Gluggigt kollage med stark närvaro

författarporträtt. Fotograf: Magnus Liam Karlsson

[180902] Om Oppenheimer och hans kula av metall. Om vilsegångna och alienerade individer utan riktning. Om en bok som till slut trots allt ändå blir skriven, om en som fotograferar döda människor och en dotter som letar efter sin far. Och om en författare som inte verkar kunna rikta sin berättelse, som bjuder oss en vinglig färd på snygg och raffinerad prosa.
Där hade denna recension kunnat sluta. Men det gör den inte, inte riktigt än.

Till den här romanen finns ett appendix separat utgiven (Anteckningar om Robert Oppenheimer, Norstedts), vilket utgörs av den text huvudpersonen i berättelsen skrivit. Det missade jag när jag beställde boken från förlaget, alltså har jag inte läst.

Det är Dimitris Alevras som författat sin andra roman, Mannen i rummet (den första, Världens sista kväll kom 2015).

Den namnlöse jag-berättaren träffar Bruno på en cineastisk klubb och de blir oskiljaktiga. När Bruno är med är det han som är huvudperson i romanen, Bruno monologiserar berättaren lyssnar. Senare träffar berättaren Pavel, som det då blir fokus på. Sedan möter han Pavels dotter … ja, ni förstår. Fokus skiftar och berättaren vimsar omkring. Ena stunden arbetar han för att skriva en bok om Robert Oppenheimer, atombombens ”uppfinnare” som han blir närmast besatt av, i nästa jobbar han längst ner i källaren på Stadsbyggnadskontoret. För att snart släppa också det. Han möter Pavel och han börjar som tidningsbud, och när han och Pavels dotter är tillbaka i faderns lägenhet lämnar han henne och åker istället hem för att slutföra boken om Oppenheimer.

Han är något av en dostojevskijsk källarmänniska, mycket ensam sitter han mest framför teven, arbetar på sitt skrivprojekt eller vandrar planlöst runt i staden. När Bruno lämnar sin lägenhet flyttar berättaren in i den. I många sociala sammanhang verkar människorna runt omkring inte riktigt se honom, som om han var rakt igenom profillös och ointressant. Men när han tackar ja till en fest med kollegorna från Stadsbyggnadskontoret får han kontakt med kvinnan som bjudit. När alla sent på kvällen har gått är han kvar. Naken går han plötsligt ut i köket, han spyr, skär sig i ansiktet och flyr lägenheten. Efteråt skäms så mycket att han inte återvänder till arbetsplatsen.

Jag får inget grepp om vad den här romanen ”handlar om” eller vill berätta. Jag lyckas inte få ihop de olika delarna till en helhet. Jag märker efterhand att jag läser som vore det noveller med återkommande persongalleri. Och jag gillar vad jag läser. Alevras behärskar språket, beskrivningar och repliker, han kryddar med spännande, absurda och lätt morbida detaljer och scener. Det finns en närvaro som jag sugs in i och som jag trivs att befinna mig i. Men helheten. Kanske är det inte ens meningen att jag skall uppfatta en helhet, att splittringen i själva berättelsen ingår i gestaltningen av huvudpersonen.

Är följande citat möjligen en ”nyckel”?

”Med en ständigt minskande lust skrev jag på artikeln om Oppenheimer, som snarare än en artikel liknade ett gluggigt kollage av enskilda händelser, platser och personer som alla tycktes peka bort från sig själva mot något jag fortfarande inte kunde urskilja.”

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Dimitris Alevras
Mannen i rummet
Norstedts 2018

 

Författarfoto: Magnus Liam Karlsson

Kategorier
Dela den här artikeln: