Än är det lätt, än mycket tungt

vinjettbild

[180504] Dansare/koreografer på våra stora dansscener har roterat: Dorotea Saykaly (GöteborgsOperan) till Skåne, Sarah Bellugi-Klima (Skånes Dansteater) till Stockholm och slutligen Lea Ved (Kungliga Baletten) tillbaka igen till Göteborg!

Resultatet är strålande, har kallats för 3D och bygger i huvudsak på spel mellan tre i tät förening i samtliga stycken. De kretsar alla kring frågan om att komma loss, identifiera, bryta sig ut; ur minnesvärlden, ur de faktiska förhållanden som fångar oss, ur verklighetens lek med våra sköra sinnen.

Att i detalj analysera vilken betydelse de nya mötena inneburit är jag helt oförmögen till men att de betytt en sprudlande frigörelse märker man strax, helt från det ögonblick Roy Orbison’s A candy-colored clown they call the sandman… tunar in med ljusmikrofonen vi minns från Blue Velvet tagen till återbruk! Föreställningen grabbar tag om våra hjärtan med en gång och ger därefter inte avkall för en sekund. ”Handlingen” förs framåt på öppna villkor, vilket redan antyds i scenbildens rörliga väggkonstruktion, som format dörrar att öppnas på glänt.

Hela konceptet andas rikedom och humoristiska infall, vilket också präglade alla glada tacktal efter föreställningen!

Det samma kan inte sägas om den vana operascenerna fått att samproducera sina föreställningar. Det ger många möjlighet att stifta bekantskap med stora mästare men medför från gång till annan estetisk obalans. Det har drabbat Boris Gudonov så att ett bjärt anslag i scenografin, en på ett spännande sätt distanserande dockteater och skickligt utmejslade rolltolkningar (inte minst Clive Baylay i titelrollen) inte finner fas tillsammans med en genomgående puls i föreställningens helhet, som på ett omotiverat sätt bryts upp till ett antal tablå-partiklar utan att upprätta ett inbördes samtal dem emellan.

Det betyder bl a, att ett tydligt tema i operan, skuldkänslan, den Macbeth-anstrukna ångesten över vilka konsekvenser prinsmordet som säkrar maktövertagandet skall få – det finner aldrig rätt mull att slå rot i. Föreställningen blir i konsekvens därmed full av påståenden, men utan konklusioner.

Mäktiga påståenden, som kommer till uttryck i körens/folkets dånande bön till överheten. Folket, som först är ett, fattigt och beundransvärt, sedan splittrat, rikt och förlöjligat. Den otäcka mobben satt i rörelse. Då hettar föreställningen också till, men bara delvis. När beskeden och nutidsparallellerna till den vind av överdriven konsumism som för närvarande sveper över hela världen – som längtan eller som realitet för vissa, åtminstone i vissa perioder – blir stående som ensamma postulat uppstår stumhet. Ingenting har då byggts upp från grunden för att låta Musorgskijs skira avslutningsackord, ett av operahistoriens vackraste, finna tillräcklig resonans för att kunna ge den alltid lika tragiska maktkampen sitt bestående uttryck.

Det hade annars funnits möjligheter i de våldsamma bildmässiga utspelen som träffar som blixtar, men de bidrar till sist inte till vakenhet, mer till ett allmänt obehag över sakernas ofrånkomliga tillstånd.

Det är kanske Svenska Akademien som spökar, här också, den livs levande tragedin som i detta nu utspelar sig mitt framför ögonen på oss och som alla inblandade tycks ha så förtvivlat svårt för att kunna skapa reda i.

▪ Kjerstin Norén

3D
en dansföreställning i samarbete mellan GöteborgsOperans Danskompani, Kungliga Baletten och Skånes Dansteater
Turné över landet 2018

Blue Velvet
regi: David Lynch
USA 1986

Boris Gudonov
av Modest Musorgskij efter Alexander Pusjkin
regi: Peter Konwitschny
dirigent: Leo Hussain
GöteborgsOperan april 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: