Kärlek med olika ingångar

Vivjettbild

[190516] Att minnas är att levandegöra, att hålla kvar det som är på väg bort eller inte längre är här. I minnet finns ofta en kärleksfullhet som vi inte alltid tänker på. En omtankens mekanism som gör oss till medmänniskor, i varje stund vi minns andra. Minnas är ett deponensverb, ett aktivt verb som framträder i passiv skepnad, en ovanlighet i andra språk än svenskan. En relevant fråga att ställa sig: Hur mycket intentionalitet finns det i minnet? Vad styr våra minnen?

Allt detta kommer över mig vid läsning av boken Minns du? Det är en hudlös skildring som kretsar kring Annabelle, men också kring den som minns henne, berättaren som hon stod i kärleksfullt förhållande till sent i livet. Mogen kärlek med förhinder. För själv glider Annabelle allt djupare in i demens, ett liv med alla dess händelser är på väg att gå förlorat om det inte vore för att någon annan mindes och nedtecknade.

Vem var då Annabelle? En kvinna som för många skulle betecknas som ”vanlig” eller ”en i mängden”. Genom hågkomsterna tas vi tillbaka till ett enkelt arbetarklassursprung i Stockholm; vi trampar med på en stundtals mödosam väg genom livet. Enkla jobb, men en strävan mot något bättre. Men också trevliga och glada stunder med en mindre krets av vänner, barn och barnbarn.

Kraschade förhållanden finns också där, kärlek, svartsjuka och svek. Supande män och män som ville kontrollera Annabelle. Men ändå – något skört och förenas här, som i en dikt av Edith Södergran eller bara en avspegling av hur de flesta människor är. För ingen människa går riktigt jämnt upp eller följer ett och samma mönster, i tid och rum. Egenskaper och beteenden spretar ofta åt olika håll, i olika situationer och med olika människor. Så fort vi försöker definiera någon, sticker oväntade blommor och ogräs upp i hågkomsternas mylla.

Sent i livet träffar Annabelle berättaren, en icke-binär person, dessutom ”en kommunist som skriver romaner.” En person med ett priviligierat ursprung, bildad och med ekonomiska resurser i ryggen. Det oväntade mötet sker vid dansbanan på Skansen en vacker kväll. Annabelle och berättaren lever sedan i kärlek. Vilken sorts kärlek det är upp till var och en att avgöra. Den som äger kärlekens mall räcker upp handen.

Det dansas, det badas och det finns en fysisk attraktion. Två till synes olika människor som öppnar sig för varandra. Associationer, situationer och tidsplan glider in i varandra, utan att för den skull förvirra läsaren allt för mycket. Som en motor i ihågkommandet finns kärleken, både ömsint och dokumentär:

Igår, på Alla hjärtans dag år 2017, gick vi på Primo Ciao Ciao i hörnet av Bondegatan och satt ute under infravärmen med cappuccino och glass. Det var bara någon plusgrad men det fanns en mildhet i luften som gjorde det lätt att andas. Tillbaka på hennes rum dansade vi till CajsaStina Åkerströms ”Den vackraste mänska jag nånsin mött.”

Språket är sparsmakat vackert och händelser gestaltas inkännande, ibland även med intertextuella kopplingar till Fröding, Lagerlöf, Strindberg och Fellini, för att nämna några få. Kopplingarna verkar inte forcerade, utan berikar minnesflödet.

Mest av all fungerar läsningen som en effektiv påminnelse om att livet och kärleken kan se så olika ut. Att vi bör vårda det liv och de minnen vi har. Att vårt liv är förunderligt; med nya vägar som öppnar sig oavlåtligen.

▪ Erik Cardelús

Bild: Alice Staffan Beckman. Foto: Kajsa Göransson.

Bokomslag
Alice Staffan Beckman
Minns du?
Norstedts 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: