inte möjligt när världen tränger in från alla håll och vi sällan vet hur vi ska göra för att förändra. Kvar blir istället att blicka och klicka, nu när underground blivit uppkopplat och blivit ännu en produkt i webbshoppen.

▪ Erik Cardelus

Fotot på Freddie Wadling är taget av Lars Sundestrand – båda medverkar  i Eran

Kategorier
Dela den här artikeln: