Evers’ storverk på Stadsteatern

Fredrik Evers som Francois i Underkastelse på Göteborgs Stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

[180116] Dråplig och dystopisk destruktion av dekadens och upplysningsfilosofi. Fredrik Evers gör ett paradnummer på Göteborgs Stadsteater av Lucas Svenssons och Emil Graffmans dramatisering av Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Bör avnjutas för sitt skådespeleri och begrundas för sitt innehåll.

Det är svårt att tänka sig att metoo-upprorets kvinnor över en natt skulle ikläda sig niqab och underkasta sig rollen som en av flera hustrur till en och samma man. Men Houellebecq gör i sin idéroman Underkastelse det oroväckande trovärdigt att ett muslimskt parti kan ta presidentmakten i ett europeiskt land i ett demokratiskt val, om än med stöd av vänstern och liberaler, som hellre ställer sig bakom en fiktiv ”moderat” muslimsk ledare som Mohammed Ben Abbes än det högerpopulistiska Liberala Fronten. Hux flux råder sharialagar i landet utan något märkbart motstånd med påföljd att brottsligheten avtar, arbetslösheten likaså. Kvinnorna försvinner ju från arbetsmarknaden och lärare som inte konverterar förlorar sina jobb, om än med en hyfsad pension. Undervisningsväsendet blir allt mer muslimskt med hjälp av oljeländers ekonomiska bidrag. Kristna eller oberoende skolor förbjuds inte men dräneras på såväl pengar som kvalitet.

Houellebecq har i intervju erkänt att han är rent fientlig mot upplysningsfilosofin och det är från den plattformen som han skrivit romanen Underkastelse, som orsakade en skräll när den kom ut i Frankrike den 7 januari 2015, samma dag som attentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo, då 13 personer dödades. Och nog har Houllebecqs roman något av satir över sig, men den är varken rasistisk eller islamofobisk, däremot rejält både tragisk, oroväckande och humoristisk med fingret på utlösaren för en rejäl skrämselhicka. Hela upplägget är inspirerat av den misantropiske 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som med sin bok à Rebours, på svenska Mot Strömmen (av Oscars Wilde karaktäriserad som ”dekadensens bibel), när den kom ut 1884 väckte ett rabalder likt det som mötte Houellebecqs Underkastelse. Det är den boken som Fredrik Evers i sin roll som jagpersonen Francois i Underkastelse lär hålla i handen ända till föreställningens slut. Francois har i sin ungdom doktorerat på Huysmans, vilket fortfarande renderar honom ett gott akademiskt rykte i sin profession som universitetslärare, som vid det här laget hämtar sin främsta stimulans från att inför varje termin utse de kvinnliga studenter som han kan tänka sig erövra för sina sexlustar.  För övrigt kan han beskrivas som en sorglig melankoliker, livstrött, medelålders, porr- och matfixerad, kedjerökande, smått alkoholiserad ateist och ensamvarg, som till slut ser konvertering till islam som enda alternativ till självmord.

Att göra teater av romaner är alltid problematiskt och medför i det här fallet framför allt att långa partier av högst intressanta ideologiska och religiösa resonemang har offrats. Man kan ju därför fråga sig hur det har fungerat att transformera denna roman till en 90 minuters monolog? Alldeles utmärkt får jag erkänna. Först och främst är tajmingen väl vald med gott om tid för eftertanke inför höstens svenska val. Så har essensen i boken varsamt vaskats fram för att både ha fortsatt stort värde för sitt innehåll, som underhållning och väckarklocka.  Det betyder att Fredrik Evers gör storverk av sin uppgift att inte bara gestalta denne Francois utan också med variation i röst, mimik och rörelse markera en stor del av de övriga personer som kantar hans väg från ateism till islam. Mina ögon är som paralyserade vid hans snabbt skiftande ansiktsuttryck, hans rastlösa vandringar fram och åter längs en scen, vars scenografi utgörs av ett arkitektoniskt linjespel med en uppbygd längsgående ramp som kan föra tankarna till en terminal av något slag. Om nu handlingen urspelar sig i Paris så finns det en sak som visar hur lätt handlingen låter sig flyttas till Sverige och det är den ganska lågt placerade ventil i väggen som Francois får ödmjuka sig inför för att stilla sitt rökbegär. Boken säger  heller inte något om en annan scenografisk detalj, ett hål i väggen vid golvet, likt ett råtthål, som omväxlande lyses upp, släcks och väcker undran.

Själv har jag gång efter annan hyllat monologkonsten som den största av scenkonster när den är som bäst. Fredrik Evers kan sälla sig till en skara goda föregångare. Den ordmassa han har att hantera är rejält krävande, orsakade också en och annan men också helt verklighetstrogen felsägning under premiären, som han tog sig förbi med den äran fram till dess att han lägger undan Huysmans bok för att i stället begrunda ett litet häfte med  islams tio huvudregler, varpå Francois utan egentliga eftergifter konverterar. Och det efter att först ha gjort samma resa som Huysmans, uppsökt ett kloster för att utan framgång försöka finna någon mening i katolicismen. Och där tar sagan slut ….

▪ Britt Nordberg

En kommentar till “Evers’ storverk på Stadsteatern”

Göteborgs stadsteater

UNDERKASTELSE
Av: Michel Houellebecq
Översättning: Kristoffer Leandoer
Dramatisering: Lucas Svesson, Emil Graffman
Regi: Emil Graffman
Skådespelare: Fredrik Evers
Scenografi: Emil Graffman, Tobias Hagström-Ståhl
Kostym: Jenny Ljungberg
Mask: Ingela Collin
Ljus: Tobias Hagström-Ståhl
Musik: Fredrik Möller
Ljud: Jörgen Ericson
Dramaturg: Sisela Lindblom

Bilden: Fredrik Evers som Francois i Underkastelse på Göteborgs Stadsteater.

Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: