[180113] I två aktuella filmer ges utsagor om förhållningssättet till avgrundsdjup sorg.
Filmerna är inbördes mycket olika, i fallet Call me by your name har vi att göra med en kelen, soft underhållande men också antydningsvis ytlig historia om en ung mans sexuella uppvaknande, som avslöjar fascination för både kvinna och man.Den homoerotiska bilden tar emellertid över och uppstår vid ett tillfälligt besök av en gästforskare i Italien. Han är amerikan och måste efter en tid återvända, vilket resulterar i svår sorg för den högt begåvade ynglingen, som under några korta sommarveckor genomlever dubbelsidig sexuell debut.
Den andra filmen är Wind River, en stenhårt oförsonlig skildring av ett nedgånget samhälle i Wyoming i relation till såväl indianreservatet som det i alla avseenden vidrigt kalla klimatet. Ett mästerverk i skildringen av naturens förtärande kyla, även den mänskliga naturens. En tracker, som en gång själv förlorat sin dotter i en akt av sexuellt våld låter orden falla från en man till en annan:
– Jag gick i terapi för att bearbeta min sorg och har bara ett råd att ge, att inte till något pris försöka dölja, döva eller gömma sorgen. Det är i den du har möjligheter för att fortfarande möta din dotter. Blockerar du den möjligheten blir livet på allvar tomt, ödelagt.
Samma ord som unge Elio får av sin far när han säger:
– Tag inte bort smärtan du nu bär inom dig, den bebor samma rum som lyckan du visade dig vara i stånd att skapa. Om det rummet krymper har du mindre och mindre kvar att ge till alla de möten som ligger och väntar på dig i framtiden.
Är då smärtan och lyckan samma sak, utbytbara i deras egenskap av ”starka känslor”? Nej, det är stor skillnad på lycksalighet och djup sorg men de vittnar båda om tillgången till ett inre register som människan har förmågan att utveckla olika slags konsekvenser av.
Vilket knyter an till ännu en film, fenomenala Arrival från 2016, där Amy Adams spelar den språkspecialist som sätts att uttolka ett antal utomjordingar på tillfälligt besök. Det lyckas till en del genom att anamma deras cirkulära tecken, som samtidigt blir bilden av ett cirkulärt sätt att uppfatta tiden. Så att frågor kan ställas som:
– Och om du vetat om att din dotter skulle dö vid ung ålder, hade du inte fött henne då?
– Och om någon på förhand talat om för dig, att din starka förälskelse skulle mynna ut i en förkrossande hjärtesorg, hade du i så fall avvisat den?
Frågorna ställs aldrig i klartext i filmen på det sättet, men det är utmaningar av det slaget som hela berättartekniken bygger på i denna genuina gåva i filmkonstens form.
