Så ersattes allmännyttan av egennyttan

vinjettbild

[180508] Allmännyttan säljs ut, bit för bit. Kent Werne tecknar en bild av omfattningen och resultatet: ­Segregation. Vinster för vissa, men bostadsbrist och skuldberg för andra.

Allmännyttan säljs ut lite överallt. 2.000 lägenheter i Sollentuna. 1.900 i Växjö. 1.700 i Östersund. 1.600 i Malmö. 1.300 i Luleå. 1.200 i Landskrona. 1.100 i Helsingborg. 1.000 i Linköping. 900 i Borås.

Omkring 15.000 lägenheter bara under förra året. Och runt om i landet diskuterar politiker och chefer nya privatiseringar. Inte bara i blå kommuner, utan också i rödgröna.

Till skillnad från för tio år sedan handlar det inte längre om ombildningar till bostadsrätter, åtminstone inte i första läget. På andra sidan står nu svällande fastighetsbolag som D Carnegie & Co, Victoria Park, Stena Fastigheter och Heimstaden – alla med rejäla vinster i sikte.

Eller som Heimstaden – med över 20 000 hyreslägenheter i portföljen – beskriver sitt syfte: ”Att leverera marknadens mest attraktiva riskjusterade avkastning till aktieägare och investeringspartners.”

Att köpa hyresfastigheter anses vara en god affär. Det är billigt att låna och den som köper befintliga hus tar en väldigt liten risk. Precis som med den skattefinansierade välfärden är kassa­flödet garanterat ymnigt från dag ett.

För att öka på flödet renoveras ofta objekten, naturligtvis i syfte att krama ut högre hyror ur hyresgästerna. Sisådär en 40-50 procent mer. Och den som behöver få loss en större summa kan alltid låta ombilda lägenheterna till bostadsrätter – sälja dem till hyresgästerna som då i sin tur kan göra ett klipp.

Även kommunerna brukar motivera utförsäljningarna med att det ger snabba cash – som sedan kan användas till att bygga nytt.

Visst projekteras det också en del nytt. Men inte i paritet med vad som avyttras. Förra året byggde allmännyttan drygt 6.000 lägenheter. Knappt hälften av vad som såldes. Så kan det gå. Och så har det sett ut i mer än två decennier nu.

Mellan 1996 och 2016 byggde den kommunala allmännyttan 82.500 lägenheter i flerbostadshus, enligt statistik från SCB. Men under samma tid privatiserades nära 180.000 lägenheter genom ombildningar till bostadsrätter och försäljningar till privata fastighetsbolag. En ekvation som lett till ett kraftigt reducerat bestånd.

I mitten av 1990-talet förvaltade allmännyttan drygt 880.000 lägenheter i flerbostadshus. Förra året var antalet 784.500 – studentrum och liknande inräknat. Med resultatet att allmän­nyttans andel av lägenheterna hade minskat från 38 procent till 29 procent. Om man tar med villor i beräkningen är andelen nere på 16 procent.

Innan allmännyttan fanns, före andra världskriget, var bostadsbristen skriande, standarden ofta usel och hyrorna skyhöga. Allt som en följd av ett kapitalt marknadsmisslyckande.

På 1930- och 1940-talet fick progressiva politiker makten och möjligheterna att börja realisera visionen om ett rättvist och demokratiskt medborgarhem.
En ny syn på politikens roll växte fram.

Arbetarrörelsen och hyresgäströrelsen gjorde gemensam sak, bestämde sig för att skapa ett alternativ till den privata egennyttan – en allmännytta.

Man började bygga bra bostäder till särskilt behövande och fortsatte efter andra världskriget med en bredare giv, där målet var att öka byggtakten, höja standarden och samtidigt pressa ner hyrorna över hela linjen.

”Den enskilda företagsamheten har prövat sina krafter på detta område”, konstaterade den socialdemokratiska tidningen Fakta 1947. ”Resultatet vet vi. Nu blir det statsmakterna och kommunerna som i förening får skapa en fullvärdig bostadsstandard.”

Statliga lån med låg ränta blev stommen. Förutsättningen. Även kooperativa och privata aktörer fick låna, men det var ändå allmännyttan, i form av kommunala stiftelser och bolag, som blev det främsta verktyget när det nya landet skulle skapas.

Allmännyttan skulle agera ”utan enskilt vinstsyfte” och ta hand om det ”icke-spekulativa byggandet”, som det hette i en statlig utredning. Genom den skulle vanligt folk garanteras bra och överkomliga bostäder, och bostadsbristen raderas.

Och bygget satte igång. Nästan en miljon lägenheter på ett halvt sekel.
Allmännyttan blev folkhemmets fysiska gestalt. Tills det blev dags att sälja ut den.

Det började med ett jäsande missnöje bland nyliberaler och privata fastighetsägare, som jämförde svensk bostadspolitik med sovjetisk planekonomi.

Det hävdades att avregleringar och privatiseringar var lösningen. Att samhället inte hade något ansvar för bostadsförsörjningen. Att allt skulle bli bättre bara det offentliga drog sig tillbaka, fler ägde sitt boende och privata aktörer fick fritt spelrum.

På 1990-talet ströps den statliga finansieringen, ombildningscirkusen drog igång i storstäderna, framför allt i Stockholm, och i flera kommuner såldes delar av eller hela allmännyttan till privata fastighetsbolag. Ett exempel är det moderatstyrda Täby, som numera är en av de kommuner som saknar allmännytta.

Den som surfar in på kommunens hemsida och klickar på ”Hitta boende” möts av följande budskap: ”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö.

De bostäder som finns lediga för antingen försäljning eller uthyrning hanteras av olika bostadsbolag och mäklare.” De få hyresbostäder som finns kvar ägs av fastighets­magnaten och skatteflyktingen Roger Akelius. Annars är det mest villor och bostadsrätter som gäller. Hela 90 procent av lägenheterna är bostadsrätter. Näst högst nivå i riket.

Resultatet? Att det blivit oerhört svårt för låginkomsttagare att bo i Täby. Att kommunen idag har den lägsta andelen hushåll med låg disponibel inkomst i landet.

Politikerna har helt enkelt skapat ett gated community utan grindar för ”etniska svenskar mitt i livet” för att tala Reinfeldtska. Folk med fasta jobb och väl tilltagna löner.

Likadant i Stockholm, där allmännyttan närmast utplånats i innerstaden och närförorterna och ersatts av överbelånade bostadsrätter, otillgängliga för fattigare grupper. Otillgängliga är också de nyproducerade, ofta privata, hyresrätterna.

Dessutom har det byggts alldeles för lite sedan 1990-talet. Och tittar man på statistiken är det framförallt det allmännyttiga byggandet som gått på sparlåga.

Allmännyttans andel av det som nyproduceras har minskat från 60 procent på 1970-talet till 20 procent idag. Under de senaste 60 åren har det byggts drygt 882.000 allmännyttiga lägenheter. Men av dem har bara 82.500, en tiondel, färdigställts under de sista 20 åren.

Det beror till stor del på de slopade statliga lånen, på att de kommunala bolagen har tvingats hitta annan och dyrare finansiering. Från 2011 ska dessutom allmännyttan drivas enligt ”affärsmässiga principer” och generera ”marknadsmässig avkastning” till kommunen.

Borta är alltså tanken att bygga och förvalta bostäder utan vinstintresse. Vilket gör att man tar större hänsyn till lönsamheten i projekten. Och för att få en grundplåt väljer kommunerna allt oftare att sälja ut befintliga lägenheter.

I spåren av den krympande och omvandlade allmännyttan växer såväl bostadsbristen som segregationen. Men också skuldberget. Svenskarna har nu sammanlagt 3.000 miljarder i bolån. Allt som en följd av att allmännyttan lämnat plats för egennyttan.

▪ Kent Werne