I kvantifieringens fördummande värld

Vinjettbild tv: Jonna Bornemark

[181219] Ibland skär en röst genom samtidens larm. En röst som fångar något väsentligt och formulerar det klart och drabbande på en och samma gång. Insikten kommer under läsning av filosofen Jonna Bornemarks årsfärska och omtalade bok Det omätbaras renässans.

Temat i boken är mätbarheten som belägrat vårt tänkande och samhälle. Kravet på att allt ska mätas och dokumenteras, för att tillerkännas värde och få vara med. Regimen kallas oftast NPM – eller New Public Management – men kommer under annan flagg också.

Inom vården och utbildningsystemet har kraven på pinnar växt lavinartat. Verksamheten ska ständigt kvalitetssäkras och säkerställas, som det så ofta heter vilket leder till ökad stress för redan stressade medarbetare. Forskare drivs av att publicera sig så fort och så mycket som möjligt, vilket mäts med biometriska index och som premierar ihålig kvantitet, ofta på bekostnad av meningsfullhet och samhällsnytta. Allt detta är allmänt känt.

Vad är då nytt här? Jo, hos Bornemark tas ett filosofiskt grepp om mätbarhetsfixeringen. I centrum ställs den för många av oss okända filosofen Nicolas Cusanus (1401–1464). Enligt Cusanus består vårt tänkande av tre nivåer – ratio, intellectus och icke-vetande.

Enkelt uttryckt är ratio det tänkande som dominerar idag, då allt ska mätas för att få vara med. Kvaliteten i äldreomsorgen säkerställs genom att vi bockar av vissa rutor utifrån vilka gemenskap likställs med måltid i en gemensam matsal, trygghet blir larmknapp och aktivitet en halvtimme om dagen i ett träningsrum. Sedan räknar man ihop allt detta kvalitetssäkrar. Mening är ingen relevant kategori här så länge den inte kan trängas in ett excelark.

Intellectus betecknar vårt resonerande och kritiska förnuft, vilket är fullt nödvändigt att odla i ett samhälle som i allt högre grad förlitar sig på tomma ratiobegrepp. Frågan huruvida det är rimligt att likställa trygghet med en larmknapp bygger på ett kritiskt resonerande och ett sådant behövs när vi sätter upp kriterier för att kvalitet. Man kan rent av påstå ratio förutsätter intellectus, eller mer banalt uttryckt: vad vi gör kräver ett fortlöpande varför, annars riskerar vi att hamna i dehumaniseringens dike.

Bornemark menar att intellectuspraktiker ofta återfinns inom humaniora och konstnärliga verksamheter, vilka inte sällan uppfattas som överflödiga och flummiga av beslutsfattare. I andra fall tvingas dessa verksamheter in i ett ratiotänkande, där sångsstunden för förskolebarn endast legitimeras med att den påskyndar läsutveckling, inte att den skapar gemenskap och njutning bland barnen och personalen. Detta såvida personalen och brukarna inte kan skriva i detta i en kvantifierande enkät som sedan körs in i rapporter och system.

Det talas allt oftare om humanioras kris, att anslagen krymper till förmån naturvetenskapliga ämnen som anses viktigare. Här ser vi ett tidens tecken, där det mätbara blir det centrala. Ännu svårare blir det för de kunskapspraktiker som öppnar för icke-vetande, som ställer sig ödmjuka inför faktumet att vi inte kan och kanske inte heller bör sträva efter absolut visshet i allt vi företar oss. Vanligast är dessa kunskapspraktiker inom religionen, där man förhåller till en outgrundlighet. Att motivera forskningsanslag till teologi blir därför allt svårare, samtidigt som många människor trampar runt med en känsla av meningslöshet.

Vid sidan om Cusanus tar Bornemark upp andra tänkare som Giordano Bruno och Descartes. Bruno kallar dåtidens NPM-människor för pedanter och grammatiker, sådana som i tid och otid ska tränga in verkligheten i en mall och sätta siffror på den. För detta och annat kritiskt fritänkande samtid fick Giordano Brunos plikta med sitt liv. Han blev som bekant bränd på bål av inkvisitionen i Rom 1600.

Att få en ny blick på Descartes (1596-1650) är också välkommet. Bornemark visar att det finns långt mycket mer än bara cogito ergo sum hos denna välkände upplysningstänkare, som drog sitt livs sista suckar i von Der Lindeska palatset i Gamla Stan i Stockholm.

I hans sista verk Själens passioner, färdigställt strax före bortgången i Stockholm, framträder en delvis annan bild än dualismen mellan kropp och själ. Här menar Descartes att vårt liv är uppbyggt av passioner som inte går entydigt särskilja från det logiska tänkandet, eftersom tänkandet närs ut av en strävan efter njutning och mening. Drabbas vi av starka passioner kan dessa visserligen leda oss fel och vi behöver ett förnuft för att reglera dem, men även detta förnuft står i relation till viljan att uppleva mening och njutning. Något naket och rent förnuft finns alltså inte, även om vi bör sträva dit.

Kanske går det rent av travestera Descartes en aning när vi betraktar vår samtid. ”Jag mäter alltså finns jag”, blir i så fall ordalydelsen. Men visst behöver vi kunna mäta saker, alltifrån sjukdomar, miljöpåverkan till kunskapsresultat. Ytterst få vi ställa sig vid sidan om modernitetens landvinningar när det handlar om sådant. Frågan är bara hur långt vi låter mätandet gå utan att det gör oss utmattade och dränerade på mening.

När läkare, lärare och omsorgspersonal vittnar om att de har fått allt mer pappersarbete och allt mindre tid för brukarna är det dags att höja ett varningens finger, vilket Bornemark också gör. Inte minst då utbrändhet och psykisk ohälsa galopperar, inte minst bland välfärdsyrkena och dagens unga.

En central aspekt som ligger och dallrar i boken, men inte riktigt artikuleras, är vad som händer när övertron på mätbarhet kombineras med övertron på evig tillväxt. För är det inte just det som präglar vår samtid: den benhårt inbanade föreställningen om att alla kurvor måste peka uppåt annars kollapsar det, allt enligt dagens axiom att en fallande konsumtion alltid måste innebära ett fallande välstånd.

För onekligen lever vi i en global game-changer: klimatkrisen. Här aktualiseras mer än någonsin behovet av att leva i meningsfullhet, ödmjukhet och förnöjsamhet snarare än i en ständig materialistisk jakt efter mer. Annars sågar vi av vår egen pinne – fast med den senaste stålblänkande ultramoderna motorsågen, som ju ska uppdateras, dokumenteras och kvalitetssäkras stup i kvarten, såklart.

För mot klimatkrisen fungerar inte politiskt smådutt eller att skjuta över ansvaret på marknadsdriven teknikutveckling. Inte heller att stänga in sig i excelarkens trånga hörn.

▪ Erik Cardelús

Bokomslag
Jonna Bornemark
Det omätbaras renässans
Volante 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: