Operaverk som tändande gnista

[180605] Det våghalsiga operaprojektet Monstret i labyrinten blev under fem dagar Göteborgsoperans första presentation av ett verk av Jonathan Doves och mersmaken bet sig fast. Musiken, sången, dramaturgin, scenografin blev tillsammans ett kraftfullt uttryck för den kollektiva kraftens förmåga att ingjuta mod och hopp.

Den synnerligen produktive tonsättaren Jonathan Doves, med ett 25-tal operor bakom sig, har i intervju sagt att opera är som bäst när den antingen handlar om nuet eller för länge sedan och långt borta.  Hans förmåga att fylla ett operahus med en publik som mer liknar en biomatiné av en Astridsaga är omvittnad. Han har gjort ett antal verk på historier hämtade från samtiden. Men vad finns då av nuet i den mångtusenåriga myten om kung Minos på Kreta och hans hustrus son med en tjur, Minotauros, som lever instängd i en labyrint skapad av arkitekten Daidalos?  Musikalartisten David Lundqvist som kung Minos behöver bara framträda i megaformat på en videobild och tala härskarens hotfulla språk förrän tanken går till maktfullkomliga ledare i vår samtid. Med 180 amatörsångare i alla åldrar – solister, musiker, dansare, inalles 200 personer på scenen blir vi snart varse den kollektiva kraften i såväl sång som fysiskt uttryck, när det står klart att ett stort antal barn enligt en ”fredsuppgörelse” tvingas sändas från Aten till Kreta och en säker död i labyrinten.  Tanken på barn som idag sätts på båtar över Medelhavet ligger nära. Men vem eller vilka påtar sig idag rollen som hjälten Theseus?

Föreställningen Monstret i Labyrinten, med urpremiär i Berlin 2015, inte bara förenar då och nu, som så många livskraftiga myter, men här tänds dessutom en operagnista i oräkneligt många barn, som blir varse att operahuset, som Jonathan Doves uttryckt det, är en plats för spänning och magi, med reservationen att opera kan tala till alla men dessvärre skapar hinder genom att det är en dyr konstform. Dock. Om inte operapubliken upplever en rejäl föryngring efter denna föreställning vad skulle då kunna göra det?

Alla farhågor som regissören Mattias Ermedahl närde inför projektet har kommit på skam, förklarar han själv i programmets intervju. Det handlar ändå om tre körer, barn, ungdom, vuxna, med 60 personer i varje, om sångare och musiker, nyskriven musik, proffs och amatörer i förening under en repetitionstid på ett drygt halvår. Scenografin är sparsamt hållen med seglets trekantiga form som mall för olika markörer i berättelsen. Alasdair Middletons libretto, översatt till svenska av Erik Fägerborn, kan tyckas aningen avskalat. Kärleken mellan Theseus och Minos dotter Ariadne finns inte med och därmed inte heller ”den röda tråden”, garnnystanet som Ariadne gav Theseus för att hitta ut igen ur labyrinten sedan han besegrat monstret Minotauros. I stället blir det här Daidalos, labyrintens arkitekt, faderligt gestaltad av Anders Lorentzson, som blir vägvisaren ut för alla barnen, inför återfärden hem till lyckliga föräldrar. På Theseus väntar hans kärleksfulla och välsjungande moder, mezzosopranen Ann-Kristin Jones. De professionella sångsolisterna, som tycks väl hemmastadda i denna nyskrivna operamusik, tillsammans med dansaren Therese Fredriksson i rollen som Minotauros, ger konstnärlig stabilitet till föreställningen. Doves varsamt illustrerande musik finner sig väl tillrätta i de individuella struparna. För att inte tala om de kraftfulla, stundom dånande, inslagen från slagverkarna från Västra Götalands ungdomsorkester Vägus, som bildar orkester tillsammans med musiker ur Göteborgsoperans orkester. Ungdomligare operaföreställning i en klass som denna får man leta efter.  Nu väntar jag bara på nästa uppsättning av en Dove-opera. På gång är en komisk opera om Karl Marx inför 200-årsminnet av födelsen av skaparen av det kommunistiska manifestet. Operan är beställd av Teater Bonn med premiär planerad till december 2018.

Med Monstret i labyrinten är dock inte säsongen alldeles avslutad på Göteborgsoperan. Två godbitar återstår i väntan på gästspel av Nederlands Dans Theater under Göteborgs Dans- och teaterfestival i augusti och höstens stora operapremiär av Madame Butterfly.  8–10 juni förvandlas operasalongen till biograf för att visa regissören Milos Formans åttafaldigt Oscar-belönade filmklassiker Amadeus med GöteborgsOperans orkester och kör.

Den 14–16 juni blir det gästspel med ett dansverk från Spaniens nationalkompani, som framför Carmen av den svenske och mångfaldigt prisbelönta koreografen Johan Inger, som för den tilldelades ”dansens Oscar” Benois de la Danse-priset 2016. Titelrollen skapade Johan Inger för den isländska dansaren Emilia Gisladottír – då medlem i det spanska kompaniet men numera dansare i GöteborgsOperans Danskompani. Musiken är ett collage av Bizets musik, balettmusik av Sjtjedrin Radion och nykomponerad musik av Marc Álvarez. 2011 skapade Johan Inger verket Falter direkt för GöteborgsOperans Danskompani. Han är också en av tre koreografer som hedrar Ingmar Bergman med var sitt dansverk i höst.

 

▪ Britt Nordberg

Göteborgsoperan
Monstret i Labyrinten

Medverkande

Minos: David Lundqvist

Theseus: Joachim Bäckström

Modern: Ann-Kristin Jones

Daidalos: Anders Lorentzson

Vuxenkör: Atenare och Kretensare

Ungdomskör: Atens Unga

Barnkör: Atens Barn

Göteborgsoperans Orkester, förstärkt med musiker från Vägus, Västra Götalands Ungdomssymfoniker

Dansare Ur Göteborgsoperans danskompani:

Dansare: Therese Fredriksson

Dansare: Andrzej Glosniak

Team

Dirigent: Martin Nagashima Toft

Regi: Mattias Ermedahl

Scenografi och kostymdesign: Tomas Sjöstedt

Ljusdesign: Joakim Brink

Koreografi, sångare Cynthia Kai

Koreografi, dansare: Jérôme Delbey

Svensk översättning: Erik Fägerborn

Kormästare: Ida Rosén Hamrå

Kormästare: Tommy Jonsson

 

Bild: Kör och orkester till Monstret i Labyrinten på Göteborgsoperan. Foto: Stilo Tengel

Kategorier
Dela den här artikeln: