Ärligt och avsminkat om alkoholism

Robert Laul, foto Josefin Laul

[180413] På dagarna rapporterade han om svensk och internationell fotboll för Aftonbladet. På nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Robert Laul har som ny-nykter skrivit en bekännelsebok.  Om sitt liv som barn till alkoholiserade föräldrar vilket i förlängningen ledde till ett tjugofyraårigt missbruk för honom själv innan han fick hjälp att ta sig ur det.

Han föddes 1976, då hans föräldrar var bara några och tjugo år, och växte upp strax utanför Göteborg och spelade elitfotboll i Jonsereds IF och Ljungskile SK. 1998-2000 läste han den tvååriga journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Efter det blev det jobb som reporter på tidningen Slitz ett år innan han kom till Aftonbladets sportredaktion i Stockholm 2001.

Fotboll kunde han så det blev hans bevakningsområde och nisch. Han blev snabbt en av de mest kända sportkrönikörerna och han har bevakat sju internationella mästerskap på plats, hundratals fotbollslandskamper och tusentals matcher i herrallsvenskan.

Men alkoholen var hans följeslagare sedan tonåren. Även om han inte söp första gången förrän han var 16 år, och fick en positiv kick av det, så hade han vuxit upp i ett alkoholisthem. Han skriver om ett minne han har som fyraåring när han vaknade upp hemma och det var alldeles tyst i lägenheten. Hans föräldrar fanns ingenstans och han kände skräck och kunde bara tänka på en sak: jag måste hitta dem – nu.

Det var vår ute och han gick ut utan skor och jacka, först till en granne och ringde på men ingen öppnade och sedan ner till den lokala puben. Där satt mamma och pappa. De blev inte arga på honom för att han hade gått ut själv utan hyllade honom som en hjälte. Han somnade snabbt där på puben i mammans knä.

Som vuxen konfronterade han sina föräldrar om detta, att de lämnat honom ensam hemma och gått på puben.

– Spriten var viktigare, var hans pappas svar.

 

Så långt tillbaka han minns har hans pappa varit alkoholist. När han var liten var fadern dessutom våldsam på fyllan, mamman försökte bryta förhållandet men han kom alltid tillbaka.

Robert Lauls mamma började själv att dricka allt mer alkohol och blev med åren både alkoholiserad och till slut psykotisk. Men med hjälp av AA och vård på psyksjukhus lyckades hon bli nykter till slut, vilket hon numera är. Något han uttrycker stor tillfredsställelse för.

Pappan däremot missbrukar än.

Som  åttaåring flyttade han med sina föräldrar från Björkekärr i östra Göteborg till Jonsered strax norr om Partille. Detta var ett sätt för familjen att börja om och försöka få rätsida på äktenskapet, menar han. De köpte hus. Men det vilda drickandet fortsatte.

Hans pappas släkt hade kommit som båtflyktingar från Estland under andra världskriget.

”När jag i dag studerar varför min pappa blev alkoholist ser jag ett tydligt mönster: Frånvarande fader. Ensamstående tonårsmamma med psykiska problem. Otrygg uppväxt med inslag av trauma. Tidig alkoholdebut.

Pappa gick på sjön när han var 16 år och började direkt att supa med de äldre sjömännen. Redan där fastnade han för spriten och hade antagligen behövt professionell hjälp.”

Ironiskt nog fick pappan en styvfar sedermera som var absolutist. Roberts ”plast-farfar” som han skriver.

Roberts mammas uppväxt är en karbonkopia av pappans.

Som liten spelade han ofta fotboll själv på skolgårdens asfaltplan. Då var han lycklig, det fick honom att skingra tankarna och slippa oron för vad som hände hemma. Han slukade serietidningar och tv-serier via Moviebox och VHS-spelare och i skolan gick det bra. Musikintresse hade han också, mest hårdrocksband. Men mest av allt handlade hans liv om fotboll.

Han var tidigt lovande och när hans farsa satt och söp med polarna vid köksbordet hände det att han ropade på Robert och berättade för fyllekompisarna hur bra sonen var i fotboll och att han skulle komma att spela i Blåvitt en vacker dag.

Men som Robert Laul skriver:

”Det enda som skavde mellan mig och fotbollen var farsan. Jag avskydde hans skitsnack om hur bra jag skulle bli. Jag ville slita tag i honom och trycka upp honom mot en vägg och vråla: ”Håll käft!”

Men det vågade han inte.

”I stället tog det sig andra uttryck. Redan vid små motgångar…fick jag impulsen att misslyckas ännu mer. Jag ville misslyckas för att visa farsan: Kolla gubbjävel, du har fel. Jag är inte så bra som du tror.”

Detta fick en negativ inverkan på hans förmåga att hantera motgångar upp i vuxen ålder. Ett barn som blir omtyckt för det den är får en sund självkänsla, men andra som vuxit upp i missbrukshem, där sådant tappas bort, kan få en skev självkänsla, menar han och gör en jämförelse med Zlatan Ibrahimovic vars pappa ju också söp och gjorde sonen illa.

Hans tonår vittnar om den kommande missbrukarpersonligheten i det han berättar om: att t ex hoppa från en 23 meter hög klippavsats ner i kanalens mörka vatten som var fyra meter djupt. Att simma igenom en vattentunnel där han var tvungen dyka de sista 25-50 metrarna för att ta sig igenom.

Han trodde han var modig och omgivningen bekräftade honom som djärv.

Första fyllan kom när han var 16 år. Det var himmelriket! Han hade hittat hem. Robert kände sig charmerande, strålande, viktig, värdefull, älskad accepterad. Med mera.

”Under de kommande 24 åren kunde inget konkurrera med känslan av att vara berusad. Inte fotbollen. Inte tjejer, kärlek eller sex. Inte jobbet. Inte mina vänner eller systrar. Alkoholen kom på plats ett, två, tre.”

Fast han ställer sig frågan om han blev alkoholist redan på första försöket, för redan i tonåren försökte han begränsa drickandet.

Infogat i boken finns kapitel där han berättar om sin journalistkarriär. Om alla stora spelare och ledare och förbundskaptener han mött och haft dispyter med men även fått bekräftelse ifrån i slutändan. En sådan är Lars Lagerbäck som beskyllde honom för att ljuga med det han skrev. Men på fotbolls EM 2016 när Lagerbäck var ledare för Islands landslag försonades Laul och Lagerbäck.

Men i takt med att missbruket eskalerade gjorde han även misstag som höll på att kosta honom anställningen på Aftonbladet. Att t ex skriva illa om andra kolleger på sociala medier och i sin blogg. Han fick varningar av cheferna för detta.

Men drickandet fortsatte. Dock, påstår han, höll han länge stenhårt på att aldrig jobba med research eller skriva krönikor och artiklar med alkohol i sig. Men mot slutet av missbruket tummade han även på den regeln.

Kapitel 14 i boken har rubriken ”VUXEN” och berättar om hur han yrvaket tittar ut genom pendeltågsfönstret i Kungsängen.

Han förstod att han måste ha somnat på tåget och åkt fram och tillbaka ett par varv. Han skulle byta tåg i Västerhaninge för att komma vidare mot Nynäshamn, till en förort där i vilken han bodde med flickvännen. De hade flyttat dit tillsammans sommaren 2000 och fått jobb på varsitt livstilsmagasin efter journalistutbildningen. Nu var det november.

När han kom upp i lägenheten konfronterade flickvännen honom. Hon hade tidigare sagt att han var alkoholist eftersom han inte visste vad han gjorde när han drack. Nu höll hon på att packa för att flytta. Robert Laul rusade mot den öppna balkongdörren som om han tänkte hoppa ut från sjätte våningen. Flickvännen blev livrädd och skrek. Hon stannade kvar, i hela sex år till.

Men på nyårsdagen 2006 när han vaknade kraftigt bakfull hos en kompis i Göteborg och undrade varför han inte fått tag i flickvännen, som firat nyår i Stockholm, per telefon vilket var ovanligt då de hördes regelbundet, och till slut kom fram fick han i örat:

– Jag har träffat en annan och tänker göra slut.

Då blev drickandet än värre. Han träffade en ny tjej med en liten son som han alltsedan dess varit som en extrapappa för.  Även sedan förhållandet med tjejen tog slut. Men berättelsen om hans gradvisa förfall som alkoholist är en sorglig läsning. Men också en berättelse med styrka i eftersom han nu lever nykter sedan snart tre år. I oktober 2015 tog han det slutgiltiga steget. Och detta efter att en av AIK:s skumma supporterchefer lurat med honom på fyllrundor och filmat hans redlösa tillstånd och lagt ut på nätet.

Robert Lauls chef på Aftonbladet hade sett bedrövelsen och ställde frågan till honom på telefon:

”- Robert, hur mår du egentligen?

Jag ryckte till. Vad är nu detta?

Jag hämtade mig snabbt, och behövde bara en sekund på mig att svara. Det var ögonblicket jag hade väntat på!

– Ja…jag tror jag har tappat kontrollen. Över spriten alltså.

– Okej, sa chefen, och blev tyst ett tag.

Sedan sa han:

– Då gör vi så här: kom in till redaktionen i morgon så tar vi det vidare därifrån.”

 

Robert Laul fick skriva på ett kontrakt, det blev behandling och AA-möten och han uttrycker stor tacksamhet för att han fick ha kvar sin anställning på Aftonbladet. Och nu har han lämnat sportjournalistiken för ett lugnare nio-till-fem liv på en annan av redaktionens avdelningar.

Det här är en berättelse med raka rör och starka ord. Det är ärligt och avsminkat och innehåller så många igenkännande beskrivningar för hur ett missbruk kan utvecklas. Ingen tvekan om att Robert Laul behärskar det skrivna ordet och kan konsten att berätta en historia. I det här fallet sin egen.

Som han konstaterar efter att ha tagit till sig AA:s tolvstegsprogram:

”Jag kommer aldrig att bli av med min alkoholallergi. Det är omöjligt enligt den kunskap vetenskapen erbjuder. Jag är obotligt sjuk men jag är behandlingsbar.”

 

 

▪ Leif Wilehag

Bokomslag

Robert Laul

Alkisbarn
Fotboll, Fylla och Fajt

Norstedts 2018

 

Författarfoto: Josefin Laul (beskuret)

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: