[180612] ”Jag röjer på vinden.” Så enkelt men ändå så illustrativt inleds Mats Berggrens självbiografi Vindsröjning, utkommen under året. Författaren har utkommit med ett drygt tjugotal titlar, mestadels inom ungdomslitteraturen. Men många äldre litteraturälskare minns nog främst Orent ackord, debutromanen från 1987 som fick kritiker att tala om en ny stor arbetarförfattare.
Vad är det då som röjs på vinden? Minnen, små och stora. Lättvindiga och omtumlande. Att röja på vinden beskrivs som att åka hiss mellan olika skeden i livet. Här möts läsaren av en praktiskt inriktad metafor, en bild som kan länkas till hela Mats Berggrens författarskap. För det finns något rejält och praktiskt över hur verkligheten gestaltas och hur det reflekteras över det liv som passerat. Rakt och enkelt, men aldrig banalt eller torftigt.
Första objektet – en målning, Kines i snö, skapad med vattenfärger på lekis. Sedan ett mikroskop, som författaren fick av sin far och sedan protokoll från junior-SM i schack i Bollnäs 1973. Så där rullar det på, allt medan vinden vittjas och töms. Madeleinekakor från 70-talets Södertälje till samtidens Stockholm, från barndom till sen medelålder.
I 70-talets Södertälje är författaren ung, politiskt engagerad och rör sig i radikala kretsar. Grupp 8. Chilekommittén, miljörörelsen, Amnesty, Alternativ jul, KRUM, Tältprojektet och pockettidningen R. Därtill hamnar huvudpersonen i ett halvkollektiv, en miljö präglad av konstnärlighet och vänsterengagemang. Eller rödvinsvänster, om man nu tillåter sig uttrycket.
Mitt i allt detta står den unge Mats med ena benet i arbetsklassen, då han arbetar på Scania i Södertälje. Där träffar han människor långt ifrån den snävt akademiska och konstnärliga vänster som vistas i kollektivet. På verkstadsgolvet ryms den mångfald som så ofta saknas i vänsterrörelsen, inte minst i diskussionerna bland arbetarna:
Här ägnade mormonen, raggaren och SSU:aren lunchrasten till att prata alkoholpolitik; varenda ledig stund en förmiddag kunde gå åt till en diskussion mellan socialdemokrater och kommunister av olika schatteringar om demokratin under socialismen (s.20).
Även åldersmässigt och etniskt är spännvidden stor på Scania: ”unga och gamla; smålänningar, gotlänningar, norrlänningar och dalmasar; finländare, turkar, assyrier, syrianer, libaneser, jugoslaver, greker, chilenare och argentinare.”
Vid sidan om arbetet på Scania och livet i vänsterkretsar tecknas vägen mot att bli författare. Litterära förebilder och följeslagare presenteras rikligt, en Peter Weiss, en Elmer Diktonius, en Göran Tunström och en Lars Ahlin. Även stora spansktalande författare som Julio Cortázar, Carlos Fuentes eller en Federico García Lorca träder fram. Därtill kommer Marcel Proust med på ett hörn, tecknad i parallellen mellan gamla vindsprylar och madeleinekakor.
Vedermödor och bakslag, men även beslutsamhet kantar vägen mot att bli publicerad författare, ”(a)llt mitt hopp stod till innehållet i två pärmar, där jag hade manusen till min refuserade roman och till den jag höll på att skriva, som naturligtvis skulle bli bättre än den förlagen inte ville ge ut.” (s.40)
Även privatlivet återkallas. En tratt på vinden ger upphov till hågkomsten av otaliga spermaprov som gjordes i syfte att få barn, ett projekt som går i stöpet men som sedermera löses genom adoption. Svek och otrohet finns där också, den ambivalenta känslan av att bli lämnad men också befriad från ett svajigt förhållande.
Sedan möter huvudpersonen en ny partner och tillsammans bildar de ett omaka, men ändå fungerande par: ”Hon var troende och hade bestämt sig för att träffa en lång, mörk, kristen golfspelare. Jag var en råttfärgad agnostiker på en och sjuttiosex, saknade bollsinne och hade aldrig hållit i en golfklubba.” (s.45).
Även tiden förändras. Progg blir sedermera punk, kollektivism övergår i individualism. Osentimentalt och ärligt beskriver Mats Berggren sitt liv, utan de lager av koketteri eller förkonstling som vissa författare uppvisar när det blir dags att summera sig själva och sin gärning. Den egna betydelsen som författare tonas ner. Samtidigt väjer Berggren inte för att konstatera att det finns litterär kvalitet även om bedömningen tenderar att variera över tid och bland människor: ”Faran ligger i att just jag skulle ha en osviklig förmåga att bedöma kvaliteten.” (s.111).
Skildringen är sparsam till sidantal, men ändå innehållsrik. Ungefär som en vindsröjning där man kan bestämma om man ska skynda fram eller dröja. Många olika sorters verkligheter gestaltas: verkstadsgolv och progressiv teater, förlagsrum och förortstorg, refuseringar och publiceringar. Hopp och besvikelse, förtroenden och svek, närhet och avstånd. Allt sker i skärningspunkten mellan föremål och hågkomster, nu och då.
