Slitningarna före stillheten

[181015] Bibliotekets hyllväggar är rejält igenslammade. Själva rummet är en utställningshall. Besökare och monument går i ett, går i grått. Sociala gester utförs. Första entrén görs av ett par som beskriver ett sexualiserat ställningskrig det må vara få förunnat att kunna mäta sig med.

Det är den anslagna tonen, vi är i nutid, vi behöver terapi. Därför följs de konstruerade rörelsemönstren på golvet upp av textrader som i sig är för intetsägande för att ha något att tillägga.

Lite senare förstår man varför, när en talare hänvisar till det värdefulla resultatet av metoo. Det är omedelbart upprörande, att något som inom några år kommer att framstå som en av de största rättsskandalerna i modern tid förenklas på ett sådant sätt och det förtar mycket av kraften i de bildmässiga utspelen. Och, måste man tillägga, inte har begivenhetens karaktär av masshysteri mycket med föreställningens övergripande tema, stoicismen, att göra.

Uppfattningen om en stor förödelse stannar emellertid kvar. Till slut bemålar dansarna varandra med gråfärg och bilden förtydligas. Det är ett nutida Pompeji vi har iakttagit, figurerna är alla offer för en katastrof, naturens eller den naturliga driftens.

Hela skildringen har åtföljts av levande, intagande musik och sång. Även detta är något som stannar kvar, som en del av den samlade sorgeakten. Det är mycket vackert.

Efter paus möter oss en klarare och mer stilla bild i ett avgränsat snöfält som succesivt vidgas så att dansarna slutligen synes befinna sig i en omfattande yrsel. Det är ur denna överväldigande förvirring ett absolut lugn skall komma att infinna sig, som uttrycks i språket i följande dikt av Mark Strand som koreografen hänvisar till:

…att det du vet inte är annat
än den sång din kropp sjunger,
medan du går.. 

…intala dig då
när den sista kölden flyter genom dina lemmar
att du älskar det du är.

Hela dansakten, för man kan inte välja något annat ord än just ’akt’ för det vi förunnats uppleva, genomsyras av ett sådant milt sätt att förstå tillvaron, rörelsens mest naturliga, i sig helt meningslösa uttryck, lyckan över, privilegiet i, att bara finnas till.

Det är det första styckets koreograf, Sidi Larbi Cherkaoui, som använder begreppet stoicism i förhållande till sitt arbete, men det är Crystal Pite som verkliggör det, om än i mer poetiskt tänkta figurer.

 

▪ Kjerstin Norén

Stoic

av Sidi Larbi Cherkaoui

scenografi och kostym: Hans Op de Beeck

Kompositörer: Felix Buston och Sidi Larbi Cherkaoui

Ljus: David Stokholm

 

Solo Echo

av Crystal Pite till musik av Hohannes Brahms

scenografi: Jay Gower Taylor

kostym: Crystal Pite och Joke Visser

ljus: Tom Visser

 

Göteborgsoperans Danskompani oktober 2018

 

Bilden: Stoic av Sidi Larbi Cherkaoui. I mitten: Nicola Leahey – foto: Mats Bäcker

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: