När dikten överrumplar dig

Krönika: Erik Cardelús

[190509] Poesin kommer ofta till oss i livets stora stunder, tidpunkter då vi överväldigas av stora känslor, drabbas av stora händelser och ställs inför stora avgöranden.

Det är stunder då det vardagliga språket inte räcker till, blir futtigt och otillräckligt. Stunder då stavelserna stapplar och orden blir otympliga och obekväma. Rösten rosslar och rister.

Sådana tillfällen är bröllop och begravningar, tilldragelser då dikten hjälper oss att uttrycka det vi inte riktigt förmår formulera, där och då.

En av många dikter som används i sorg är W.H. Audens (1907-1973) Begravningsblues. Den inleds med ”Stanna alla klockor, stäng av din telefon, tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån.” Dikten blev allmänt känd och älskad genom 90-talsfilmen Fyra bröllop och en begravning. Då reciterades den i sitt engelska original:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Vad som är stora stunder kan alltid diskuteras. Stora sorger och flödande glädjerus kan komma annonserat och överraskande. För så outgrundligt är människolivet. Vi har också ett omättligt behov av tröst, av att trösta och tröstas, för att tala med diktaren Stig Dagerman. Och tröst innebär ofta att sätta ord på det som smärtar och skaver.

När överrumplades du senast av en dikt? Av ett bevingat ord eller förtrollande fras? Av språk som lyfte dig eller din blick på tillvaron en nivå.

Själv hände det mig nyligen. Det var en sen vårkväll framför TV:n och jag överrumplades av Auden, av klockorna som borde stannas och telefonerna som borde stängas ner.

Kanske var det ingen stor stund, åtminstone inte utåt sett. Snarare trivial: middagsbestyren var överstökade, kvällsnyheterna stod på, ljudet av en surrande diskmaskin i bakgrunden och jag satt ihopsjunken i soffan.

Då kom Auden till mig med sin Begravningsblues, mitt i denna triviala och tröttögda kvällsstund. Men det var inget sentimentalt viskande, utan en antropocen Auden som talade klart och tydligt om vår sena tid på jorden, här och nu.

En Auden vars sorgsna och smärtsamma ord sammanflödade med vreden över den döende biologiska mångfalden som avhandlades på kvällsnyheterna samtidigt. En Auden som berörde den framtid vi med öppna sinnen håller på att sabotera, för oss själva och våra barn.

En Auden som länkade till den färska forskningsrapporten från IPBES som slår fast att en 1 miljon av jordens alla 8 miljoner biologiska arter håller på att dö ut. Här och nu.

Sorg, vrede eller skam? Besjälande? Vilken etikett sätter vi på den där stunden då vi överrumplas av en dikt, mitt i den tröttögda vardagen?

Kanske vi ska lämna etiketterna därhän. Livet är alltid större än dess beskrivningar. Färden alltid intressantare än kartan. Istället bör vi stanna upp och inse att det hänger på oss nu. Inse att vi befinner oss i ett akut läge och ingen yttre kraft eller fantastisk teknologisk lösning kommer att fixa det åt oss. För här står vi tillsammans på vårt enda jordklot. Tillsammans med den överhängande risken är att vi hamnar i det som beskrivs i Audens sista strof:

The stars are not wanted now: put out everyone
Pack up the moon and dismantle the sun
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

 

▪ Erik Cardelús

Referenser

SVT nyheter, 2019-05-06, Ny rapport: Uppemot en miljon arter hotas av utrotning

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: