Sorg och välvilja på stadsteatern

Ur allt gott i världen. Foto Ola Kjelbye

[181003] På Göteborgs stadsteaters mindre scener kan man nu uppleva två enaktare av vitt skilda slag men som båda bottnar i krig och mänsklig tragik och mynnar ut i förväntningar som grusas. I ena fallet kommer en älskad, men inte längre igenkännbar, man åter från koncentrationsläger. I andra fallet omhändertas ett främmande flyktingbarn som en självgod gärning.

Kan man undfly tanken på att det vi kallar goda gärningar samtidigt har egoistiska motiv?  Länge kunde vi i den demokratiska och rika världen hålla dessa frågor på avstånd genom en biståndspolitik i syfte att hjälpa människor på deras hemmaplan. Idag står de hjälpsökande i allt större antal mitt framför våra dörrar. Strömmen flyktingar från krig och umbäranden har blivit vår samtids stora trauma. Vi kan fortsätta ge en slant hit eller dit men vi kan också öppna våra många gånger lätt överdimensionerade hem. Kanske inte så självklart som det låter? Det beslutet fattar ändå det barnlösa paret Pernilla och Joar i Paula Stenström Öhmans nyskrivna pjäs ”Allt gott i världen”.  Reaktionen hos bästa vännerna Tanja och Danne, när nyheten släpps, blir en chockartad tystnad. Vad ligger i den reaktionen? Avundsjuka? Dåligt samvete?

När den ensamkommande pojken Liam, som publiken bara får tänka sig genom samtalen, väl kommit uppstår en konkurrenssituation mellan de två paren. Som i den bästa av världar engagerar sig också Tanja och Danne i pojken, som mer och mer kommer att vistas hos dem. Problemet är den underliggande kritiken de hyser mot sina vänners sätt att hantera sitt plötsliga föräldraskap, samtidigt som deras prydliga hem mer och mer förvandlas till en plastinpackad arbetsplats, på ett sätt som vill sätta likhetstecken mellan renovering av kök och att ta sig an ett barn.

Det ligger ett raster av absurdistisk metaforik över uppsättningen. Varslad redan genom sin titel och sin inledning. En bildprojektion av ett stormpiskat hav över ridån åtföljs av att pjäsens Pernilla kommer krypande upp på scenen som vore hon offer för ett haveri. Snabbt övergår hon så till att bli hustrun som lätt tillbakalutad i den vita soffan diskuterar med sin man Joar hur de ska brisera bomben för sina vänner om sitt beslut att ta emot en ensamkommande i sitt hem. I det samtalet blir också publiken delaktig som om den företrädde en oväntat stor grupp flyktingar.

De två paren, som spelas av Victoria Olmarker och Rasmus Lindgren respektive Lisa Lindgren och Benjamin Moliner, mejslar med precision fram sina individuella karaktärer. Det är ett väl regisserat gestaltande av Joars överdådiga säkerhet och glättighet, Pernillas mer avvaktande trevande efter en sorts modersroll medan Tanja sjuder över av omsorger och Danne håller sig i en sorts neutral mittfåra med fredat samvete över de insatser de redan gjort.  Det är en dagsaktuell pjäs som väcker tankar och ställer frågor.

Carina Boberg i Smärtan. Foto: Ola KjelbyeSmärtan är en monolog byggd på Marguerite Duras halvt självbiografiska novell Smärtan, som bearbetats till teater av dramatikern Lucas Svensson. Stadsteaterns Carina Boberg går som Duras alter ego likt ett djur i bur fram och åter på scenen i sorgen och smärtan över sin man som greps som motståndsman av franska Gestapo 1944 och som ett knappt år senare med nöd och näppe lyckas återvända hem, knappt igenkännbar. Det är en stark text om väntan och smärta. Vad annat från en penna som Marguerite Duras’. Men här får man, till skillnad från filmen Smärtan, föreställa sig en monolog av en åldrad kvinna som drar sig till minnes något som hänt ca 40 år tidigare. Smärtan (Le Douleur) skrev hon först 1985 utifrån dagboksanteckningar från tiden i fråga. På scenen förekommer också föreställningens regissör Emelie Strandberg i en lite oförklarlig roll. Hon har också svarat för scenografi, video och kostym. Det scenografiska landskapet består av å ena sidan ett berg av kuddar och å den andra ett berg av pinnstolar. Mängden kuddar får sin förklaring när mannen ska ha kommit hem i en kropp så utmärglad och skadad att den kräver mjukvara runt om sig. Högar av stolar är ett återkommande inslag såväl i teater som dans som kan låta sig associeras fritt. Här kan de minna om sammankomster vars medlemmar försvunnit av olika skäl och stolarna blivit överflödiga. En bonus denna föreställning skänkt mig är att den lockat mig vidare i Marguerite Duras författarskap och uppdagat några olästa godbitar i den egna bokhyllan.

▪ Britt Nordberg

 

Göteborgs stadsteater Allt Gott i världen

Av och Regi Paula Stenström Öhman
Skådespelare Lisa Lindgren, Rasmus Lindgren, Benjamin Moliner, Victoria Olmarker
Scenografi och ljus Markus Granqvist
Kostym Jenny Nordmark
Mask Katrin Lind
Musik Stefan Johansson
Dramaturg Sisela Lindblom

 

Göteborgs stadsteater Smärtan

Av Marguerite Duras
Bearbetad för scenen av Lucas Svensson
Regi  Emilie Strandberg
Skådespelare Carina Boberg, Emili Strandberg
Scenografi och kostym
Ljus, praktikant 
Emily Lavebäck
Mask Ingela Collin
Musik Hans Appelqvist
 Dramaturg Sisela Lindblom

 

Foton ur föreställningarna: Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: