Om detta må vi berätta

Bild på Peter Longerich

[190319] Mycket tyder på att antisemitismen är på uppgång igen, att ett av civilisationens mörkaste kapitel fortsätter. Vart denna oroväckande tendens leder, är inte givet. Det är upp till oss alla att avgöra, att hejda utvecklingen och axla det moraliska ansvaret att ständigt påminna om de antisemitiska illdåd som kantat den västerländska historien och vars vedervärdiga kulmen var Förintelsen.

I den på svenska nyutkomna boken Hur förintelsen planerades ges en tydlig och historiskt väl underbyggd bild av hur detta folkmord organiserades. Författare är den tyske professorn i historia Peter Longerich, en världsledande expert på ämnet. Utöver detta verk har Longerich skrivit biografier om Goebbels, Himmler och Hitler. Översättningen till svenska står Victor Englund för, på ett följsamt och välfungerande sätt.

I en luxuös patriciervilla i Wannsee utanför Berlin planerades det som kom att gå under namnet den slutgiltiga lösningen, alltså den intensifiering av Förintelsen som skedde 1942 och framåt. 15 högt uppsatta ämbetsmän deltog, dock ingen från det nazistiska toppskiktet som Hitler, Goebbels eller Göring. Detta har av historierevisionister tagit som intäkt för att Förintelsen inte vara planerad, utan bara uppstod, vilket är felaktigt och strider mot fakta.

Vad planerades då i Wannsee, den där dagen, 20 januari 1942? Till en början är det värt att notera att denna konferens hölls först vid mitten av andra världskriget. Vid det laget hade judeförförelserna pågått i många år, genom deportationer och massavrättningar, både i Tyskland och i de ockuperade områdena. Att planen vara att utplåna det judiska folket var således uppenbart, men i relation till detta spelade ändå Wannseekonferensen en avgörande roll för att intensifiera och effektivisera det folkmord som redan pågick.

I boken beskrivs upptakten till konferensen, exempelvis att de ledande nazisterna under 1941 hade varit upptagna med att deportera judarna österut, framförallt till Sovjetunionen. Därigenom skulle judarna antingen duka under av umbäranden eller avrättas. Genom Wannseekonferensen ändrades inriktning, mot en mer systematisk och storskalig hantering. Det främsta deportationslandet blev nu istället Polen, där koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau redan låg och där den dödsbringande aktiviteten nu expanderade.

Sammankallande och ordförande vid mötet i Wannsee var Reinhard Heydrich, chef för säkerhetsministeriet. Vid protokollet satt Adolf Eichmann, också han representant för säkerhetsministeriet och sannolikt den ledande organisatören i Förintelsen.

I framställningen presenteras de femton närvarande vid denna konferens, där huvudkategorierna utgjordes av ämbetsmän för de centrala instanserna i det Tredje riket och ämbetsmän inom administrationen för de ockuperade områdena i Öst. Därtill ges läsaren en kunnig och följsam genomgång av det enda protokoll som kom att bevaras till eftervärlden. Det sker med ett faksimil av det tyska originalet, ingående kommentarer och sedan som en bilaga översatt till svenska.

Vi ser med all tänkbar tydlighet nazisternas avsikt: att genomföra ett slutgiltigt utrotande av Europas judar. Den avgörande skillnaden mot tidigare var att detta skulle ske under kriget, inte efteråt, som man tidigare avsåg.

Beslut och riktlinjer meddelades sedan uppåt i hierarkierna. Detta blir tydligt i det att Hitler, som ju inte deltog vid mötet, kom att betona att förintelsen skulle ske under kriget, inte efter. De exakta formerna för denna hemska utrotning tycks dock inte ha bestämts i Wannsee, åtminstone hamnade de inte protokollet. Snarare lämnades de att konkretiseras under processens gång, då genom fortlöpande muntliga order eller i skrift som förlorats för eftervärlden.

Att få en skarp, men lättfattlig och överskådlig redogörelse för denna oerhörda händelse på svenska, är viktigt. För om detta må vi berätta, nu och alltid.

Longerich håller dessutom en utomordentlig balans mellan saklighet och moralisk tydlighet. För inför Förintelsen kan vi aldrig stå neutrala, men samtidigt krävs fakta och saklighet, i synnerhet i dagens samhällsklimat med tendenser som fake news, faktaresistens och bristande källkritik.

Ett hemskt dokument att läsa. Precis som den historia som omger det. Värst blir kanske förnekelsen av det inträffade. Det berättas om att Wanneseekonferensens en gång så beslutsamma deltagare nekade eller påstod sig ha glömt att de medverkade vid mötet. Eller så förminskade och bagatelliserade de sin roll i massmordet. Så här kommenterar Longerich detta:

”De dåliga undanflykterna och de ogenerade lögnerna blir inte bara tydliga när man läser själva protokollet, utan även av förhistorien till konferensen (s.160).”

Att förneka och förskjuta ett uppenbart ansvar är tyvärr ett vanligt mänskligt beteende, tydligt upprepat under historiens gång. Nästan värre är att vissa människor än idag förnekar detta historiska faktum, trots alla fakta och vittnesmål. Vidrigt är även att människor än idag ansluter till sig till denna dödsbringande ideologi. Så, just mot denna bakgrund och utifrån bokens alla förtjänster är denna läsning viktigare än någonsin. För om detta må vi berätta, nu och alltid.

▪ Erik Cardelús

Bild: Pater Langerich. Foto: Loeni Lallemand.

Bokomslag
Peter Langerich
Hur förintelsen planerades: Wannseekonferensen 1942
Övers: Victor Englund
Natur & Kultur 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: