Episkt och storslaget om Troja

Bild på Theodor Kallifatides.

[181001] Få idag levande författare har publicerat böcker i en strid ström sedan 1969. Ännu färre har gett ut högkvalitativa böcker så länge. Ingen utom en har lyckats med detta konststycke på ett språk som de tillägnat sig först i vuxen ålder.

Författaren som åsyftas är naturligtvis Theodor Kallifatides, vars nya bok Slaget om Troja visar ännu en sida av denna synnerligen skickliga och produktiva författare. Vanliga teman hos Kallifatides brukar ju vara kärlek och åtrå, språk och identitet, migration och migranters komplexa situation, för att nämna några framträdande aspekter i hans rika författarskap.

Nu kommer istället en roman om krig, både konkret och arketypiskt. För slaget om Troja är förmodligen Västerlandets mest kända och besjungna krig, mästerligt skildrat i alltifrån Homeros Illiaden, vår egen Eyvind Johnssons Strändernas svall eller i Joseph Brodskys poesi.

Hos Kallifatides får det trojanska kriget sin alldeles speciella behandling. Först och främst sätts en ramhandling som utgår från ett annat hemskt krig, det andra världskriget. En pojke är berättare i en grekisk by ockuperad av tyskarna. Under bombanfallen tvingas skolbarnen fly in en grotta, där skolfröken berättar en saga som råkar vara baserad på händelserna i Illiaden, alltså slaget om Troja. Som vanligt finns här både kärlek och livsvisdom, som så ofta hos Kallifatides. Pojken är kär i sin lärarinna, men tvingas också hantera frånvaron av sin far som förts bort av tyskarna.

Prosan är som vanligt avskalad och elegant, med det där till synes lätta kallifatidiska handlaget, där episka, filosofiska och humoristiska toner blandas så friskt. Få svenska författare har mejslat fram sin litterära stil så tydligt som Kallifatides.

Kallifatides väjer inte för det blodiga och grymma. Skildringen är späckade med kluvna skallar och genomborrade kroppar. Samtidigt är gudarnas närvaro nedtonad, för att inte säga helt borta. Ödet finns, men inte gudastyrt eller obevekligt, snarare ett resultat av att människan agerar irrationellt och styrs av ett myller av drifter och impulser, som i sin tur sätter igång ett överblickbart spel av andra handlingar.

Det trojanska kriget var inte vackert annat än i epiken, om ens där. Ty ”krig är tårarnas källa”, för att tala direkt med Kallifatides. Samtidigt för Kallifatides in ett element som sällan syns i krigsskildringar – kvinnors lott. Det trojanska kriget börjar ju genom ett kvinnorov då Paris bortför den sköna Helena, kung Menelaos fru. Därtill har en efter en av de upphöjda hjältarna slavinnor som de mer eller mindre tydligt våldför sig på. Kvinnorna lever också i skräck att våldtas, samtidigt som mycket av krigets själva motor bygger på männens heder inför andra män, en heder kopplad till det patriarkala ägandet av kvinnor. Män ska inte visa sig svaga och sakna heder, hellre dräpa eller låter sig dräpas.

Krig är galenskap; det har sagt förr och kommer nog sägas så länge mänskligheten står upprätt. Att vi generation efter generation fortsätter att bekriga varandra är inget annat än en tragedi. Riktigt tydligt blir detta i den mest episka striden av alla i romanen, den slutliga sammandrabbningen mellan hjältarna Hektor och Akilles, där den segrande Akilles släpar runt med Hektors lik på sin vagn alltmedan den hela staden och sedermera den dödes maka Andromake ser på.

Var placerar sig denna roman i Kallifatides rika författarskap? Svårt att säga. Litteratur är alltid större än siffror och rankingtabeller. Litteratur är det närmaste vi kan komma den mänskliga komplexiteten och nyansrikedomen. Gillar man episka stridsskildringar med viss förnyelse, är det här en roman att njuta av. Föredrar man istället Kallifatides mer urbana och nutidsskildrande romaner, där språk och identitet skildras elegant och liksom sömlöst, kanske man ska söka sig tillbaka till andra romaner av samma författare.

Oavsett hur mycket man just dras till omdiktade klassiska krigsskildringar är det svårt att undgå att Kallifatides återigen bjuder på något riktigt vackert, klokt och spännande.

▪ Erik Cardelús

Bild: Theodor Kallifatides. Foto: Florence Montmare.

Bokomslag
Theodor Kallifatides
Slaget om Troja
Bonniers 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: