Nytt ljus på eminensen Åström

Anders Sundelin

[180318] Sverker Åström var under mer än fem decennier på olika tjänster knuten till Utrikesdepartementet. Mer än någon annan i svensk offentligt liv gjorde han sig förtjänt av epitetet grå eminens. Hans betydelse för den svenska neutralitetspolitiska doktrinens utformning och hur den kom till uttryck var central. Ändå var han länge relativt okänd för allmänheten.

Efter sin pensionering skrev han en memoarbok, Ögonblick – ett halvsekel i UD-tjänst, men det var en torr och ytterst saklig redogörelse långt mer än en öppenhjärtig skildring där också det personliga kunnat beredas plats.

Anders Sundelin har skrivit ett stort antal böcker i olika ämnen, bland dem en bok om och i samarbete med förre rikspolischefen Carl Persson. Stort intresse väckte hans bok om spionen Stig Wennerström, Fallet Wennerström, som kom 1999. Det är begripligt att förläggaren Svante Weyler vände sig till Anders Sundelin med ett förslag om att skriva en biografi om Sverker Åström. Anders Sundelin var tveksam, han var knuten till ett annat förlag, men han insåg också att det kunde bli mycket svårt att få fram material som skulle kunna möjliggöra en levande och intressant skildring av Åström och hans långa framgångsrika karriär, som försiggått i miljöer där hemlighetsmakeri, dolda budskap och understucken informationshantering är vanlig.

Han åtog sig uppdraget, och nu föreligger alltså boken om Sverker Åström, Diplomaten. Det är en helt fascinerande läsning – trots att Anders Sundelins farhågor i många avseenden besannats. Han har haft stora svårigheter att få fram material, inte minst har han fått kämpa mot hemligstämplandet på UD och hos Säkerhetspolisen. Inte helt utan framgång, men ofta nog med frusterande avslag. Det här har gjort att boken ibland rör sig i cirklar runt huvudpersonen, som då och då försvinner helt ur sikte. Det märkliga är att framställningen trots det innehåller så mycket samtidshistoria ur en ny och spännande infallsvinkel, att det gör boken oavbrutet fängslande.

Sverker Åström föddes i Uppsala. Hans far var advokat och en omvittnat glad och trevlig figur. Han avled när Sverker Åström var femton år, och lämnade efter sig stora och genanta skulder. Familjen sociala status ändrades drastiskt, den fina våningen i centrala Uppsala fick överges för ett enklare utkantsboende osv. Kanske fanns här upprinnelsen till en social revanschism som satte sin prägel på Sverker Åström och drev honom att aldrig nöja sig med att vara medelmåttig, han krävde av sig själv att alltid vara lysande och tog på sig stora arbetsbördor som han ändå aldrig verkade stressas av.

En kontroversiell aspekt som Anders Sundelin ägnar rätt mycket utrymme åt att penetrera är att Sverker Åström under trettiotalet valde att studera vid universiteten i Kiel och München. Detta vid en tid då den nazistiska uppmarschen var i fullt sving och alltmer satte sin prägel också på universiteten, där judiska lärare började försvinna ut i mörkret. Hur ställde sig Åström till detta? Ja, det går inte att få reda på. Han var en tid ansluten till ett nationellt studentförbund i Uppsala med klar anknytning till de nazistiska strömningarna. Men det går inte heller att på grund av det räkna in Åström bland uttalade nazistsympatisörer. Möjligen var han gripen av tidsandan, på samma sätt, föreslår Sundelin, som många unga på sextiotalet okritiskt anslöt sig till rörelser som predikade demokratins avskaffande och diktatur.

Sedan Åström anställts vid UD år 1939 gick det undan med karriären. Han placerades vid ambassaden i Moskva där han var tills han flyttades hem som andresekreterare vid UD i Stockholm, varifrån han gick vidare och blev förste legationssekreterare i Washington. Karriären var spikrak uppåt. En rad allt viktigare och statustyngda uppdrag kulminerade med posterna som ambassadör vid FN, kabinettssekreterare vid UD och till sist ambassadörsposten i Paris. År 1968, som FN-ambassadör, lade han fram ett förslag till resolution om satsning på miljöfrågor. Det ledde i sin tur till den stora miljökonferensen i Stockholm 1972, en utgångspunkt för det moderna miljömedvetna politiska arbetet. Detta var, menar Sundelin, Sverker Åströms viktigaste bidrag till den internationella politikens utveckling.

En rad ”affärer” där Sverker Åström i olika kapaciteter var inblandad rullas upp. Givetvis Wennerströmhistorien, där Sundelin kan visa på egendomliga personliga kontakter mellan Wennerström och Åström. Här lägger sig hemlighetshetsmakeriet i vägen för fortsatt forskning, men det finns uppslag som i framtiden säkert kommer att fullföljas av en kommande forskargeneration. Fallet Raoul Wallenberg reser också en rad frågor, inte minst när det gäller UD:s besynnerliga passivitet under Östen Undéns tid som utrikesminister. Den ryska nedskjutningen av två svenska spionflygplan på 1950-talet var ytterligare en affär som ställde UD inför stora utmaningar, man såg sig tvungen till återhållsamhet eftersom man förstås var på det klara med att planens spaningsuppdrag skedde i samarbete med USA.

Det kanske största problemet för Anders Sundelin är att komma Sverker Åström personligen inpå livet. Han var extremt noga med att bevara sin personliga integritet och hade få om några nära vänner. Det faktum att han var homosexuell bidrog givetvis till tystnaden. Det är omvittnat att han omgav sig med vackra ynglingar. Men vittnen ur den kretsen är svåra att hitta. Det är länge sedan nu, Sverker Åström avled vid 97 års ålder år 2012. Sundelin kan visa hur Säkerhetspolisen hade bevakning på Åström för att kontrollera hans homosexuella förbindelser. När Åström i sina memoarer nämner att han tagit upp sin homosexualitet med statsministrarna Tage Erlander och sedan Olof Palme för att undanröja eventuella misstankar om att han skulle kunna vara ett lätt utpressningsoffer konstaterar han att ”de ryckte på axlarna”. Det berodde på att de redan av Säkerhetspolisen fått den informationen.

Anders Sundelin berör avslutningsvis den lite besynnerliga roll Sverker Åström fick i utredningen av mordet på Olof Palme. Jag ska inte gå närmare in på omständigheterna, som är både pikanta och intressanta, och dessutom visar på ett maktpolitiskt dilemma, skildrat av Anders Isaksson i Den politiska adeln. Spaningsledaren Hans Holmér vände sig tydligen till Sverker Åström, då pensionerad men fortfarande i besittning av ett tjänsterum på UD, och bad om en analys av vilka tänkbara internationella aktörer som kunde ligga bakom mordet. Det är sannolikt att det havererade kurdspåret emanerade från Sverker Åström.

Sist och slutligen: Diplomaten är ett stycke levandegjord och tänkvärd samtidshistoria, välskriven och uppslagsrik. Att det ibland känns som om författaren måste jaga en skugga höjer bara intresset, därför att han samtidigt är öppen och instruktiv när det gäller hur en sådan jakt bör bedrivas.

Christian Swalander

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Anders Sundelin
Diplomaten
Weyler 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: