Självhjälpsböcker – ett rop på hjälp?

Carl Cederström och André Spicer Foto: Oliver Hess

[180113] I januari känns gränsen mellan självförbättring och självbedrägeri som tunn och halkig is. Det nya livet ska till varje pris rivstarta, det gamla ska tryckas in som en kasserad möbel i det redan överfulla sopförrådet. Gymmen är knökfulla, parterapeuterna går på högvarv och på nätdejtingsajterna råder full trafik.

Sätter man sig sedan i kollektivtrafiken annonsbombas man att teckna nya lån, köpa gymkort, boka solresor och gå nya kurser, allt i en andlös jakt efter ett bättre jag. Samtidigt märks här en skriande paradox: för under vilken månad är vi pankare, passivare och plufsigare än i januari? Blekfeta och blektrötta ser vi dagar passera, marginellt ljusare men fullproppade med illusioner.

En kväll under en av dessa vintermörka dagar rantar jag runt i en bokhandel med hyllor fulla av självhjälpsböcker. Bli bättre, bli någon annan, bli någon som hoppar på tåget till självförbättringen. Många av självhjälpsförfattarna är kändisar, sådana vars lycka och framgång liksom ska smitta av sig på läsaren. Superkropp på nolltid, socialt kompetent i en handvändning, snygg som en filmstjärna med några smarta knep och sylvass på jobbet med pur tankekraft. Helst ska vägen vara kort och snabb – läs, lyssna och ta rygg på din privata självhjälpskändis, nu! Därtill ska framgångsrecepten vara formulerade både pedagogiskt och tydligt, i punktlistor och med klatschiga rubriker. För tiden är knapp och tåget till framtiden står och pyser på stationen.

Mitt i allt fastnar jag för två böcker som går mot strömmen. Den första är Svend Brinkmanns (2015) Stå fast. Här uppmanas man att vägra vår tids utvecklingstvång och ställa sig på bromsen ”i en accelererande kultur. Allt drivs på av det föreställda hotet från globaliseringen, kraften som hotar att ställa oss på bar backe om vi inte skärper oss och blir bättre. ”Den värsta man kan vara här är stillastående”, hävdar Brinkmann (s.20), till vardags dansk psykologiprofessor och även gäst hos Skavlan.

Men att alltid ha blicken riktad framåt har sitt pris; missnöje med sig själv och sin situation, en blindhet eller likgiltighet inför det goda i nuet, en tondövhet för det lilla livets alla vackra och glimrande händelser. För livet är det som pågår medan vi tänker på annat, som John Lennon en gång formulerade det. Tänker på annat och stirrar ner i mobilen, för att uppdatera det en smula.

Brinkmann använder begreppsparet fötter och rötter, med vilket han menar att dagens kultur premierar den som springer snarare än står kvar. Springer i såväl jobb som i relationer, den flexibla, dynamiska och spännande människan. Med sig har hen karriärcoacher, livsstilsgurus och privata tränare, sådana som kapitaliserar på vårt missnöje och vår förändringsiver. Ytterst och på aggregerad nivå orsakar tillväxtfixeringen en förstörd och plundrad planet, med klimatkris, galopperande epidemier av psykisk ohälsa och ökande konfliktnivåer.

Vad är alternativet då? Sakta ner, stå still och därmed missa en massa spännande upplevelser? Vad hände med YOLO – you only live once?  Brinkmann menar att vi behöver skaffa oss ett bättre fotfäste än idag. Inspiration hämtas från Antikens Grekland och Romarrikets stoiker som förespråkade en livsstil byggd på återhållsamhet och liknöjdhet. Vi behöver inte känna efter, rusa och försöka hitta oss själva hela tiden, för just detta sökande och springande gör oss kroniskt missnöjda och rotlösa. Det hindrar oss från att värdesätta det vi har här och nu. Trycket på självförverkligande tenderar också att bli ett självspelande piano, i synnerhet som dagens sociala medier dränker oss i bilder av sådant som vi måste uppleva och konsumera. Helst igår, men annars nu nu nu. Och här har vi reklamen – kapitalismens poesi, som Brinkmann (s.14) kallar den – som oupphörligen vänder vårt missnöje till prylbegär. Länkat till detta finns hyllandet av magkänslan, impulsen som orsakar ogrundade beslut, köp av onödiga saker och projekt som ofta lämnas halvgjorda eller ogjorda, en grogrund för missnöje och självförbättringsiver.

Även den positiva psykologin får sig en känga. Att ständigt föreställa sig ett bättre liv öppnar för besvikelse, eftersom vårt livslopp bygger på fåfänglighet och förgänglighet. Vår biologiska klocka tickar obevekligen mot ett slut, sjukdomar och tillkortakommanden utgör naturliga delar av vår existens, inget vi i längden kan undkomma eller tänka bort. Memento mori, glöm inte att du ska dö, är en passande devis lånad från latinet, ty tanken på vår dödlighet kan förse oss med en ödmjukhet och ett värdesättande av det liv vi har snarare än jagandet efter det liv vi skulle kunna ha.

Andra råd som Brinkmann ger oss är att sätta på nej-hatten istället för att agera notoriska ja-sägare, vilket ofta leder oss in i projekt som vi sällan vi ha eller vistas i. Avskeda din inre förbättringscoach, läs skönlitteratur som skildrar livet som det är i all sin brokighet och med alla sina gråskalor. Sluta att plöja självhjälpsböcker och (kändis)biografier som ständigt får dig att snegla mot ett annat liv. Boken avslutas med en gir bakåt i tiden mot det tankegods som stoikerna en gång försåg oss med, uppmaningen att leva i förnöjsamhet och jämnmod, men också i tacksamhet för det som ges. Genom att lära oss att uppskatta de sociala sedvänjor och den miljö vi ingår i, ökar möjligheten att känna glädje och mening här och nu. På så vis skapas mer sinnesro.

Ett delvis liknande ackord slås i den nyutkomna boken ”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” (2017), skriven av den svenske docenten i ekonomi Carl Cederström och den brittiska ekonomiprofessorn André Spicer. Cederström skrev för ett par år sedan den mer akademiskt inriktade boken Wellnessyndromet (2015), där dagens strävan och vurm efter personlig utveckling skärskådades.

Precis som hos psykologiprofessorn Brinkmann handlar det hos Cederström och Spicer om något så allmänt, men ändå så stort som livet. Hur ska vi leva? Även här kryddas skildringen av ett lättsamt och ofta humoristiskt tilltal, långt ifrån den torra akademiska prosa som präglar författarnas gängse yrkesmiljöer. Till skillnad från Brinkmann utför Cederström och Spicer livsstilsexperiment, de agerar såväl empiriskt som teoretiskt. De prövar att optimera sina liv med hjälp av just råden och rekommendationerna från livsstilscoacherna. Blir verkligen livet bättre med denna självhjälpshjälp? är den fråga som ställs genom boken.

Framställningen bygger sedan på att självhjälpsråden betas av kronologiskt och systematiskt, från område till område under ett år. Ny månad, nytt mål – produktivitet i januari, kroppen i februari, relationer i april, sex i juni, för att nämna några av alla dessa försök. I slutet avhandlas meningen med det hela, vilket visar sig vara svårt i höghastighetstågens och quick-fixernas tid.

Författarna skriver en sorts dagbok eller blogg där resultaten avrapporteras, till varandra och till läsaren. Det handlar om att lära sig franska på rekordtid och att optimera sitt sexliv genom att utveckla diverse avancerade onanitekniker  (det senare eftersom hustrun ville stå utanför försöket). Det görs skönhetsingrepp och det hårdtränas på gymmet eller springs maraton. Råd från böcker och appar används, stöts och blöts, ofta både ingående och lättsamt inför snubbel och tillkortakommande, men också triumfer och bedrifter.

Kvar efter läsningen av Brinkmanns respektive Cederström och Spicers böcker återstår en blandad brygd av fascination, förundran och förfäran. Fascination inför två skarpa och bitvis humoristiska analyser av vår samtid, framställningar som vrider på perspektiv, avslöjar hyckleri och kullkastar förgivettaganden. Förundran utgår från att böckerna är skrivna av tre välsituerade akademikermän som med glatt humör och välformulerad raljans kritiserar viljan till självförbättring, utan att riktigt dekonstruera sig själva och de priviligierade positioner de agerar ifrån. För hos många bottnar trots allt viljan till självhjälp i ett underläge, i orättvisan att ha blivit född på en viss plats och vid en viss tid, ingen självpåtagen lek eller lustspel. Slutligen fylls jag av förfäran över det globala samhälle vi alla lever i, så präglat av välstånd och teknologiska framsteg, vid sidan om skriande orättvisor, missförhållanden och skevheter. Ett globalsamhälle ofta så tomt på mening, gemenskap och en hållbar kurs framåt. I ett sådant samhälle kanske floden av självhjälpsböcker ska tolkas som ett kollektivt rop på hjälp snarare än en enstaka utsträckt hand till den som vill bli lite snyggare, rikare och smartare.

▪ Erik Cardelus

Referenser

Brinkmann, S. (2015). Stå fast: [vägra vår tids utvecklingstvång]. Stockholm: Norstedt.

Cederström, C. & Spicer, A. (2017) Den vilda jakten på ett (bättre) jag.

bokomslag Stå fast Svend Brinkmann

Svend Brinkmann
Stå fast
(vägra vår tids utvecklingstvång)
Norstedts 2015

 

Bokomslag Den vilda jakten på ett (bättre) jag

Carl Cederström &
André Spicer
Den vilda jakten på ett (bättre) jag
Natur & Kultur 2017

 

Foton på Carl Cederström & André Spicer av Olivier Hess (beskurna)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: