Den visuella tystnaden

[190130] Att frivilligt sätta sin misstro i parentes, det som Coleridge kallade för willing suspension of disbelief, är fiktionens själva kärna. Att acceptera berättelsens villkor, dess värld, dess karaktärer: att ta emot utan att ifrågasätta eller tvivla. Vi vet att det vi ser blott är bilder på en duk, blott konstruktioner frammanade av professionella kreatörer.

Vi är medvetna om berättelsens fiktionalitet, men för att få ut någonting av upplevelsen – för att kunna njuta, empatisera, förfasas – låtsas vi att det vi ser är äkta.

Lucky One av Mia Engberg påminner oss om allt detta genom att baka in fiktionaliteten i själva berättelsen. Vi får stifta bekantskap med karaktären Mia som arbetar med en film om Paris-gangstern Vincent. Mia har fastnat i manusarbetet och ringer gangsterkaraktärens förlaga för att få hjälp. Inledningsvis är han motsträvig; Mia påstår att han har en dotter, vilket Vincent förnekar. Men successivt lockas han in i regissörens fantasier och kompletterar dem. En ung ukrainsk sexarbetare fogas in i berättelsen, och eventuellt en blodig hammare. Vem som håller i manuspennan blir allt svårare att veta.

Denna typ av metagrepp har använts många gånger förr, inom litteratur, teater och film, och kan ibland kännas tröttsamt och uppgivet, som om regissören fått idétorka och desperat involverar publiken i sina berättartekniska problem. I värsta fall känner jag mig som publik snuvad på konfekten när magin skingras och konstruktionen framträder i all sin bristfällighet.

Men i Lucky One händer någonting annat. Kanske har det med Engbergs säregna formspråk att göra: kamerans passivitet, de svarta bildrutorna, frånvaron av agerande kroppar (med några få, effektfulla undantag). Engberg kallar det ”visuell tystnad”, och i denna tomhet resonerar de ord som bär fram berättelsen. Ja, det är en ovanligt litterär film: det vi inte ser på duken skapar vi istället i vårt inre. Metaperspektivet och den cinematografiska tillbakadragenheten förstärker publikens roll som aktiv medskapare.

Den hyllade föregångaren Belleville Baby (2013) kallas dokumentär och denna uppföljare spelfilm, men låt er inte luras av genrebeteckningarna: Mia Engberg rör sig fritt i konventionernas utkanter och skapar någonting alldeles eget – någonting smärtsamt, osentimentalt och naket som tar betraktarens intelligens, fantasi och medmänsklighet i anspråk.

▪ Alex Berman

Bild: Mia Engberg vid filminspelningen av Lucky One.

Kategorier
Dela den här artikeln: