Svårbegriplig, intensiv kultbok

Raudan Nasser foto Klaus Mitteldorf

[180529] På ett plan kan man utan vidare säga att man sett/läst det förut; man med yngre älskarinna. Någon som ser upp till och lär sig av honom. Och han kan bete sig ungefär hur grisigt som helst, hon kämpar visserligen emot ganska tufft ett tag för att sedan ändå lägga sig på knä och ”älska” honom. Det är en slags symbios dem emellan, lite sadomasochistiskt sådär. De älskar, grälar och hatar med samma hetta. Så hur spännande är det 2018?

Raduan Nassar, namnet till trots, en brasiliansk idag närmast kultförklarad författare som debuterade 1975 med Arkaiskt jordbruk, och tre år senare gav ut Ett glas vrede. Böckerna blev översvallande mottagna. Ändå bestämde sig Nassar redan 1984 för att sluta skriva och istället ägna sig åt jordbruket. För något år sen blev hans båda romaner översatta till engelska och fick på så vis internationell uppmärksamhet. 2016 fick han det mest prestigfyllda litteraturpriset en som skriver på portugisiska kan få.

   Båda dessa romaner finns nu utgivna på svenska, i Modernistas försorg, och i Örjan Sjögrens galanta översättningar. Jag har läst Ett glas vrede. Och jag vet inte vad mer jag skall säga.

Vad finns där att säga? Att jag inte på något vis begriper storheten med den drygt sjuttio sidor tunna romanen? Att jag naturligtvis undrar om det är nåt jag missat, om det handlar om något allegoriskt. Visst finns där kvalitet. De sex korta kapitlen, alla i en enda mening, är rakt skrivna, med sensuell ton och intensitet. Läckra att läsa. Men där det långa kapitlet, cirka femtio sidor, också det skrivet utan punkt mest känns som ett långt och högtravande gräl, svårt att ta på riktigt allvar. Kanske att man bör läsa åt det symboliska hållet, att det inte är menat att vara realistiskt som jag inbillar mig att den övriga texten är.

Kanske bör jag läsa om. Kanske skulle jag tjäna på att även läsa debuten, Arkaiskt jordbruk. Jag har faktiskt ingen aning.

Okey, så här är det.  En man anländer till sitt hem, en lantgård med hushållerska och trädgårdmästare. Hans (betydligt?) yngre älskarinna är redan där och väntar på honom. Åtminstone om man får tro mannens röst, som är texten vi läser. Han är inte så lite självgod, beter sig lagom nonchalant eftersom han utgår från att kvinnan väntar vad han är gör och hur länge han än dröjer. Det hela doftar starkt av (klichén om?) latinsk machomentalitet. Kapitlens rubriker viskar om vad det handlar  ”Ankomsten”, ”I sängen”, ”Uppstigandet”, ”Duschen”, ”Frukosten”. Han kommer hem, de älskar hett, de sover, går upp och äter frukost. Allt snyggt och ytterst koncentrerat beskrivet, några få sidor per kapitel. Sedan följer ”Urladdningen”. Femtio sidor i till stor del annat temperament. De munhuggs, lägger ut sina respektive texter med svavelosande röster. Men det är enbart hans kommentarer vi hör. Vad hon känner och tänker vet vi alltså inte.

Hur allvarligt är det? Är allt ett spel, en slags gemensam teater?

   I mannens inre röst får vi vid sammandrabbningarna dock en delvis annan bild av honom, en betydligt svagare och mer sårbar än hans stil och attityd utåt visar. Är det trots allt kvinnan som är den ”starkare”? Aningen om det glimtar i det allra sista kapitlet, där är det plötsligt hon som berättar. I det är det kvinnan som anländer till mannens gård. Hon ser ett meddelande på köksbordet och går sakta upp mot sängkammaren

” … han låg på sidan så att huvudet nästan rörde de uppdragna knäna, han sov, det var inte första gången han låtsades sova som ett barn, och det skulle heller inte vara första gången som jag ställde upp på hans nycker, jag greps nämligen med ens av stark, svindlande ömhet, den kom så plötsligt och oväntat att jag knappt kunde hejda impulsen att öppna mig helt och för tidigt för att ta emot och ta tillbaka det jättelika fostret.”

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Raduan Nassar
Ett glas vrede
övers. Örjan Sjögren
Modernista 2018

 

Författarporträtt: Klaus Mitteldorf

Kategorier
Dela den här artikeln: