Dagens fråga: Vad efter kapitalismen?

Vinjettbild: Paul Mason

[180313] Alltsedan Karl Marx gjorde sin alanys av kapitalismen har drömmarna om ett annat och humanare samhälle varit ett politiskt projekt. Förra året var det 150 år sedan hans verk Kapitalet kom ut och varit invävd i dessa drömmar. Besvikelserna är lika långlivade. Vad är det för fel på kapitalismen och vad är det för fel på drömmarna?

Nu måste jag svära i kyrkan. Redan Karl Marx förutspådde kapitalismens snara fall. Hur skulle ett ruttet och ojämlikt ekonomiskt system med fallande profiktkvot kunna överleva särskilt länge? Under Karl Marx’ dagar var kristendomen en kraft att räkna med i samhället i de kapitalistiska länderna. Drömmarna torde ha antagit bibliska dimensioner när man antog att kapitalismens dagar snart var räknade. Vi som långt senare minns vänstern nyväckta uppsving på 70-talet minns de knutna närvarna på Första Maj och den kollektiva värme och framtidstro som strömmade genom kroppen.

Känslan som idag dyker upp är som hämtad från en TV-show med Ulf Ekman från den kristna sekten Livets Ord och hans hängivna anhängare. På scenen lallade Ulf Ekman fram och tillbaka. Han sa: ”Det är mycket som talar för att Jesus snart kommer tillbaka”. Här finns det något – måhända puritanskt – som förenar vänstern och den nya väckelserörelsen. För antikapitalister har dock väntetiden begränsats från 2000 till 150 år.

Men låt oss skaka av oss den religiösa slöjan av självömkan av falska förhoppningar och försöka tänka klart. Kapitalismen har inte kollapsat trots att mycket har talat för det. Men samtidigt, om kapitalismen skulle kollapsa, vad ville vi då ersätta den med? På 70-talet hade svaret förmodligen varit någon form av statskontrollerad marknad, men diskussionen om tiden efter revolutionen var mager som en benget. Man kan undra varför.

Ingen var attraherad av det sovjetiska systemet, vågar jag säga. Idag är kraven annorlunda. Tiderna förändras och kravet på vänstern att leverera en framtidsvision växer sig allt starkare i takt med att det ekonomiksa systemet går mot en växande kris och att klimatkrisen blir alltmer alarmerande. Som ett tidens tecken i skyn dyker då Paul Mason upp med sitt försök att skissa på en väg framåt efter kapitalismen.

Med stigande spänning läser jag hans bok om postkapitalismen och förstår att han inte kommer att leverera en quick fix, en snabb revolution som på Kuba 1959. Istället kommer det att landa i en ganska långvarig övergångstid till något annat. Något mycket bättre. Och samtidigt mer begripligt.

Men först en gedigen alanys av läget. Paul Mason börjar med att försöka ta livet av nyliberalismen, att allt helst ska skötas av marknaden. Vi som trodde att nyliberalismen dog med den globala ekonomiska kriser i slutet av 90-talet måste nog tänka om. Och om man ska kunna göra politisk skillnad har borgerligheten inget annat alternativ än att hoppas att det som mest ser ut som ett lik trots allt ska ha ett liv för framtiden. Det förklarar till stor del varför dessa partier anser att marknaden måste växa i samhället och att vi därför måste acceptera att privata intressen ska få en rejäl hacka av skattefinansierad vård, skola och omsorg. En växande marknad ska garantera kapitalismens överlevnad.

Bankerna är förstås centrala aktörer i ekonomiska analyser av samhällsutvecklingen. När ett lands ekonomi var relativt fristående från den globala ekonomin, gick det att balansera globala obalanser med nationell penningekonomi, som att devalvera sin valuta. Bankernas roll kom att öka med tiden. De hade kravet på sig att hålla tillgångar som relaterade till utlåningen. I USA krävdes det att de hade kontakter på 20 dollar för varje 100 dollar de lånade ut. 1988 hade kraven på bankerna sänkts till 8 dollar för motsvarande utlåning. Det är alltså inte bara riksbankerna som kan trycka nya pengar, utan i realiteten även bankerna.

Men kapitalismen betyder inte bara snabba cash, här finner Paul Mason även långa vågor med uppgångar och nedgångar. Mason lutar sig mot den ryske ekonomiske analytikern från tidig sovjetisk tid, Nikolai Kondratiev, som analyserade kapitalismens vågrörelser till halvsekellånga cykler. Under en sådan cykel:

sprids nya teknologier; uppstår nya affärsmodeller; dras nya länder in i den globala marknaden; ökar mängden och tillgängligheten på pengar.

Utifrån den analysen identifierar Paul Mason fem olika cykler under kapitalismen:

• 1790–1848, ungefär. Den första långa cykeln, som kan skönjas utifrån engelska, franska och amerikanska data;

• 1848–mitten av 1890-talet. Kapitalismen har nu nått fler länder och mot slutet i världsekonomin;

• 1890-talet–1945. De centrala teknologierna är tung industri, elteknik, telefon, taylorism och massproduktion;

• Slutet 1940-talet–2008, med transistorer, syntetiska material, masskonsumtion, kärnkraft och och automatiserade beräkningar;

• Slutet av 1990-talet och framåt, med nätverksteknologi, mobil kommunikation global marknad och informationsprodukter.

Den korta tablån ovan ger inte bara en antydan om tekniska och sociala faser, den visar även att kapitalismen har lyckats anpassa sig till samhällets förändringar. Så vad talar emot att systemet inte kommer att fortsätta surfa på de långa föränderlighetens vågor som beskrivs av Kondratiev?

In på scenen stiger än en gång Ulf Ekman? Nej, hans symbolvärde för historiens evighetsmaskin är över, som jag tolkar Paul Mason. För en ny kraft har trätt in på scenen: informationsteknologin. Mycket av IT har en annan logik än den analoga, som hittills har varit den kapitalistiska ekonomins fundament. En analog LP-skiva låter sig svårligen kopieras av en kund, utan producenten har makten över spridningen. Den digitala musiken däremot kan kopieras i all oändlighet utan att kvaliteten påverkas. Det leder till att priset på denna produkt tenderar att gå mot noll. Bli gratis.

Effekterna blir påtagliga. IT fräter sönder marknadsmekanismerna, urholkar egendomsrättigheterna och förstör de gamla relationerna mellan löner, arbete och profit. Även socialt och kulturellt löses gamla gränser upp. Inte bara med negativa effekter. Vi stimuleras ofta att tänka nytt och annorlunda. Paul Manson hävdar att IT är en av tre avgörande tendenser i samhället som bidrar till en postkapitalistisk ekonomi.

Om vi går händelserna lite i förväg kan vi ställa oss frågan vem som är det historiska subjektet. Feodalismen symboliserades under medeltiden av riddaren, senare av aristokraten och adelsmannen. Kapitalismen representeras av arbetaren och av borgaren. Idag är bilden otydligare. Men vem representerar postkapitalismen? Manson svarar med Peter Drucker att det är ”den allmänbildade människan”.

I elfte timmen behandlar Paul Manson klimatförändringarnas betydelse för samhällsutvecklingen. Han ger inte kapitalismen stora chanser att styra utvecklingen i en positiv bana: ”Att rädda planeten är alltså tekniskt görligt och ekonomiskt rationellt mätt i reda pengar. Det som står i vägen är Marknaden.” Ett viktigt argument är att den demografisk utvecklingen i Västvärlden är en tickande bomb. Fram till år 2050 har vi blivit 2,5 miljarder människor fler på Jorden, samtidigt som Västvärlden får en åldrande befolkning. De yngre får en allt större arbetsbörda att försörja de äldre. Det blir politiskt ohållbart, som ekonomer i IMF redan har uttryckt det. Samtidigt kommer världens alla makteliter att lägga allt krut på att få det nuvarande systemet att fungera. Fel lösning i fel tid.

Om vi ska tro på Paul Manson analys kommer kapitalismen inte att överleva denna femte Kondratievcykel utan gå mot ett förfall. Med säkerhet betyder det gigantiska människooffer på många nivåer. Men Manson är ändå förhoppningsfull, för idag finns (IT-)instrumenten att omvandla samhället bortom kapitalismen.

En sådan samhällsomvandling är inte den revolution som vänstern i Västvärlden har fantiserat om, utan en process parallell med det avtynade kapitalistiska marknadssystemet. En process som Paul Manson tror kommer att bli långvarig, men samtidigt den process som ger det bästa utfallet för folkflertalet.

Det postkapitalistiska projektet i Paul Mansons version kallar han Projeket noll. Jag ska inte beskriva hans fem punkter för vad som behövs för att klara detta övergångsprojekt. Men begreppet Projekt noll syftar på ettenergisystem med noll fossila bränslen; produktion av maskiner, varor och tjänster till kostnad nära noll; och en minskning av den nödvändiga arbetstiden så nära noll som möjligt.

Boken kom ut på svenska under förra året. En hoppingivande bok. Och en inspirationskälla.

▪ Christer Wigerfelt

Bild tv: Paul Mason. Foto Antonio Zazueta Olmos

Bokomslag
Paul Mason
Postkapitalism. Vår gemensamma framtid
Övers: Joachim Retzlaff
Ordfront 2017

Val 2018

Dela den här artikeln: