Kvalitet och spännvidd på västsvenska scener

Adel Darwish, foto Ola Kjelbye

[190306] Tre sceniska verk, som nyligen haft premiär på tre av västsveriges institutionsteatrar, bekräftar i hög grad en konstform som lever och söker.  I vitt skilda uttryck och former, för olika åldrar, visar de på möjligheternas gränslöshet i syfte att bearbeta stora frågor. Backa teater är totalt gränsöverskridande med sitt utforskande av mänskliga behov och har dessutom en fot med i ett lekfullt dansverk på Regionteater Väst byggt på pjäsernas pjäs Hamlet medan Folkteatern kokat ner romanen om Jane Eyre till ett par timmars sceniskt överdåd om galenskap. Bakom dem alla lurar den eviga frågan – att vara eller inte …

Frida Röhls chefskap på Folkteatern har åstadkommit något av en nytändning. Nu har hon släppt loss Ragna Wei och Maja Kall att som regissör respektive scenograf sätta tänderna i den klassiska romanfiguren Jane Eyre, våldsamt nedbantad till ett par timmars delvis galghumoristisk teater av Tone Schunnesson.  De har sannerligen spänt bågen till det yttersta för att till en början fullkomligt överskölja scenrummet med viktoriansk 1800-tals interiör, såväl vad gäller tapeter som gardiner och draperier. Allt i samma tunga storblommiga murrighet. Överdådigt är bara förordet. Mot denna inramning framträder desto tydligare den kyskt gråklädda Jane (Emma Österlöf) och den nunnelika husföreståndarinnan Mrs Fairfax (Lena B Nilsson), som vakar över husets hemlighet med milt och kuvat överseende. Den episka transportsträckan om Janes olyckliga barndom fram till anställningen som guvernant till flickan Adèle på godset Thornfield Hall antyds skickligt genom ytterligare två skådespelare i likadana klänningar, Helmon Solomon som barnet och Andrea Edwards som Janes skugga. Två glasburar på scenen fungerar som metaforer för inte bara individers utan en hel tidsålders instängdhet. Åskådarens fantasi sätts sannerligen på prov.

Det hela är ett skickligt och djärvt överförande från bok till teater med själva huvudtemat i fokus, kärleken mellan Jane och godsets ägare, Mr Rochester, som gestaltas med överklassmässig charm och  nonchalans  av Francisco Sobrado, som den man som låtit spärra in sin hustru på vinden under förevändning att hon är galen. Förklaringen till hemligheten på husets vind får Jane veta lite väl sent och resulterar i hennes flykt.

Episoden som följer mellan flykten och återkomsten för att finna rätt på den man hon trots allt ännu anser sig älska, blir summariskt sammanfattad i en drömlik och vacker sekvens som kulminerar närmst chockartat i ett rockigt framträdande av romanens andra manliga karaktär, väckelsepredikanten St John, vars frieri Jane tackat nej till. Jonas Sjöqvist gestaltar denne de fattigas själasörjare med ett sångnummer, som får publiken att svara med en spontan applåd. Överspelandets gräns har dock redan tidigare passerats av Karin de Frumerie i hennes roll som dotter i den besökande familjen Ingram och tilltänkt hustru till Mr Rochester. Det är många figurer som ska gestaltas av ett fåtal skådespelare och orsakar många skickliga kostymbyten. Inte minst av Helmon Solomon.

Att solidaritet med ett olyckligt kvinnoöde inte får Janes kärlek att avta är en fråga som ständigt söker sina svar. Är det av en förlåtande kärlek hon som botgörerska och vårdare viger sitt liv åt denne Mr Rochester? Det öde som Nina Jemth Ölund i rollen som den inlåsta kvinnan Bertha på vinden levandegör med stor tydlighet är ett återkommande tema i den feministiska forskningen och har tagit sig uttryck i olika konstformer.

 

Över till den teater som framför allt vänder sig till en ung publik och vars ledare Mattias Andersson säger sig väja för varje misstänkt tema på modet. Med en scenografisk asketism snarare än överdådig ger sig Backa Teater med verket Hierarchy of Needs ut i en filosofisk och poetisk undersökning av gränser och exploatering av existentiella värdegrunder, där alla sorters gränsdragningar prövas  –  mellan länder, människor, verklighet och dikt, sant och falskt, nu och då, publik och skådespelare, härskare och folk, liv och död. Navet i det kaotiska skeende med labyrintisk verkan på och runt scenen är dramatikern tillika huvudaktören själv, Adel Darwich, som med charm och självklar auktoritet behärskar scenrummet och det oförutsägbara skeendet. Runt om i publiken upptäcker man ansikten som känns igen, som en efter en ger sig in i spelet och omväxlande agerar publik och skådespelare. Josefin Neldén, med något av en huvudroll, har stundom den absurda uppgiften att dessutom agera krukväxt. Som sådan tänks hon exemplifiera de mest grundläggande behoven i den amerikanske psykologen Abraham Maslows behovspyramid, tillkommen 1943 under andra världskriget, vilket fått Adel Darwich, flykting från ett nutida krig, att ta den som utgångspunkt för sin dramatiska debut. Den i hemlandet påbörjade teaterutbildningen fick en fortsättning i Sverige, där den här pjäsen tog idémässig gestalt.

Kvar i Syrien fanns nämligen hans teaterkompisar. När han fick upp ögonen för hur man med digital teknik kunde forcera fysiskt oöverstigliga gränser föddes idén att få dem att medverka i föreställningen via monitorer som centrala inslag i scenografin. Idén väckte Mattias Anderssons intresse i hans sökande efter nya uttrycksformer, som något som kunde passa in på det treåriga internationella samarbetsprojektet Atlas of Transitions – New geographies for a cross-cultural Europe,  som Backa Teater jämte dansprojektet Twisted Feet ingår i med syfte att undersöka migration och identitet genom konstnärliga möten. Förutom skådespelarna, som rör sig obehindrat mellan en fyrkantig scen, påminnande om en.fyrkantig brottningsarena, och publiken utmed alla fyra sidor så bidrar två dansare från Twisted Feet till ett konstnärligt lyft av en föreställning, som förvisso ställer krav på sin publik i sin oförutsägbarhet.

Att finna en röd tråd eller en klassisk dramaturgi i föreställningen låter sig inte göras. Det är en föreställning som speglar verkligheten i hela sin förvirring. Den lämnar också frågan öppen hur steget tas från att tillgodose de tre rena bristbehoven till att gälla också de två översta nivåerna, erkännande och självförverkligande. Eller missade jag något? Där är ett förlösande ord som inte vågar sig fram av de syriska vännerna på datorskärmen. Det börjar på f r i… att säga hela ordet kan vara lika med döden. Att vara eller inte vara. Frihet eller död. Det är frågan.

 

En dansföreställning kallad Efter Hamlet  med koreografi och regi av en annan vida berömd Andersson med förnamn Örjan, är en av Regionteater Västs produktioner denna vår, dessvärre svåråtkomlig för andra än skolbarn. Den är gjord i samarbete med Backa Teater och kommer att ges som skolföreställningar där i maj.  På scenerna i Uddevalla och Borås ges den under mars månad. Senast för två år sedan gjorde samme Örjan Andersson koreografi och regi av en hyllad Hamlet-uppsättning på Folkteatern i Göteborg, nedbantad förvisso, men alls inte så till den grad som denna. Ämnet tycks honom likväl ofrånkomligt.

Backa Teaters mångåriga medarbetare, skådespelaren Gunilla Johansson har tillsammans med dramaturgen Anna Berg skrivit texten. Hon medverkar också på scenen, dels som vålnad men framför allt som fullfjädrad och illmarig hovnarr. Övriga medverkande, fyra fantastiska dansare, kommer från dansensemblen i Borås. Med stora gester och djärva uttryck tydliggör de huvudkaraktärerna i detta känsloladdade drama, fyllt av svek, grubbleri, sorg, skuld, kärlek, galenskap och död på ett sätt som närmast överträffar vad en talad version förmår uttrycka, därtill förstärkt genom Jonas Redigs musik. Med den frihet mot konventionerna som scenkonsten kan tillåta sig låter de spelet inledas med att alla dör en våldsam död, så som barns lekar kan få det att se ut, varpå de alla står upp igen och spelar sin historia i rätt ordning för att på nytt dö på slutet.

Dessvärre är den här föreställningen gjord exklusivt för barn. Eventuella offentliga föreställningar framgår inte av spelplanen. Men det kan ju vara en tröst för vuxenvärlden att veta vilken hög klass det kan vara på den scenkonst för barn som görs med uppdrag att tillgodose hela den västsvenska regionen med scenkonst med större ekonomiska muskler än som gäller för de fria grupper som med liknande ambitioner skapar mångfald för den unga publiken, som jag ska återkomma till i en framtida överblick.

 

▪ Britt Nordberg

Tre gånger teater

Fakta

Scen: Backa Teater

Produktion: Hierarchy of needs av Adel Darwish

Regi: Mattias Andersson

Scenografi: Maja Kall

Dramaturg: Stefan Åkesson

Koreograf: Denny Hultén/Twisted Feet

Kostymör: Helena Arvidsson O´Byrne

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig

Medverkande: Adel Darwish, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Ramtin Parvaneh, Marcel Gomes, Alekandra Jovic, Ali Ktit, Nermin Asheti, Iman Rasho, Alieksander Okbastion, Yafet Melake

Skådespelare i videon: Obaj Alskoja, Milad Alsahwy, Ahmad Katrib, Lugen Skouzam, Diana Tayara, Noorvan Bourhan, George Eid

 

Regionteater Väst och Backa Teater

Dansverk: Efter Hamlet fritt efter William Shakespeare

Text: Anna Berg och Gunilla Johansson

Koreografi och regi: Örjan Andersson

Scenografi, kostym, mask:  Bente Rolandsdotter

Kompositör: Jonas Redig

På scen: Jessica Andrenacci, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Minna Mannelqvist, Nicole Neidert, Rasmus Skaremark Solberg

 

Scen: Folkteatern, Göteborg

Pjäs: Jane Eyre

Dramatisering, fritt efter Charlotte Brontés roman: Tone Schunnesson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei

Kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Carina Persson

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Chris Lancaster

I rollerna: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Francisco Sobrado, Nina Jemth Öhlund, Karin de Frumerie, Jonas Sjöqvist

 

Bildtexter: Adel Darwish på Backa Teater.  Foto: Ola Kjelbye

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: