Mödraskap med charm och allvar

DNA, Backa teater. Foto Ola Kjelbye

[181022] Nu har det avslöjats vad slags föreställning som skapats under rubriken DNA i betydelsen Dansa Nära Anhörig. Det är Backa Teaters senast sjösatta projekt. Om mina förväntningar var nollställda så blev upplevelsen desto höggradigare. Roligt, charmigt, rockigt, kärleksfullt mot en avgrund av  allvar i botten. Det handlar om mödrar.

Efter att ha tagit tempen på de mentala tillstånden för stad och land rättar Backa Teater nu in sig i kören av hyllningar till moderskapet. Vi lever i mödrarnas tid, läser jag samma dag som premiären i en recension av en nyutkommen bok om just moderskap. Mamma hursomhelst  heter den och gör ett svep genom litteratur i ämnet, parallellt med ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet. Vad performancekonstnären m m Tove Sahlin åstadkommit på Backa Teater är långt ifrån en vetenskaplig studie, desto mer en kärleksförklaring till de fyra mödrar som bjudits in av sina skådespelande barn att  med dem som bollplank gestalta sina liv. Det har blivit något av en hybrid av performance, relationsdrama, och pantomim. Här får vi ta del av berättelser i tur och ordning från skådespelaren m m Astrid Assefas adoption av Hannah Alem Davidsson från Etiopien, om kreatursuppfödning m m i Sverige i humoristisk framställning av Emelie Strömbergs mamma Britt-Marie Strömberg, om universitetsutbildade Mahnaz Kias flykt med sonen Ramtin Pavaneh från ett kvinnoförtryckande Iran och om Eleftheria Gerofokas mamma Vasilikis erfarenhet av fattigdom och hårt arbete på tobaksodling i norra Grekland.

ur DNA Backa teater. Foto: Ola KjelbyeDet är tvära kast i berättelserna, som framställs i form av förinspelade intervjuer, som berättarna mimar till och som deras barn, tre döttrar och en son, i tur och ordning bjuder upp dem till. I fallet med den grekiska mamman, som är den enda som inte bor i Sverige och heller inte kan svenska, blir dottern hennes tolk. Här görs mot slutet också en hel liten väl åskådliggjord pantomim över detta krävande och uselt betalda jordbruksarbete. Scenerna blandas och kryddas med musik och skådespelarnas fysiskt laddade, lekfulla och dansanta kringvaro. En scen med mor och dotter Gerofoka får mig att tänka på en liten bok av poeten Gunnar Edman, som när den kom ut 1993 gjorde djupt intryck på mig med sin poetiska titel: ”Barnet buret bär den vuxne”.

Josefin Hinders scenografiska rum är fantasifullt och ändamålsenligt med sin fria dansvänliga golvyta omgiven av podier runt en nedsänkt röd arena och med taket överlastat av tvättlinor fyllda av vita textilier, som associerar till kvinnor och barn.

Stor del av föreställningen görs i intervjuform med Malin Holgerssons röst i högtalare.  Och vid något tillfälle bränner det till i den huvudsakligen konfliktfria atmosfären. Främst i samspelet mellan mor och dotter Strömberg anas något av en motsättning. En känslig  intervjufråga resulterar också i uppgifter om fäders både frånvaro, misshandel och självmord.  Det blir en svart fond mot de omsorgsfulla relationsscenerna mellan mödrar och barn som så lekfullt ställts samman till en både rörande, roande, rockig och reflekterande föreställning, men som också har en viss krympningsmån.

En fråga som också dyker upp i mödrarnas berättelser och som man sällan eller aldrig hör män ställa sig är frågan om i vilken grad föräldraskapet inneburit ett offer och om man i så fall offrat sig för mycket eller för litet.
Litteraturen är fylld av berättelser om ganska usla mor-dotter-förhållanden. Fadersrollen i sammanhanget tycks förbli en gåta. Kanske kan bli en uppföljare på tema DNA.

Kan denna föreställning fungera som förebild, tankeställare, ångestskapare eller mest som underhållning? Det är frågan. Mina ögon tårades i alla fall några gånger och jag var i det stora hela mäkta imponerad över
de kreativa processer som lett fram till denna föreställning. Vad ska inte en högstadie- eller gymnasielärare kunna vaska fram ur detta material!

▪ Britt Nordberg

 

DNA (Dansa nära anhörig)
Backa Teater, Göteborg

Idé, regi och koreografi: Tove Sahlin

Intervjuer m m: Malin Holgersson

Scenografi: Josefin Hinders

Kostym: Josefin Hinders och Tommie X

Ljus: Josefin Hinders och Jonathan Winbo

Mask: Josefin Ekerås

Musik: Malin Dahlström från Niki & The Dove

På scenen: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Parvaneh, Emelie Strömberg, Britt Marie Strömberg

 

Bilderna: Ramtin Parvaneh, Emelie Strömberg, Astrid Assefa, Eleftheria Gerofoka, Hannah Alem Davidson, Britt-Marie Strömberg, Vasiliki Gerofoka; Mahnaz Kia  Foto: Ola Kjelbye

Eleftheria och Vasiliki Gerofoka i föreställningen DNA på Backa Teater. Foto: Ola Kjelbye

(textens avslutning uppdaterad 24/10)

Kategorier
Dela den här artikeln: