Härlig läsning för Nesservänner

Foto på Håkan Nesser.

[180810] Håkan Nesser var med och startade den svenska dysterdeckartrenden där luttrade kriminalkommissarier med avancerade alkoholvanor, hemfallenhet åt ensam lyssning till klassisk musik och ett sinnelag i pendling mellan luguber cynism och behärskad sentimentalitet vann anklang i ett folkdjup av aktningsvärda dimensioner.

I De vänsterhäntas förening låter han i vad som ser ut som ett bokslut över en karriärpolisiär och litterär tid som flytt sina båda mest framträdande huvudpersoner mötas i ett samarbete kring en brottsutredning där den episka tiden sträcker sig från sent 1950-tal till år 2012, det år då till sist Van Veeteren från Maardam och Gunnar Barbarotti från Kymlinge får slå sina kloka huvuden ihop och knäcka ett fall med förgreningar från den kontinentala miljön där det obskyra Maardam är beläget till den likaledes anonyma Kymlingetrakten.

Tydligen har Nesser känt på sig att tiden kräver kvinnor, så nu får Van Veeterens sent tillkomna och dåförtiden oanade hustru vittnespsykologen Ulrike Fremdli och Barbarottis kollega och nya kärlek Eva Backman framträdande roller.

Brottskatalogen omfattar mord, mordbrand, kidnappning med mera. Och trots det, eller möjligen tack vare det, är det fråga om gedigen underhållning, i ordets mest positiva bemärkelse. De vänsterhäntas förening lämnar ingen nesserian besviken.

I slutet av 1950-talet bildar några ungdomar med den gemensamma särarten att vara vänsterhänta en förening. De är inte många, och föreningens verksamhet inskränker sig till att finnas till och göra det möjligt för ett litet gäng att samlas då och då. Men idyllen ska spräckas när en person med mycket lös anknytning till föreningen begår ett brott, en kidnappning som leder till att den bortrövade unga flickan mördas.

I början av 1990-talet blir de vänsterhänta kallade till en återträff, och den kommer att få ett ödesdigert slut när hela gänget blir innebrända i en häftig brand på det hotell där de mötts. Håkan Nessers gamle antihjältepolis Van Veeteren löser fallet genom att utpeka en försvunnen medlem av föreningen som skyldig. Men så, sent omsider, när Van Veeteren sedan länge gått i pension, hittas den misstänkte mördaren död. Sedan länge, han kan inte anses trovärdig som gärningsman, han är liksom de övriga i de vänsterhäntas förening, ett brottsoffer.

Nu är vi framme vid år 2012, och då vidtar en ny polisiär insats, där den gamle Van Veeteren får en nyckelroll. Spåren leder vidare till Sverige, där en av de vänsterhänta slagit sig ner och jobbar som sjuksköterska i trakten av Kymlinge, den fiktiva ort där Håkan Nessers andre polisiäre huvudfigur Gunnar Barbarotti är verksam. Nu inleds ett samarbete, där Håkan Nessers båda detektiva antihjältar får gnugga gemensamma geniknölar i sökandet efter den mordiske hämnare som seglat under spaningsradarn sedan mordbranden år 1991.

Den kriminologiska intrigen är mycket skickligt vävd, man följer de polisiära ansträngningarna med stort intresse. Samtidigt pågår en interaktion mellan de båda polisiära hjältarna och deras respektive som är oavbrutet underhållande. Håkan Nessers begåvning innefattar både en uppdriven känsla för brottets orsaker och verkan och för interaktionen mellan människorna som sysslar med att hitta gärningsmännen.

Givetvis kommer allt att klarna till sist, men faktum är att det inte spelar så oerhört stor roll, det viktiga med den här boken är hur relationen mellan människor gestaltas, och det gäller oavsett om det är fråga om de klantiga figurerna i De vänsterhäntas förening eller om det gäller de smarta (nåja) poliserna, som i ett pågående, intelligent och animerat samtal, löser gåtan.

▪ Christian Swalander

En kommentar till “Härlig läsning för Nesservänner”

Bild tv: Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson.

Bokomslag
Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
Bonniers 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: