Om det vi aldrig får glömma

Daniel Yousefi, foto: Joakim Rolandsson

[190505] ”ett fält av kroppar lämnar sina hem” I ett par olika flyktingläger i Grekland och Turkiet möter vi människor som lämnat sina hem med allt vad det innebär av förluster och ovetskaper inför framtiden.

Jag har blivit om inte besatt så åtminstone starkt indragen och berörd av krigen i främst Syrien (men självklart också andra ställen, som Afghanistan) och jag har läst romaner, dikt- och novellsamlingar, sett dokumentärfilmer som utgår ifrån livet i de krigsdrabbade områdena eller från tillvaron som ”flykting”. En del lever som flyktingar i sina egna länder, andra i läger i södra Europa, och åter andra har redan kommit till länder som Sverige, Finland eller Tyskland eller lever där som ”andra generationens invandrare”. Jag gör det rimligen för att något lite försöka förstå, för att få ta del av några skärvor erfarenheter främmande för oss som levt hela våra liv här i Norden.

Några av de  titlar jag här talar om är;  Irakisk Kristus av Hassan Blasim, Regnet luktar inte här av Duraid Al-Khamisi, eller dikterna i Jag matar kriget med dem jag älskar av Rasha Alqasim. I resereportaget Resa in i tomheten eller romanen Hon som vandrar av Samar Yazbek. Listan kan göras betydligt längre än så.

Nu sällar sig Daniel Yousefi, född 1989 och uppvuxen i Akalla och utanför Östersund till de namnen. Han arbetade 2016 som tolk i några flyktingläger och i sin litterära debut, Den åttonde kontinenten, har han samlat sina vittnesmål i texter av skilda slag. I korta dikter, som citatet ovan, i konversationer med människor han mött, texter skrivna enbart i versaler som visar hans egna erfarenheter, och från diverse olika skyltar författaren/volontären såg under sin tid i lägren. Skyltar officiella såväl som skrivna av dem som bebor lägren.

Yousefi är ett sannskyldigt vittne, han tolkar inte det han erfar. Det märks inte minst i konversationerna där han passivt och ofta enstavigt svarar ja eller nej på frågorna han får, ibland mynnar det dock ut till mer regelrätta samtal.

Så här kan de skyltar se ut som Yousefi har med i boken

”UNITED
N+PAKISTAN+SOMALIA+LOBNANE+GHANA+
BANGLAD???ba
The are StarviNg. Le
T TheM c?? The B”

”dont´t kill us BY CLOS(?)ng Border
          ((Please))  (((Please)))”

 

”it´s cold”

 

”PLEASE REMEMBER
TO HAVE ALL REFUGEES
WAIT OUTSIDE WHILE YOU
SELECT THE ITEMS
THEY NEED”

”I miss you
my mother”

Under kapitelrubriken Genom Grekland skriver Yousefi om ett du som är han själv och som åker buss genom landet för att ta sig till Syrien. Han vill se med egna ögon, men alla avråder. Det här är intensiva texter annorlunda än de andra i boken, och de är genomgående skrivna i versaler. Vilket nog medverkar till intensiteten.

   Författaren träffar under resans gång, som också innebär andra flyktingläger, på en del människor. På ett ställe möter han en ung pojke

”DU PRATAR MED EN POJKE SOM SÄGER ATT
HAN BRUKAR LÄGGA HANDFLATORNA MOT
VARANDRA OCH LÅTSAS ATT DEN ENA TILL-
HÖR HANS SYSTER. HAN TITTAR UPP MOT
DIG. DU FRÅGAR VAR HON ÄR.”

Det sista läger han befinner sig i ligger utanför Aten, där stannar han i två månader

”LÄGRET ÄR EN GAMMAL MILITÄRBAS SOM
DRIVS AV FLYGVAPNET. ÖVER ETT GRUS-
FÄLT HAR DET STÄLLTS UPP CIRKA 160 TÄLT
VILKA SAMMANLAGT DELAS MELLAN STRAX
UNDER ETT TUSEN PERSONER. DET FINNS
TRE DUSCHAR. DET FINNS EN ASFALTSPLAN
INHÄGNAD AV BAJAMAJOR. BYGGNADER
FRÅN SEXTIOTALET MED STORA HÅL I SIG.”

Men allt är inte sorg och uppgivenhet

”DET UPPRÄTTAS ETT KVINNOTÄLT DÄR
MÄN INTE ÄR VÄLKOMNA. DET ÄR DEN
FÖRSTA PLATS DÄR DU SER VÄNSKAP MEL-
LAN FOLKSLAG BILDAS. EN KVINNA FRÅN
SYRIEN GÅR TILLSAMMANS MED EN KVIN-
NA FRÅN AFGHANISTAN, DE KAN INTE TALA
SAMMA SPRÅK, DE TALAR MED HÄNDERNA,
ANSIKTET, DE SKRATTAR.”

Och när de arrangerar en fotbollsturnering blir alla plötsligt väldigt engagerade. De syr dräkter, börjar träna, och när matcherna är i gång hejar och skramlar de som vore de på Camp Nou eller Old Trafford. Idrotten förbrödrar, som det heter i en gammal klyscha.

Det är inte enbart omänskligt hårt att leva i dessa läger, utan någon utstakad framtid, det är rimligen också tufft att stå bredvid och inget eller ytterst lite kunna göra.

Yousefi pratar en morgon med Översten som är ledare för ett av lägren. Han berättar att de förlorat en tvåårig pojke under natten

”DU SVARAR OKEY OCH GÅR IVÄG. DU KANSKE
TÄNDER EN CIGARETT, KANSKE STÄLLER
DIG VID VÄGEN. DU VÄNTAR PÅ ATT NÅGOT
SKALL HÄNDA MED DIN KROPP. DU VÄNTAR PÅ
ATT NÅGOT SKA UPPSTÅ. EN KÄNSLA. ETT
BARN HAR GÅTT BORT. DU FRÅGAR DIG OM
DU SETT DET HÄR BARNET. DU FRÅGAR
DIG OM DU HÄLSAT PÅ HONOM. DU VÄNTAR.
CIGARETTEN TAR SLUT. DU BÖRJAR UND-
RA VAD SOM HÄNDE. DU FRÅGADE JU ALDRIG
HUR BARNET DOG. DU VÄNTAR. SNART MÅS-
TE DET KOMMA, TÄNKER DU. EN KÄNSLA.
FÖR OM DET INTE KOMMER HAR DET HÄNT
NÅGOT MED DIG.”

Den åttonde kontinenten är ett ställe som egentligen inte existerar, eller snarare ett ställe där ingen egentligen lever. Likt en enorm transithall, ett absurdistiskt limbo där man bara väntar. Samtidigt är det ju så att många bor och lever där i åratal, folk föds och dör, går i skola och arbetar. Även om de kanske egentligen ”bara” väntar.

Någon gång känner jag att en del texter, främst ”konversationerna” är alltför vardagliga, men inser snart att det nog just är det att de är okonstlade vittnesmål som gör dem så starka och ”äkta”. Och man kan fråga sig om en ny bok om hemskheterna med krig och flykt kan ge nya/andra bilder än dem man redan tagit del av. Det är väl ungefär samma fråga giltig för skildringar av/från Andra världskriget och nazismens härjningar med koncentrationslägren och alla döda människor.

Jag tror någonstans att man aldrig riktigt, på djupet, kan förstå sådana groteskerier om man inte upplevt det själv. Därför inbillar jag mig att det aldrig kan bli nog med skildringar, med försök att förstå det som hände/händer. ”Vi får aldrig glömma”, som det brukar heta.

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Daniel Yousefi
Den åttonde kontinenten
Albert Bonniers förlag 2019

författarfoto: Joakim Rolandsson

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: