Vad kommer efter flykten?

Vinjettbild: Ilija Trojanow

[181022] Vi i lever i en värld präglad av flykt. Aldrig har så många människor varit på flykt som nu. Enligt UNHCR var siffran uppe i 68.5 miljoner flyktingar i slutet av 2017. Vad betyder det att fly och hur påverkar flykten en människa? Dessa två frågor utgör kärnan i den nyutkomna boken Efter flykten av Ilija Trojanow.

Texten är kort, men innehållsrik. Lite över hundra förtätade och rika prosalyriska sidor möter läsaren, precist översatta från tyskan av Ola Wallin. Perspektiven växlar från ett jag, till ett han, till ett obestämt pronomen, till Migranten eller ett vi. För flykten är en genomgripande händelse, något som genomsyrar människor, samhällen och själva mänskligheten. Något som tränger in och som man aldrig blir riktigt av med. Eller för att tala med Trojanow själv: ”Ingenting i flykten är flyktigt. Den kastar sig över livet och släpper aldrig taget om det.”

Trojanow kommer ursprungligen från Bulgarien, där han föddes i Sofia 1965, men hamnade i femårsåldern i Tyskland och har därefter bott på en mångfald olika platser världen över.

Hans egna upplevelser gör sig ständigt påminda i texten, som den första dagen i skolan: ”Inskolningen. Han kan några ord, hans mamma kan några ord. På den första skoldagen står de tillsammans framför rektorns dörr. De är sena. Klass 1b, säger den kvinnliga rektorn, på andra våningen. Hon pekar uppåt. En bred trappa. När de svänger in i korridoren slår en dörr igen. Mamman knackar på dörren. Stig in! Ett rum fullt med barn i hans ålder. Han börjar skämmas. Nej, nej, nej, värjer sig lärarinnan med båda händerna, jag har redan fyra turkar i min klass. Och sjasar iväg mamman och sonen.”

Trojanow beskriver upplevelsen av att förvandla och förlora sig själv, exempelvis genom att låta uttalet av sitt efternamn anpassas och förenklas så mycket att han inte längre känner igen det själv: ”Tills en dag det ursprungliga uttalet känns ovant. Nästan fel. Det är inte alla som tror honom när han hävdar: Jag bryr mig inte om hur det uttalas.”

Förfrämligande, både utifrån och inifrån, men också närmande till något annat och någon annan. Ofta smärtsamma närmanden, eftersom gränser och avstånd upprättas och hålls kvar. Hos Trojanow intar språket en central roll; språkbehärskningen liknas vid en fullmakt och en möjligt att försvara sig själv från omgivningens ständiga försök att definiera ut, att skapa distans och annorlundahet:

”En dag när han lyssnat in sig, när hans tunga tänjts och hans tanke har krökts, när han inte längre översätter från sitt kroppsliga språk till fantomspråket och beställer sitt kaffe korrekt, så som man beställer en kopp kaffe utan att tänka efter…”

Eller i reflektionen kring hur språket och tiden hakar i varandra: ”Ibland smyger sig känslan på honom att hans barndom är inkapslad i modersmålet och att han måste översätta från barndomen till ett främmande språk. Utan ordbok.”

En av bokens styrkor är dess konkretion. Att de förvisso poetiska och litterära reflektionerna baseras i konkreta händelser, i sådant som läsaren kan se och känna, trots att innebörderna sträcker sig både långt och djupt.

Beställa en kaffe, kliva in i en skolsal full av främmande blickar och den illvilliga uppmaningen att åka tillbaka till ett land som inte längre tillhör annat än i det förflutna. Här finns många situationer att tänka och leva sig in i, situationer som genom det träffsäkert gestaltande språket vrids ett litet varv till. Ett litet varv som får oss att känna så mycket djupare och starkare än annars.

▪ Erik Cardelús

Bild tv: Ilija Trojanow. Foto: Thomas Dorn.

Bokomslag
Ilija Trojanow
Efter flykten
Övers: Ola Wallin
Ersatz förlag 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: