Om att ”älska”

Bild ur filmen.

[180524] Det är mycket som står skrivet i Nahid Perssons nya film Anders, jag och hans 23 andra kvinnor, i sms, på facebook eller varför inte i – stjärnorna? Om att jag älskar dig, att du är det finaste som hänt mig, ja, allt det där man hoppas någon förr eller senare skall säga till en, i fåfäng tro på att en gång sagt skall det också förbli, problemen är över, nu är sagan här.

Men det konstiga är, och där är vi så att säga grundlurade från början, precis som Nahid och Anders grundlurar varandra, att det finns ingenting, verkligen ingenting, som signalerar känslor, vibrationer eller en verklig dragning mellan de två som huvudsakligen kommunicerar via datorn, telefonen och de ständigt återkommande bevisen för, att Anders är en promiskuös man som Nahid Persson inte vill ha.

Konsekvensen är, att hon sätter i gång en minst sagt averotiserande kontrollkampanj för att få ändring på hans beteende, vilket naturligtvis är fullständigt utsiktslöst och, som sagt, i förhållande till varje form av känslomässig utveckling – a true killer.

Han kan inte ändra sig av den enkla orsaken att han inte vill. Nahid står i samma dilemma som var och en som tvingats konfronteras med ett missbrukarbeteende: de som missbrukar gör det för att de vill göra det, allt annat är bara ord.

Nahid Perssons film lever i ordens, påståendenas och de triviala kontrollbeteendenas värld. Den är inte upplyftande på någon punkt, hur kokett den än är indesignad i diskret upphöjda IKEA-miljöer, som dessvärre också blir betyget på den bristande kvaliteten i de känslomässiga labyrinter den tvingar på oss.

Återstår bara att säga, om såväl film som kärleksliv: bättre lycka nästa gång!

▪ Kjerstin Norén

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor
Regi: Nahid Persson Sarvestani
Sverige 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: