Litterär salong i löjets skimmer

bild ur föreställningen. Foto: Ola Kjelbye

[190217] Lisa Lindgrens milda karikatyr av litteraturvetaren Ebba Witt Brattström är minst sagt strålande, när regissören Hilda Hellwig har satt tänderna i Molières komedi Lärda kvinnor och flyttat akademisatir från 1600-talets Paris till litterära salonger typ Forum i dagens Stockholm.

Det är väl det som betecknar en klassiker, slitstarkheten,  att få dagens förhållanden parodierade utifrån en 348 år gammal text med bibehållen rimmad prosa. Alexandrinerna far som spjutspetsar över scenen, när kvinnorna gör upp.  Kostymerade helt i svart får de dagens feministrörelse, akademiskt snobberi med påföljande metoo-manifestationer att framstå i löjets skimmer.  Om Moliéres samhällskritik i hans mest kända verk har gjort upp med den manliga sfären, som  maktmissbruk, fåfänga, girighet, hyckleri, hypokondri och så vidare,  så är det här kvinnorna som är i fokus som blindstyrda av sin vurm för det manliga geniet, kulturmannen.  Den borgerliga kvinnorörelsen,  kallad preciositeten, hade Molière tidigare haft som tema i pjäsen De löjliga preciöserna.  Med risk för att anklagas för att ge sig på verklig kunskap och bildning snävade han i och med Lärda kvinnor in synfältet till en anklagelse mot en ytlig dyrkan av kunskap.  Med tanke på det ointresse för verklig bildning och nonchalans mot sann kunskap som tycks sprida sig i vår tid, inte minst inom den tidigare så bildningstörstande arbetarrörelsen, får man hoppas att en sån här pjäs inte missförstås så att den stänker vatten på sådana kvarnar.

Lärda kvinnor, eller fruntimmer som den tidigare fått heta på svenska blev Molières näst sista pjäs.

Men även om Molière (taget namn som betyder markatta) kom att bli etablissemangets fiende för sina grova satirer, som inte undantog kungahuset, så lyckades han ändå balansera så pass att han hade själva solkungen Ludvig XIVs stöd. Utan dennes påverkan hade han inte ens blivit begravd i vigd jord, så illa sedd var han av kyrkan.

Att översätta en pjäs med rimmad text är ett konststycke i sig. Här har den också fått en språkdräkt enligt dagens språkliga haute couture, inte minst inom den ekivoka terminologin.  Här diskuteras å ena sidan äktenskap kontra personlig frihet, å den andra dräglas hämningslöst över tidens mest kända poeters  framträdanden, om än med dikter av det mer mediokra slaget.  En kedjerökande Fredrik Evers och Jesper Söderblom med gitarr gör kanske inte sina eventuella förebilder någon större tjänst, men underhåller gör de. Medan män dominerar podiet på scenen med att läsa poesi, sjunga eller rappa,  så är det kvinnorna som är publik med väl tillgjorda och överdrivet känslosamma reaktioner. Där deltar inte familjens manliga medlemmar, ej heller ena dottern, Henriette,  som kort sagt skiter i den litterära salongen och dyrkan av tråkmånsar som kan grekiska och latin utan vill gifta sig med sin Clitandre och bilda familj. Punkt slut. Kirstin Torhaug och Fredrik Lundin skuttar runt på scenen som ett ystert kärlekspar och får dagens bröllopsannonser på lyckliga par att blekna. Föreställningen är tryfferad med en rad mer eller mindre löjeväckande musik- och danspassager.

En charmigare tolkning av foglig toffel än Reuben Sallmander som familjefar får man leta efter.  Tack och lov får han till slut hjälp av sin bror Ariste, spelad av den alltid lika pålitlige rolltollkaren Johan Karlberg, för att med ett listigt knep lyckas besegra hustrun i valet av Henriettas tillkommande.  Hannah Alem Davidson spelar Henriettas syster Armande, styrd med järnhand av modern för att leva upp till bilden av övertygad bildningsvurmare men får problem när hon upptäcker att hennes expojkvän tagits över av systern.

Priset vad gäller extrem gestaltning tas dock med råge av Kirstin Torhaug, som Hilda Hellwig arbetat med tidigare i Oslo men som är ny för Göteborgs Stadsteaters scen.  Hon formar lystet sin roll som flickornas faster Bélise till ren fars. Hon skyr inga stora gester för att illustrera sin fåfänga och tro på att vara den mest åtråvärda kvinnan på scenen. Risken för tolkningshaveri lurar men tar inte över.  Som vanligt hos Molière är det dock en figur som har hans fulla sympati och det är den obligatoriska pigan, här vid namn Martine, som Alexandra Nordberg  gör till en fysisk och verbal fullpoängare. Men visst förundras man över att det krävs en mer än 300-årig pjäs för att göra travesti av ett samtidsfenomen.

▪ Britt Nordberg

 

Pjäs: Lärda kvinnor av Molière (Les Femmes Savantes från 1672)

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Bearbetning: Ulf Peter Hallberg/Hilda Hellwig

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Jan Lundberg

Scenografiassistent: Hedvig Ljungar

Kostym: Lena Lucki Stein

Mask: Christoffer Nordin

Ljus: Hans-Åke Sjöqvist

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Dramaturg: Joel Nordström

Scen: Göteborgs Stadsteater, stora scenen

I rollerna: Lisa Lindgren, Reuben Sallmander, Fredrik Evers, Melina Tranulis, Hannah Alem Davidson, Kirstin Torhaug, Fredrik Lundin, Johan Karlberg, Jesper Söderblom, Alexandra Nordberg, Ashkan Ghods, Tania Naranjo

 

Bilden: Alexandra Nordberg, Reuben Sallmander, Kirsti Torhaug och bakifrån Lisa Lindgren.
Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: