Klaustrofobisk medelklassängslan

Agnes Lidbeck

[180228] Det gäller att finna sig från vaggan till graven. Vara framåt, men ändå följsam och diskret. Så kan man sammanfatta Agnes Lidbecks rosade debutroman Finna sig. Det handlar om Anna, en medelklasskvinna som kämpar med att finna sig i tillvarons skiftande omständigheter och skeenden. Som kvinnan har hon att axla tre roller: vara mamma, vara åtråvärd samt att vara omhängtagande och vårda andra.

Handlingen består av tre delar och spänner över decennier, från föräldrablivandet till det att de utflugna barnen inte längre hinner eller orkar prata med en på telefon. Dessemellan ges några återblickar från livet före, perioden med identitetssökande, begärspel och de första vingliga stegen ut i vuxenlivet.

Berättandet är rakt, filmiskt och synnerligen stilsäkert. Stundtals också sparsmakat, dessutom humoristiskt och aforistiskt, inte olikt stilen i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hos båda handlar det om kvinnor som slits mellan förnuft och känsla, även om medelklassklaustrofobin är tydligare framskriven hos Lidbeck än hos Andersson.

Kapitlen inleds med en kursiverad anvisning till hur man ska leva, eller snarare hur en medelklasskvinna ska leva, exempelvis ”Den sociala överenskommelsen förhandlas inte på individnivå. Den är allmängiltig, ett regelverk måste följas för att samhället ska fungera. (…) Kvinnan själv är den som har mest att vinna på att upprätthålla dessa gränsdragningar.”

Anna lever med Jens och de två barnen Harry och Hedda. Medelklasshemmet städas, stylas och iscensätts med lämpliga familjeaktiviteter, parmiddagar och bestyr. Trender, samtalsämnen och värderingar inhämtas, sorteras och skräddarsys för situationen och rollen. Inget lämnas åt slumpen, allt ska passa in och finna sig i normen.

Mitt i all den klaustrofobiska medelklassängslan finns ett förkvävt rop på hjälp, en liten pyspunka som förgäves försöker tätas. Det skaver mellan Anna och Jens, ett pyrande missnöje. Det ekar och gnisslar. Det täcks, lappas och lagas. Det kippas efter andan.

Till slut kommer en annan man in i bilden – Ivan, en grånande kulturman som gärna håller sig med en yngre kvinna. En Skapande Man som både tänker och skriver Stora Tankar. Ett lågintensivt triangeldrama uppstår, puttrar på i fördold medelklasskonvenans. Otrohet, javisst, men inte så att det fläckar den fina ytan eller leder till okontrollerade vrål och utbrott.

I sista delen av boken mörknar skildringen. En skymning sänker sig över de välkoreograferade medelklassritualerna och över den välstylade medelklassvillan, över det som oupphörligen måste presteras och manifesteras för att Anna ska passa in och finna sig. Smärta släpps fram, delvis byggt på konkreta händelser men också på medelålderns krypande vemod.

Att läsa romanen feministiskt är inte så svårt. Genusflaggorna smattrar i vinden. För det handlar ju om specifikt kvinnliga erfarenheter – att föda, bära och amma barn. Att göra sig åtråvärd i en kvinnokropp och genom de genuspraktiker som kulturen ställt fram som acceptabla och gångbara. Att agera det andra könet, det som till varje pris ska läsa av alla koder och anpassa sig till spelet, inte hitta och rita upp sin egen spelplan.

Samtidigt sträcker sig texten åt andra håll, främst mot den evigt mänskliga driften att passa in och att spela det sociala spelet. En belägenhet som framträder speciellt starkt hos dagens urbana, välutbildade och ängsliga medelklass. För det gäller att spela så skickligt och sömlöst att själva människan riskerar att försvinna, spela så fint och följsamt att masken och människan smälter ihop och endast den outsägliga sorgen finns kvar till slut.

▪ Erik Cardelús

Bild: Agnes Lidbeck. Foto: Patrik Hedljung

Bokomslag
Agnes Lidbeck
Finna sig
Norstedts 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: