Scenkonst i världsklass

Christoph Gawenda i En Folkefiende

[180828] Med något av det bästa inom såväl teater- som danskonst satte Göteborgs Dans och teaterfestival punkt för den här gången.  Schaubühne från Berlin gjorde Ibsens En Folkefiende till en rejäl tankeställare mitt i valrörelsen och Nederlands Dans Theater fick publiken att tappa andan med sina fyra enaktare.

Henrik Ibsen kunde knappast ha förutsett att pjäsen En Folkefiende, som han själv liknade vid ett lustspel, skulle kunna bearbetas så att den träffar mitt i prick 140 år senare. Mer än någonsin hamras i dagsläget in, att den som har den politiska makten i en så kallad demokrati också har makten över sanningen, att majoriteten har tolkningsföreträde såväl på sanning som lögn.

Teater Volksbühne från Berlin väcker med sin version av pjäsen frågan om demokratins innebörd och överlevnadspotential. Synd att den bara bokats för två föreställningar med tanke på hur sällsynta som den sortens högklassiga teatergästspel är i Göteborg.  Hade gärna sett den ännu en gång. Denna intelligenta bearbetning av Florian Borchmeyer i Thomas Ostermeiers regi har spelats 180 gånger runt om i världen under en period av 6 år.  Den kom alltså till före senaste presidentskiftet i USA och innan extremhögerns framryckning, som de själva förklarade i ett efterföljande samtal.  De sade sig ha varit rädda för att föreställningen skulle kännas lite passé vid det här laget. I stället har det motsatta visat sig.  Med de politiska lappkast som gjorts runt om i världen sedan dess, inte bara i USA, kan man konstatera att sanningen sällan fått en offerroll likt den i dagens politiska klimat och demokratin inte varit så akut hotad. USAs president använder till och med Ibsens uttryck folkfiender om de som har i uppdrag att förmedla sanningar, som forskare, etablerade medier och journalister. Angreppen på våra demokratiska värdegrunder har blivit allt aggressivare och därmed demokratin allt mer hotad.

Frågan om det verkligen är så att majoriteten äger sanningen kan lika väl kastas om till att majoriteten också äger lögnen. Uttrycket ”fake news” var ännu inte etablerat i den allmänna debatten när Schaubühne skrev sin  Ein Volksfeind. Det är helt igenom en fräck iscensättning av en levande klassiker med ett skådespeleri fullt av kraft och expressivitet,  skickligt och lekfullt balanserande på gränsen mellan komedi och tragedi. Familjen Stockmann är reducerad och föryngrad från en familj med ett vuxet och två yngre barn till att endast ha en liten baby, som ger sig till känna framför allt när doktor Stockmann ska repetera med sitt musikband eller fru Stockmann ska försöka arbeta. Gränsen mellan scen och publik löses också upp allt mer fram till att publiken får spela rollen som aktiv åhörare till visselblåsande doktor Stockmanns brandtal och ombeds rösta ja eller nej till hans utsagor, vilket visar sig få motsatt utfall än i originalpjäsen. Det är dock inte första gången i historien som en övertygelse på gränsen till fanatism får en majoritet av jasägare.  Men Stockmann har ju faktiskt rätt. Vattnet i stadens spaanläggning är förorenat, rent giftigt. Ändå står han till slut helt ensam och myntar det klassiska citatet att den starkaste mannen i världen är han som står ensam. Dock inte i Göteborg, där publiken till en överväldigande majoritet röstade ja till Stockman.  Den bästa publiken hittills, blev omdömet från teatern. Stor besvikelse hade publiken dock orsakat i ett land som Polen, som inte vågade ge sig in i diskussionen med tanke på vilka som kunde finnas i publiken och orsaka problem för dem efteråt.  Viss spänning råder nu i gruppen inför ett förestående gästspel i Kina. På Göteborgs stadsteater, där Ein Volksfeind gavs, väntar närmast en nyskriven politisk fars, Till varje pris, med urpremiär strax efter valet, dock.

Enorma var förstås också förväntningarna inför festivalens avslutande uppsättning, eller snarare uppsättningar, av numera närmast legendariska Nederlands Dans Theater (NDT).  Och de infriades med råge.

Visserligen har Göteborgsoperan ett danskompani av världsklass och har då och då haft besök från NDT. Men här bjöds nu på inte mindre än fyra mer eller mindre berättande dansverk, minutiöst koreograferade och musiksatta. Två av verken, Singulière Odyssée och Shoot the Moon, var skapade av kompaniets koreografer Sol León och Paul Lightfoot, till musik av Max Richter respektive Philip Glass, som båda förstärkte det ömsom melankoliskt, sorgligt poetiska, ömsom drastiskt komiska i vidlyftiga och överraskande koreografier där såväl händer som fötter drar med hela kroppen i häpnadsväckande rörelser och tempi och särskilt framhäver interagerandet framför solouppvisningar.  Det handlar om en danskonst som vill sätta känslor i svang och väcka frågor av existentiell art, inte framstå som en abstrakt konstform.

Starkast i det hänseendet eller över huvud taget fann jag verket The Statement av koreografen Crystal Pite till musik av Jonathan Young. En både fysiskt och verbalt explosiv uppgörelse mellan fyra personer runt ett sammanträdesbord om kolonialismens efterverkningar, så som jag uppfattade det allt hetsigare agerandet av kroppar utan märkbart fysiska begränsningar.

Göteborgsoperans danspublik får nu vila på denna upplevelse fram till urpremiären i oktober på  ännu ett nytt dansverk av den belgisk-marockanske koreografen Sida Larbi Cherkaoui, samt Sverigepremiär för verket ’Solo Echo’ av Crystal Pite.

Danskonst i det mer småskaliga formatet gjorde festivalen till ett smörgåsbord av olika stilar och  upplevelser, som jag återkommer till.

▪ Britt Nordberg

En kommentar till “ Scenkonst i världsklass”

 

 

Ein Volksfeind av Teater Schaubühne efter Henrik Ibsens En Folkefiende

Bearbetning:  Florian Borchmeyer

Regi: Thomas Ostermeier

Scenografi: Jan Pappelbaum

Kostymdesign: Nina Wetzel

Musik: Malte Beckenbach och Daniel Freitag

Ljusdesign: Erich Schneider

Väggmålningar: Katharina Ziemke

I rollerna: Chrstoph Gawenda, Ingo Hülsmann, Eva Meckbach, Andreas Schröders, David Ruland, Moritz Gottwald, Thomas Bading

 

Nederlands Dans Theater

Scen: Göteborgsoperan

 

Singulière Odyssée

Paul Lightfoot och Sol Leon

Musik: Max Richter

 

The Statement

Crystal Pite

Musik: Jonathon Young

 

Woke up Blind

Marco Goecke

Musik: Jeff Buckley

 

Shoot the moon

Sol Leon och Paul Lightfoot

Musik: Philip Glass

 

Bilderna:

Christoph Gawenda gör rollen som doktor Stockman i Schaubühnes uppsättning av Ibsens En Folkefiende. Foto: Arno Declair 

 Dansverket The Statement. Foto: Rahi Rezvani

Kategorier
Dela den här artikeln: