Individ och samhälle i samma bok – Freud och Marx

Vinjettbild: Sven.Eric Liedman

[180926] Det finns tecken på att den nyliberala strömning som under de senaste decennierna dominerat politiken håller på att brytas. De växande förmögenhetsskillnaderna, de alltmer hotande miljöproblemen, de växande konflikterna inom världshandeln och terrorismen visar att den thatcheristiska tesen om att det inte finns något sådant som ett samhälle, bara individer, verkar helt dysfunktionell

Samhället finns och dess organisation och uppgifter behöver stärkas och förnyas, inte minst på centrala områden som vård och skola och när det gäller en rimlig fördelning av tillgångarna. I en sådan process kan det vara av värde att gå tillbaka i tänkandets historia, och se till vad banbrytande gestalter som Karl Marx och Sigmund Freud kan bidra med. En god vägledning är idéhistorikerna Sven-Eric Liedmans och Per Magnus Johanssons essä En spricka i språket. Marx och Freud – våra samtida.

När Världsbanken för nu rätt många år sedan gjorde en studie om varför de så kallade tigerekonomierna i Asien blivit så mycket mer ekonomiskt och socialt framgångsrika än länder med i utgångsläget jämförbara förutsättningar i Afrika framträdde en enskild faktor som mer andra avgörande. De asiatiska länderna hade satsat på högkvalitativa skolor för barnen. Mest avgörande var att skolsatsningen gällde alla barn från tidig ålder. Att sedan undervisningsväsendet i högre åldrar diversifierades och att ett tufft elittänkande rådde var en annan sak.

Det här visar att det finns samhälleliga nyttigheter som behöver vara just samhälleliga, gemensamt finansierade och fokuserade på att låta varje människa komma till sin rätt efter sina förutsättningar, och att den mest lämpade organiserande aktören är staten. I Sverige har vi för närvarande en pseudokapitalistiskt organiserad skola med omfattande kvalitetsproblem och bisarr konkurrens mellan enskilda skolor, som om det handlade om val mellan bilmärken eller mobilsystem, Android eller Ios, med tillhörande märkesmystik. Det ligger i sakens och de rådande politiska trendernas natur att det kan bli en mer genomförd marknadsstyrning av skolväsendet, särskilt om intentioner om stora skattesänkningar genomförs. De förutsätter att medborgarna själva i högre utsträckning kommer att tvingas betala för sådant som setts som allmänna nyttigheter som vård och skola.

I En spricka i språket diskuterar Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson allltså förutsättningarna för att analysera samhällsskeenden och mänsklig utveckling med utgångspunkt hos de båda inflytelserika men också kontroversiella tänkarna och forskarna Karl Marx och Sigmund Freud. Titeln anspelar på en formulering hos Roland Barthes: ”Marx och Freud skapar en spricka i det västerländska språket”. Språket ses då som ett system som styr tänkandet, och under vilket värderingar och föreställningar rör sig, som inte blir omedelbart synliga i den form för mellanmänsklig kommunikation som utgörs av ”språkspelen”.

Ett intressant exempel kan hämtas från den svenska skolvärlden, där det finns ett etablerat begrepp, ”friskolor”, som i de allra flesta fall bättre skulle beskrivas med termen privatskolor. Men ”fri” är ett begrepp med positiv klang, gärna knutet till lycka, framgång och rörlighet. Privat låter mer slutet och uteslutande, åtminstone i det språkspel som länge präglats av ett aktivt ifrågasättande av den privata sfärens kapacitet att ansvara för kostnadskrävande nyttigheter, som dessutom är av strategisk betydelse för ett samhälles gemenskap och framgång. Ett sätt att tänka som i den politiska praktiken alltmer har varit på väg att överges.

Att klargöra sådana motsättningar och vilka ideologiska överväganden som ligger bakom dem hör till den marxistiska samhällsanalysens tillgångar. I ett av bokens avsnitt lyfts begreppet ”karaktärsmask” fram. Det handlar om hur, med bokens exempel, personer som Bill Gates eller Roger Akelius kan sprida glans över sina namn genom välgörenhetsinsatser, medan de ändå hör till en klass som blir allt mäktigare genom att rikedomar i växande utsträckning kommer den till del, medan samtidigt en växande underklass med osäkra anställningar, låga löner (eller inga löner alls) får det allt svårare att göra sina egentliga intressen gällande. Vilket i sin tur kan leda till framgång för figurer som Donald Trump, som svär på att han ska göra processen kort med det etablissemang som både kan utpekas som fiender till folket och som han själv tillhör.

I långa stycken är boken en genomgång och genomlysning av den debatt som förts kring Marx och Freud, men också när det gäller hur deras tänkande varit produktivt inom samhällsforskningen och filosofin om samhället och människan. Frankfurtskolans filosofer som Adorno och Horkheimer förekommer, ett längre avsnitt ägnas Herbert Marcuse, där Freud och Marx från varsitt håll möts i ett tankesystem som är i grunden optimistiskt men är mot bakgrund av en mörk insikt: ”…inte ens frihetens ankomst kan återlösa dem som dött i smärta. Det är minnet av dem och människosläktets samlade skuld mot sina offer, som förmörkar utsikterna för en värld utan förtryck”.

Ett problem som är omöjligt att förbigå i en bok om Marx och Freud är hur deras tänkande ideologiserats och förts över till den religiösa sfären av människors föreställningsvärld med förskräckande resultat. Sovjetsystemet som det formades särskilt under Stalinepoken eller våra dagars Nordkorea är exempel som gör att både marxismen (som Marx själv hann ta avstånd ifrån) och Marx tänkande behöver ifrågasättas när det gäller hur det kan ideologiseras. Utan tvekan kastar det mycket mörka skuggor över arvet efter Marx, och givetvis blir det ett problem när värdet av hans analyser av det kapitalistiska samhället ska, som här, lyftas fram och försvaras.

När det gäller Freud har kritiken i stor utsträckning fokuserats mot hur hans psykoanalys inte visat sig ha sådana terapeutiska och läkande effekter som ett i strikt mening medicinskt program borde kunna uppvisa för att vara acceptabelt som behandlingsmetod. I boken argumenteras för en annan syn på Freuds analyser av själslivet, som mer tar fasta på hur de utgör ett system eller en uppsättning metoder och vägar till insikt som framför allt vidgar möjligheterna till fördjupad förståelse för vem människan är, både som individ och som social varelse.

Stort utrymme får också filosofen Julia Kristeva, som en gång myntade det för all senare litteraturanalys viktiga begreppet ”intertextualitet”, som alltså gäller hur texter talar med, binder sig till och inrymmer andra texter. Hos henne förenas det freudianska psykoanalytiska betraktelsesättet med ett av Marx starkt influerat förhållningssätt till samhällets maktfördelning.

Om det verkligen är så att den nyliberala vågen är på väg att falla samman och en mer human och rimlig samhällssyn är på väg att göra sig gällande, där den goda skolan finns tillgänglig för alla barn och där kunskapsbildning och kunskapssökande inte underkastas enbart ekonomiska incitament så är ett fördomsfritt och kritiskt inhämtande av både inspiration och konstruktivt analytiska idéer från Marx och Freud värdefullt. Det ger En spricka i språket goda belägg för.

▪ Christian Swalander

Bild tv: Sven-Seric Liedman. Foto Emelie Asplund

Bokomslag
Per Magnus Johansson och Sven-Eric Liedman
En spricka i språket. Marx och Freud – våra samtida
Bonniers 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: