Skönheten sedd inifrån

ur filmen

[180122] Sällan såg man ett vackrare porträtt av en människa än i Katie says goodbye. Men i Lars von Triers Guldhjerte-trilogi finns de (Breaking the waves, Idioterne, Dancer in the dark). Och i litteraturen. I Elsa Morantes Historien finns en liten varelse, Ida, som utan att belasta någon med överväganden eller grubbel helt enkelt ”gör vad som kommer an på henne”, genom kriget och förföljelserna, genom familjesorger och fattigdom. Hon gör det till synes utan att reflektera, i vart fall artikulerar hon inga anklagelser och definitivt ingen klagan.

Det är framför allt henne jag kommer att tänka på när jag följer Katies ödmjuka sätt att uthärda i egenskap av fattig flicka i en amerikansk utmark, där modern är den som måste tas om hand i stället för omvänt.

Katie arbetar på bar, hon är omtyckt och hon tvingas dryga ut kassan med en diskret form av prostitution, genom vilken hon mildrar ensamheten för ett antal ödsligt lottade äldre män. Olivia Cooke ger henne ett vidöppet ansikte, som avslöjar att ingenting av det hon råkar ut för går henne förbi, men att hon inte är inställd på att låta sig manipuleras av ett elände som kunnat bestämma en icke-utveckling som annars vore mer än logisk för hennes del.

Hon lönas illa. Förtörnade ynglingar våldtar och misshandlar henne, innerligt förtretade över att hon inte ägnar sig åt dem också. Och de finner det direkt förargelseväckande, att hon uppriktigt förälskar sig i den tystlåtne Bruno, som de arbetar tillsammans med. Modern hittar naturligtvis – det förstår man med en gång att hon kommer att göra – de sparpengar med vars hjälp hon så småningom tänkt sig till San Francisco för att gå i Beauty School. Hon tänker sig frisörsyrket, hon tilltalas av skönhet, inte minst moderns. Hon saknar definitivt inte ambitioner för framtiden.

  Nu blir det i stället modern som sticker, till att börja med. Men därigenom är också det viktigaste hindret för Katies egen utveckling avlägsnat.

 Det är framför allt den inre skönheten Katie representerar, på ett som det verkar oförstörbart sätt. Det är i detta hennes insisterande på att vandra omärkt av alla oförrätter filmen imponerar. Man kan minnas Pasolinis Teorema, där Kristusfiguren, också han genom att göra sig sexuellt tillgänglig för den omgivning han konfronterar, drar som en vind genom gator och rum liksom genom människornas sinnen. En sådan förvandlingskonst besitter inte Katie, men hon förstår att försvara sin egen övertygelse och tro, så att hon med självtilliten i behåll kan lämna den ort som till sist blivit henne fullständigt utsiktslös.

Utblottad så när som på sina yrkeskläder, de enda vi sett henne i filmen igenom, ger hon ger sig ut på vägarna, stannar en långtradare och låter ansiktet spricka upp i ett leende som speglar hela den inre generositet som är hennes unika tillgång och lämnar i slutbilderna allt det som hade kunnat sarga och förstöra henne bakom sig.

  Det är ett modigt och fruktansvärt vackert credo som filmen därmed uttalar, ett litet manifest för kvinnlig styrka som inte mäts i hämndgirighet eller förbittring utan är bara, tro det eller ej – en mänsklig möjlighet i sitt eget slag.

▪ Kjerstin Norén

Katie says goodbye

regi: Wayne Roberts

USA/Frankrike 2016

 

Guldhjerte-trilogien:

Breaking the Waves

Idioterne

Dancer in the dark

regi: Lars von Trier

Danmark 1996, 1998, 2000

 

Historien

av Elsa Morante

Italien 1974

 

Teorema

regi: Pier Paolo Pasolini

Italien 1968

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: