Utan utväg

ur filmen

[190312] I såväl Kapernaum som They shall not grow old är närvaron allt. I verkligheten och i minnet av verkligheten. I Nadine Labakis Cannes-belönade och Oscar-nominerade film Kapernaum följer vi med pojken Zain i hans utsiktslösa vardag i Beirut, tillsammans med sin egen familj, tillsammans med en papperslös ensamstående mor och hennes baby.

Vi dras så till den grad in i denna vardags alla omöjliga detaljer vad angår överlevnad, tröst och förtvivlan, att vi till sist är lika utmattade som filmens egna karaktärer. Den lille pojkens spel är märkvärdigt att iaktta och bär hela filmen med sin stora anklagelse: varför skulle jag, vi, tvingas leva detta? Det är därför han gått till domstol för att anklaga sina föräldrar för att han blivit född.

Men det tydligaste uttrycket för vad den genuina livskänsla han trots allt äger består av är det sätt han, obrottsligt lojal och ansvarskännande, släpar runt på ett barn han knappt orkar bära, matar det – fixar.

Kapernaum var Oscar-nominerad för bästa utländska film i år. Att det blev Roma som tog hem spelet är lika skandalöst obegripligt som att Reine Brynolfsson för ett par år sedan bommade Guldbaggen för bästa manliga huvudroll i Jens Assurs Korparna (2017). Priskommitéer följer sina egna lagar och förordningar, dem skall man inte belasta sig med att spekulera över. Netflix, som producerat Roma, är en stark spelare på marknaden och i filmbranschen är marknaden många gånger allt.

Roma är en utomordentligt vacker film, men som konstnärlig prestation kan den inte jämföras med den tour de force Labaki åstadkommer i skildringen av ett av många orättvist övergivna barn. Det sätt hon fått Zain Al Rafeea att spela fram en ensamhet som ändå inte mist sin kreativa livsvilja är enastående. Ett litet mirakel att ”gömma och bevara i sitt hjärta”.

En film kan inte förändra världen, men den kan förändra upplevelsen av och insikten i det som faktiskt sker, eller har skett, så att man inte längre kan blunda för förhållanden som är oacceptabla och därför farliga.

Det är livet i slummen för människor utan hopp och det är kriget som sådant. Varje gång man konfronteras med krigets verklighet, i fiktionen eller, som i Jacksons verk, genom bearbetad dokumentärfilm, uppfylls man av dess absoluta omöjlighet. Det omöjliga i att med berått mod sända unga män med livet framför sig mot en lika meningslös som säker död. Att dessutom dras in i alla vardagliga umbäranden första världskrigets skyttegravar förde med sig är en obeskrivlig upplevelse. Att det levde så mycket munterhet och sammanhållning under dessa vidriga förhållanden, att det var möjligt att upprätthålla trohet till uppdraget! De enskilda soldaterna hade visserligen inga alternativ (om man bortser från att de mönstrat frivilligt), men det framstår likväl obegripligt, hur de förmår klättra upp ur skyttegraven för att gå en säker död till mötes – inte sällan träffade av sina egna felinställda kanoners draksådd!

Man måste beundra den tekniska skickligheten och akribin i arbetet med They shall not grow old. Genom uttryck för samtal och stämning som gjorts högst trovärdig, genom en färgsättning som bringar gårdagen närmre. Filmen skildrar inte allt och har rönt kritik för att den inte dyker djupare ned i de politiska realiteterna. Men det är inte dess uppgift. Det jag i ögonblicket får ut av den är det uteblivna svaret på frågan hur allt detta är möjligt, gång på gång (soldaterna åkte lika gladlynt sjungande i väg ett världskrig senare).

Kanske skulle vi använda Jacksons film till reflektionen över, på vilket sätt krigets möjlighet att befria individen från sin vardagstristess till förmån för en mer oförutsägbar gemenskap gör det oemotståndligt? För att hitta förståelse för de unga IS-krigarna vi nu har att ta ställning till. Kan det ha varit så, att livet helt enkelt var för tråkigt för att inte med glädje byta ut det mot något annat, mera okänt – och vad drar vi i så fall för slutsatser av det?

  Kan det medverka till att komma ut ur den hjälplöshet vi i ögonblicket ser förlama ett vettigt ställningstagande till deras arma framtid – liksom till vår egen?

▪ Kjerstin Norén

Kapernaum

regi: Nadine Labaki

Libanon 2018

 

They shall not grow old

regi: Peter Jackson

UK 2018

 

Roma

regi: Alfonso Cuarón

Netflix 2018

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: