Ännu en fullträff för Barnes

Vinjettbild: Julian Barnes

[181126] Att skriva episkt-filosofiskt kring kärlek och åtrå blir sällan så lyckat. Ofta blir det tuggigt och trist när något så känslofyllt och direkt ska läggas under lupp och benas ut.

Julian Barnes är en framgångsrik och välrenommerad brittisk författare som inte räds det svåra. Från romaner som Tala ut från 1992 till megasuccén Känslan av ett slut från 2011 till den på svenska nyutgivna romanen Den enda historien tar sig Barnes det komplicerade. Och redan i öppningsfrasen spelas korten ut: ”Skulle ni hellre älska mer och lida mer, än att älska mindre och lida mindre? Det är nog, när allt kommer omkring, den enda riktiga frågan. ”

Sedan vidtar gestaltningen och vi får möta den 19-åriga studenten Paul, som berättar den enda historien, alltså berättelsen om Kärleken så som den blev för första gången i hans liv och nu framträder i minnenas skälvande sken. För vad som hände och vad vi minns är aldrig samma sak, ett predikament som Barnes ofta uppehåller sig vid i sitt författarskap.

Samtidigt berättas historien på ett rakt och – till synes – rättframt sätt, utan romantekniska extravaganser eller sidospår. Vi hamnar hos den välbeställda och välartade medelklassen i det tidiga 60-talets England. Unge Paul har ett förhållande med den gifta och dubbelt så gamla kvinnan Susan. Kärlek med förhinder, ett vältuggat tema som inte blir mindre upptrampat när det handlar om en äldre man som minns hur han en gång lärdes upp i kärlekens konst av en äldre kvinna.

Men Julian Barnes är skicklig författare, med verktygen på plats. Han åstadkommer en precis pendelrörelse mellan filosofiskt djup och lättsamhet, mellan humor och allvar, en nästintill sömlös blandning. En blandning som sällan syns i svensk litteratur, möjligen med undantag för Theodor Kallifatides och någon till. Men hos Barnes lever den i högsta välmåga.

En tidsspegel är det också – glidningen från det prydda tidiga 60-talet till det frigjorda slutet av samma decennium. En frigjordhet som huvudpersonen Paul inte riktigt tar del av, utan fastnar mest i grubblerier och fumligheter.

Paul vistas ofta hemma hos paret McLeod, där den försmådde maken strör sina sarkasmer vida omkring. Vet han något eller är han bara allmänt bitter på livet? Läsaren hålls på halster.

Att kärleksaffären går sönder – genom sprickbildning eller med en stor duns – känns oundvikligt, för lyckliga kärlekshistorier har sällan någon nerv. Det behövs tragik för att skapa engagemang. Frågan är bara hur detta sker och vem som faller.

Spåren leder mot sammanbrottet, ett efter ett. Sida efter sida. Samtidigt är Barnes skicklig på att väva in filosofiska och underhållande betraktelser i texten, liksom i förbigående. I den här romanen blir det aningen för mycket, som hos en skicklig konversatör med sviktande urskiljningsförmåga och vett att hålla igen. Men kul och träffsäkert blir det ändå, trots den något störande ymnigheten.

▪ Erik Cardelús

Bild tv: Julian Barnes. Foto: Alan Edwards

bokomslag
Julian Barnes
Den enda historien
Forum bokförlag 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: