[190312] Ett mästerverk i Jon Fosses anda har intagit lilla scenen på Göteborgs stadsteater. Likt ett sorgekväde får den sceniska triptyken Shirins vargar mig att förstummas. Poetiskt, tonsäkert, skört och naket möter vi tre kvinnor i olika situationer av sexuellt våld. Intelligenta texter begåvat tolkade.
Det förvånar inte att den unga dramatikern Johanna Svalbacke tidigare skrivit manus som blivit musikteater. Musiken, mestadels av Ludvig Sjöstrand, har stor betydelse också i Shirins vargar, som inleds med ett starkt intro, likt ouvertyren till en opera. En kvinna, Sharin, träder fram, sömngångaraktigt med ett osammanhängande räddhågat tal, av rädsla för vargarna, metafor för män, som särskilt farliga när de vittrar rädsla. Carina M Johansson formulerar med hela sin gestalt och med skälvande ansiktsuttryck den panikartade rädsla som behärskar Shirin mentalt och fjättrar henne fysiskt, därmed försatt i den offerroll som följer i och med överfallet av förövaren, mannen Leif-Olof, som företrädare för flocken, mardrömslikt gestaltad av Johan Hafezi.
I följande scener möter vi en tonårsflicka, Linnéa, först i en uppgörelse med sexköparen Mikael (Stefan Gödicke) i en intressant dialog om respektive syn på vilka villkor som ska gälla mellan förövare och offer, som vore det vilken affärsuppgörelse som helst. Victoria Dyrstad förhåller sig så oerhört lyhörd till den laddade, förtätade texten och situationen att hon öppnar dörren till en värld, som annars mest ger sig till känna, om alls, via tidningsrubriker. Här ställs frågan på sin spets vad betalningen i en sexaffär gäller och om en man, som cyniskt betalar en flicka i hans egen dotters ålder för sex och sällskap, också kan begära att få betraktas som en hygglig vän. Stefan Gödicke förhåller sig till sin roll på ett sätt som övertygar om det totala glappet mellan flickans situation och en förövare, som avslöjar sig som helt renons på insikt om att det pris flickan betalar vida överträffar det pris han betalar, hur ”snäll” han än vill se sig som. Återigen en drabbande dialog i en fängslande tolkning.
Särskilt gripande är den tredje scenen som fullkomligt skriar av utsatthet och ensamhet i mötet med ung flicka på akutmottagning efter en våldtäkt. Victoria Dyrstad har med dessa gestaltningar bekräftat sig som ett fynd
Det här är en föreställning byggd på en språklig medvetenhet av poetisk musikalisk minimalism med korthuggen dialog och en suggestiv verklighet som leder tankarna till den norske dramatikern Jon Fosses täta, postmodernistiska dramatik. Allt med stöd av en medveten personregi och scenografi.
