Filmåret 2017 – en återblick

sektion film

[180105] 

Ännu ett år har nått sitt slut, och även om 2017 var ett mediokert filmår så fanns det några verk som gjorde djupare intryck. Vissa av dem kan tjäna som eftersträvansvärda ideal för filmskapare världen över, andra som avskräckande exempel.

Årets genreuppdatering

En klyscha i skräckfilmer är att den oskuldsfulla, vita tjejen till huvudperson överlever medan den svarta karaktären dör först. I Get Out är protagonisten istället en afroamerikan som känner sig malplacerad på sin vita flickväns släktträff, men han misstänker att han blivit inbjuden just den helgen av en annan anledning än att få bekanta sig med hela tjocka släkten.

Filmen behandlar rasfrågor på ett mer intressant sätt än alla världens 12 years a slave tillsammans. Utan att skriva en på näsan lyckas regissören och manusförfattaren Jordan Peele ta upp ämnen som vitas exotifiering av mörkhyade, deras motsägelsefulla praxis att beundra svarta och deras bedrifter utan att låta dessa motivera ett humant och jämställt förhållande. Protagonisten Chris får ett positivt bemötande av diverse vita släktingar, men de tycks närma sig honom på samma sätt som de skulle närma sig ett fascinerande objekt med så många användningsområden att de inte kan bestämma sig för hur de bäst skall utnyttja det; deras intressen kommer i första hand, att han är en människa, ett subjekt, är ovidkommande.

Enda invändningen man kan komma med är att Peele inte lyckas runda av allt. Hade han bara klippt filmen en enda minut tidigare hade betyget höjts rejält, för som det är nu verkar han ha begått samma misstag som Cervantes: han blev för kär i sin karaktär och vågade inte våga löpa linan ut.

Årets helgerån

Death Note är en kultförklarad manga om den unge Light Yagami som en dag hittar en bok (en s.k. Death Note) tillhörande dödsguden Ryuk. Med insikten om att han kan döda vem som helst med denna magiska anteckningsbok påbörjar han ett enmanskorståg för att rensa världen från de lägre stående som begår brott och förpestar samhället. I filmen har Light gått från fascistoid mönsterelev till en mesig emo som inte alls vill döda, men som övertalas gång på gång av sin kallblodiga flickvän. Hur en manusförfattare så till den grad kan missförstå förlagan går bortom mitt förstånd, men än mer irriterande är det att hela filmen kunde ha räddats om Light och hans flickvän bara hade bytt repliker med varandra. Karaktärernas intrikata dubbelspel, som genomsyrar hela serien, introduceras först i filmens sista två minuter. Resultatet är så dåligt att det undviker bottenbetyg enbart tack vare Willem Defoes insats som dödsguden Ryuk, som även han har förvanskats av filmskaparna: i serien betraktar han roat vad som händer, utan att ingripa mer än nödvändigt, här är längtar han efter ond bråd död, utan anledning.

Årets kära återseende

Batman har dykt upp med jämna mellanrum på vita duken i över ett decennium, men varken Christopher Nolan eller Scott Snyder lyckas fånga ”Batman-andan” – i The Dark Knight-trilogin respektive Batman v Superman – lika väl som en av årets Lego-filmer, Lego Batman. Filmen visar prov på äkta kärlek till gamle Läderlappen, för här finns så många referenser att filmen, trots sin Lego-yta, knappt kan klassas som barnfilm. Hur många sjuåriga biobesökare förstår blinkningar till Burtons, Schumachers och Nolans samtliga filmer? Hur många popocornsmaskande illbattingar kan uppskatta den självmedvetna driften med varumärket? Filmen kan inte ens förstöras av Lego-filmernas dåliga vana att med våld och vaselin trycka in melodrama; dessa sekvenser ger, om inte annat, tillfälle att hämta andan efter skrattsalvor.

Årets uppföljare

Bladerunner 2049 är en av de bästa uppföljare som någonsin gjorts i kategorin ”samma sak en gång till”. Den bevarar sin föregångares mörka, neonupplysta estetik, men fyller ut handlingen genom att mer ingående utforska första filmens filosofiska frågor om vad det innebär att vara människa, och riktar in sig på en aspekt som enbart tas upp i förbifarten i originalet: vikten av minnen. Länge lät det vansinnigt att man försökte sig på att göra en uppföljare till en film med klassikerstatus och enormt kultfölje, men med facit i hand blir det uppenbart vilket snilledrag det var. Allt känns igen från förra filmen, men det utvecklas och omformuleras skickligt på ett sätt som gör att det aldrig känns som en upprepning.

Årets tänkvärda

Filmer med bibliska referenser och teman finns det gott om, men få har tagit sig an världens mest sålda bok på samma sätt som Mother!. Jennifer Lawrence och Javier Bardems karaktärer och upplevelser blir en underhållande och troligtvis unik, nästan absurd allegori för skapelsen, syndafallet, Jesu födelse och död för folks synder, m.m. Vad skaparen Darren Aronofsky vill ha sagt med filmen – om han ville säga något över huvud taget – kan diskuteras, det är inte tydligt om denna okonventionella adaption kommenterar sin förlaga eller enbart illustrerar den på ett intressant om än ytligt vis. Inte för att det måste finnas något djupare budskap, det är redan ett tillräckligt intellektuellt och underhållande företag att försöka plocka alla Bibelreferenser.

Årets bästa film

Årets bästa film är en coming of age i ny tappning, den fransk-belgiska kannibalfilmen Raw. När vegetarianen Justine påbörjar sina högskolestudier tvingas hon äta rå kaninnjure under en nollningsritual, och då väcks en stark hunger efter människokött inom henne. Hennes kannibalism blir således en morbid allegori för sexuellt uppvaknande, då Justine får en motbjudande längtan efter ”köttets lustar” som dyker upp i diverse intima stunder med andra elever. Villrådig och rädd för att prata om sina skamliga begär med någon utforskar hon dem på egen hand: hon försöker avstå från dem, men faller slutligen för frestelsen i alla fall, då livrädd för att bli upptäckt och dömd av omvärlden. Huvudrollsinnehavaren Garance Marillier förmedlar skickligt Justines förvirring och obevekliga begär i den kalla och ogästvänliga miljö som utgör universitetet, där hon måste överleva hårda fester, brutala nollningslekar, osympatiska klasskamrater och ett dödligt sexuellt uppvaknande.

▪ Martin Ricksand
Kategorier
Dela den här artikeln: