Konsten att göra rätt när andra gör fel

Hanna Ullerstam i Terror på Göteborgs Dramatiska

[180309] Jag har sedan ett par veckor följt det absorberande förloppet i franska TV-serien Un village français (En liten fransk stad), historien om den tyska ockupationen i Frankrike under Andra världskriget. Med ofattbar precision fångar berättelsen grundfrågan, som rör omöjligheten att i en situation av anomali, t ex krig, göra annat än på något sätt fel.

Inte så annorlunda politiken under ’normala’ förhållanden, som även den rör sig om anpassning, kompromiss och modulation av ansvar och beslut, som i någras ögon kan uppfattas som manipulation och korruption. Men under extrema förhållanden, när alla vedertagna moralprinciper satts ur spel, öppnar sig plötsligt en avgrund av svåra förhandlingar, såväl på det privata som på det offentliga planet.

Det fantastiska med den franska serien är, hur den lyckas skildra allt detta utan att förråda några av de individer det handlar om. De blir alla väl omhändertagna och deras handlingar motiverade, de är situationens fångar och erbjuds, även om de är ofördelaktigt placerade, både förståelse och sympati.

Desto grymmare faller domarna när kriget är över och segrarna skall markera en ny rättskipning. Även detta något som åligger dem. Låtsas som ingenting kan man inte göra.

Det är vad Göteborgs Dramatiska Teaterns (GDT) senaste uppsättning Terror handlar om, det är också ämnet för en ny tysk film, Utan nåd. I det förra fallet rör det sig om ett spektakulärt angrepp på det civila samhället, i det senare om en enskild attack med privata konsekvenser.

Terror gör åskådarna till domstolens jury, eller nämndemän för att associera till ett aktuellt tema (Solna-domen). Vid spelet slut avkrävs vi ett yttrande: skyldig eller inte skyldig. Anklagad är flygofficer Lars Koch, som efter eget omdöme till följd av hans skyldigheter som officer agerat till det allmännas bästa, när han skjutit ned ett kapat passagerarplan som hotade krascha på en fotbollsarena med 70 000 åskådare. Han valde att offra 164 för att rädda 70 000, rätt eller fel, det är det rättegången handlar om.

I Utan nåd utraderas en kvinnas familj, man och son, av nazi-influerade ungdomar som spränger mannens verksamhet i luften i ren och skär främlingsfientlighet. En i Tyskland återkommande typ av attack som även vi numera erfar. Då de frikänns i osäkerhet omkring huruvida det är ställt ’utom rimligt tvivel’ att de var ensamma om att ha tillgång till verktygen för sabotaget, lämnas den drabbade kvinnan ensam att ta de konsekvenser hon anser att hon kan leva med.

Det visar sig att hon kan varken det ena eller andra.

Det är i båda fallen den individuella problematiken som står i centrum, även om den senare är mer privatorienterad än den förra. I det första fallet rör det sig om ett ingrepp i stunden medan tiden rinner ut, i det senare är frågan hur man hanterar en oöverkomlig personlig sorg. Vad rör sig inom de båda föräldrar, vars elvaåriga dotter inte fick leva sitt liv på grund av Drottninggatan förra året? Vilket straff kan ses ”rimligt” i förhållande till illdådet, vars rättegång vi i dessa dagar följer?

Svaret är att det inte finns något straff som enligt våra måttstockar kan upplevas rätt eller riktigt vid dylika tillfällen. Vi står inför en situation våra lagar och förordningar inte har till fullo inkorporerat, är placerade i en form av oklart krigstillstånd, där ett tänkande och handlande skall till som ännu inte hunnit utvecklas och den klassiska frågan uppstår: vedergällning eller nåd?

Det som i föreliggande exempel från teater- och filmvärlden saknas är tillräcklig, om någon, information om terroristerna själva. Utifrån vilka motiv handlar de och med vilket syfte? Hur ser det långsiktiga motståndet mot dem ut och vad göra i stunden? Frågor som måste ligga till grund för de framtidsstrategier nuläget pockar på.

Hittills måste man konstatera, att hårt-mot-hårt-strategin visat sig både hjälplös och livsfarlig (Irak-krigets betydelse för framväxten av IS). Men eftersom det heller inte finns någon möjlighet att acceptera terrorn, avkrävs vi med allt större intensitet konkreta, ännu inte sedda, handlingsalternativ.

Den som vill uppleva en romantisk men förmodligen också realistisk skildring av verklighetens nya american frontiers, i kampen för att inta talibanfästet Mazar-i-Sharif kort tid efter nine-eleven kan göra det i 12 Strong, som har premiär i dagarna. Den skildrar USAs första markering i Afghanistan, imperiernas kyrkogård som landet kallas i filmen, och den ses inte förgäves. Den säger något om omkostnader, den säger något om konsekvenserna av de oändliga nätverken av revansch.

Där tycker jag inte den filosofiska problemställning omkring människovärdets absoluta okränkbarhet författaren till Terror ställer upp är lika relevant som den ansvarsproblematik den militära representanten ger uttryck för, också för att den för de flesta av oss i publiken är förhållandevis okänd och diskuteras mycket sällan i vår offentliga debatt.

Jag kommer att tänka på en avgörande teaterföreställning under de akuta terroriståren i Tyskland, när Peter Stein satte upp Heinrich von Kleists Prinz von Homburg på Schaubühne i Berlin med Bruno Ganz i huvudrollen. Pjäsen där prinsen, som genom att vägra lyda order vinner slaget men trots detta döms till döden, kom att utgöra ett sublimt utspel i 70-talets Tyskland. Fursten kan inte benåda honom eftersom han inte anser att hans ursprungliga order var fel, först när prinsen ger uttryck för att han accepterat straffet kan han benådas, som ett erkännnade av hans lojalitet. Hela uppsättningen sattes inom parentes genom att kallas Kleists Traum vom Prinzen Homburg. Därvid poängterades den känsla av overklighet och dröm alla under dessa år levde under, där det var lätt att angripas av romantiska föreställningsvärldar omkring olika uttryck för ära och vanriktad stolthet.

När uppsättningen gästspelade på Göteborgs Stadsteater 1973 reagerade delar av den svenska vänsterpubliken mot att den var alldeles för bildskapande och vacker. Det var något av en pärs att uppleva, även om det är länge sedan. Jag föreställer mig, att författaren till Terror tagit starka intryck av den, intensivt debatterad när det begav sig, en debatt man förmodar stannat kvar. Och han har placerat sin Koch i något av samma somnanbula tillstånd som spelades fram av Ganz i Homburgs roll, en som drivits in i ett pliktuppfyllande spel mellan samhället och det egna jaget, som han inte längre har kontroll över.

Även i förhållande till Terror förefaller skillnader i mottagandet uppstått: Koch frikänns i högre grad i Tyskland än i Sverige, orsakerna är givetvis intressanta.

När det gäller Utan nåd bärs filmen i första hand av Diane Krugers genomgripande spel i huvudrollen. Det är ur hennes motiv och perspektiv vi tvingas arbeta oss igenom sorgen, vilken handling hon sedan konkret väljer är inte lika viktigt. Det finns helt enkelt inga ”riktiga” lösningar på tragiska problem, det är det som konstituerar tragedin. Dådet är begått och har inga lösningar bortom sin egen grymhet. Däremot finns det tydliga konsekvenser av handlingarna som följer i deras spår, den eviga vedergällningen och hämnden. Det är där vår väsentliga moraldiskussion tar sin början och GDT har givit ett tungt och viktigt material för att fortsätta det samtalet.

Det är inte alltid lika lätt att följa det komplicerade förloppet, domstolstonen är inte lättfångad i sin lika utstuderade som iskalla logik. Därför är det den anklagade som framträder tydligare än alla andra, han som handlar, han som står till doms.

▪ Kjerstin Norén

Bild tv: Hanna Ullerstam i Terror på Göteborgs Dramatiska. Foto: Fianna Robijn

Un village français
TV-serie
Frankrike 2013-17

Terror
av Ferdinand von Schirach
regi: Erik Åkerlind
Göteborgs Dramatiska Teater 2018

Utan nåd
regi: Fatih Akin
Tyskland 2017

12 Strong
regi: Nicolai Fuglsig
USA 2018

Kleists Traum vom Prinzen Homburg
regi: Peter Stein
Schaubühne am Halleschen Ufer
Berlin 1972

Kategorier
Dela den här artikeln: