[180111] Många nyanser av blått. Kanske skulle man kunna använda den raden som undertitel på Maggie Nelsons debut Blått (Bluets) som kom 2009, alltså sex år innan hennes stora internationella genombrott med romanen Argonauterna. Blått är någonslags filosofiska och poetiska texter genomkorsade av självbiografiskt sorgearbete.
Maggie Nelson är född 1973 och bosatt i Los Angeles. Förutom romanförfattare är hon poet och essäist, forskare och lärare. Blått har utkommit på Modernista, i snygg och klanderfri översättning av Viola Bao.
I tvåhundrafyrtio korta stycken växlar Nelson mellan att berätta den blå färgens historia, genom naturvetenskap, artefakter och religioner, och ur filosofiska texter såväl som populärmusikens. Medresenärer i denna exposé är bland andra Johann Wolfgang von Goethe (som ju skrev en färglära) och Ludwig Wittgenstein, Billie Holliday och Joni Mitchell. Maggie Nelson, eller åtminstone bokens jag-berättare, har blivit lämnad av en älskad man, och en nära vän ligger förlamad efter en olycka. Det är, för mig av någon dold anledning, mycket sex och knulla i texterna. Är inte säker på vad de fyller för funktion, mer än att det i en del fall påminner om diverse älskare.
Smärta och sorg är förutom det blå och andra färger, som sagt, huvudtema och i bokens försättsblad citeras Pascal (ur Tankar)
”Även om det gick skulle vi inte byta all filosofi i världen mot en enda timmes smärta.”
I en vacker koppling mellan smärta och färg beskriver Nelson i en passage
hur hennes vän ligger och lider
”När smärtan blir ohygglig tömmer den henne på färg. När den tränger igenom medicinerna, av vilka det finns många, säger hon att det känns som om en gasväv stiger upp mellan henne och resten av världen. För mitt inre öga föreställer jag mig det som en osynlig mantel av brinnande hetta som svävar emellan oss.”
Diskussionen om vad färg är och var den finns har förts lika länge som den om vad konst är ”För Platon var färg en lika farlig drog som poesi. Han ville ha ut båda ur republiken. Han kallade målare ´blandare och mortlare av mångfärgade droger´, och färg i sig en sorts farmakon.”
Färg, och inte minst den blå, har alltså i långliga tider setts som något utmanande och farligt, bland annat inom religioner. Samtidigt står den i mera profana områden för smärta, sorg och längtan. Tänk bluesens ”blå toner”. Personligen vet jag ingen som kan framkalla dessa blå toner som mannen med det i detta sammanhang paradoxala namnet Green; Fleetwood Mac’s Peter Green. Lyssna och njut, och känn hur han oändligt vackert träffar våra smärtpunkter, smeker våra inre blåmärken.
Maggie Nelsons fragment är bland mycket annat ett letande efter orsaker till sin egen besatthet av den blå färgen, och känslan är att hon i sitt letande inte viker undan för någonting. Men trots att hon ägnat sig åt att samla blå ting en längre tid får jag känslan av att det är kärlekssorgen som väger tyngst
”Jag vill att du ska veta, om du någonsin läser detta, att det fanns en tid då jag hellre hade haft dig vid min sida än några alls av dessa ord; jag hade hellre haft dig vid min sida än allt det blå i hela universum.”
