[190523] Om historien om Nya Karolinska sjukhuset varit fiktion skulle man utan tvekan betrakta den som en tragedi, som liksom alla tragedier kräver dödsoffer efter att ha inletts med den grundläggande komponent som heter högmod. För högmodet i detta fall står ett antal i vårdfrågor inkompetenta och ideologiskt förblindade borgerliga landstings/regionpolitiker i Stockholm.
Dessvärre har vi inte att göra med fiktion, utan med en verklighet som inte ännu fått sin upplösning men fortsätter att producera vårdskandaler i en till synes aldrig sinande ström. Berättelsen om denna verklighet är stoffet i DN-journalisterna Anna Gustafssons och Lisa Röstlunds lika fascinerande som skrämmande skildring av vårdhaveriet Karolinska: Kampen om Karolinska. Konsulterna.
Det gick alltså snett från början, åren före 2010, när besluten togs om att det nya sjukhuset skulle byggas i ”offentlig-privat samverkan (OPS).” Tanken var att anbud från olika byggföretag skulle tas in och jämföras, och i anbuden skulle inte bara byggnationen utan också ansvar för sjukhusets materiella drift under ett antal år vägas in. Eftersom anbuden skulle komma från privata aktörer undanhölls processen den möjlighet till insyn som annars gäller för offentlig verksamhet. Redan när det visade sig att endast ett anbud förelåg borde varningsklockorna ha ringt, men de högmodiga inom politiken ignorerade detta och tog anbudet från Skanska-Innisfree, som förutom uppförandet av byggnaden också innehöll ett avtal om drift för decennier framöver. Kostnaderna för skattebetalarna skulle hamna på astronomiska belopp, bortemot 60 miljarder kronor.
Då skulle antalet vårdplatser bli lägre än på det sjukhus som skulle ersättas. Tanken var att det nya sjukhuset skulle erbjuda så högspecialiserad vård att mindre krävande patienter skulle kunna erbjudas vård vid andra inrättningar, man tänkte sig ett kluster av privata utförare, drivna av medicinska entreprenörer. Någon sådan infrastruktur fanns inte, och har heller inte tillkommit. Nya Karolinska byggdes underdimensionerat och förblir underdimensionerat, med ibland förödande konsekvenser, dödsfall har inträffat som direkt följd av att Nya Karolinska inte klarat sina basala uppgifter.
Samtidigt som bygget pågick såldes en vårdideologi in till politikerna av den amerikanska firman Boston Consulting Group (BCG). Den kallas värdebaserad vård och det främsta exemplet på att den har någon existensberättigande är ett sjukhus i USA, Cleveland Clinic, som huvudsakligen erbjuder vård till elitpatienter som har råd med mycket dyra sjukförsäkringar. Värdebaserad vård bygger på en enkel formel: Värde=utfall/kostnad. Ett gott utfall, alltså en framgångsrik (och snabb) vårdinsats till lägsta möjliga kostnad ska ge ett värde, som kan ställas emot motsvarande värden hos andra vårdgivare, vilket skulle leda till konkurrens mellan vårdgivarna, vilket i sin tur skulle leda till att den som produceras mest värde också blir berättigad till mer resurser och kan antas bli mer efterfrågad av patienterna. Patienternas värdering av den vård de fått skulle också vägas in i värdet.
Detta förefaller väldigt likt andra köp-sälj-modeller som i marknadsekonomins heliga namn blivit ett credo också i offentlig verksamhet. Att politikerna okritiskt svalde konceptet berodde mindre på dess för vården unika betydelse som framgångsrecept, utan hängde mer på vilka propagandaresurser som sattes in och vilka opinionsledande figurer inom management- och vårdområdena som med egenintresset i fokus sålde in dem.
Sjukhusets organisation skulle bli helt ny för svenska förhållanden, de klassiska klinikerna avskaffades och i stället infördes teman med mycket snäva specialiteter, prostata, migrän osv. Att den vanliga patienten i svensk sjukvård oftast är en äldre multisjuk person bortsåg man ifrån, den typen av patienter låg utanför ideologins täckning.
När byggnaden stod klar visade den sig, när den togs i bruk, vara ett fuskbygge. Stora inläckage av vatten utifrån och felbyggda golv ledde till vattenskador och omedelbara behov av reparationer. De första patienterna togs emot 2016. Enligt den av BCG insålda vårdideologin fanns endast enkelrum. Vad man helt glömt bort var att patienter i enkelrum för omsorg och tillsyn skulle kräva ett mycket större antal sjuksköterskor och undersköterskor än tidigare. Personalbristen var redan svår, och nu fanns den inbyggd. Det visade sig också att den digitala miljön (”världens mest avancerade”) inte fungerade. Larmen från patienter fungerade inte heller. Man kan föreställa sig ångesten hos en ensam patient som trycker och trycker på larmet men ingen kommer.
Det tillsattes en direktör för sjukhuset, nederländaren Melvin Samsom med en månadslön på 215.000 kr. Det tillsattes en produktionsdirektör som skulle ansvara för organisationsutveckling och produktivitet. Vid de olika temana anställdes konsulter, som saknade all kunskap om vård men hade utbildning från till exempel Handelshögskolan eller KTH. Givetvis blev ingenting bättre, allt blev bara värre och värre. Den fina akutmottagningen stod så gott som utan patienter, därför att mer triviala akuta fall inte fick dirigeras till Karolinska, utan hänvisades till exempelvis Danderyd eller Södersjukhuset, där akutmottagningarna blev som fältlasarett med patienter i korridorerna och sönderstressad personal.
Nyligen kom uppgiften att Nya Karolinska gör sig av med 550 anställda, företrädesvis administratörer och konsulter. Man frågar sig onekligen hur det kan finnas ett sådant antal personer som inte behövs för att verksamheten ändå ska fungera. Om den nu gör det. Efter detta besked kom så varningen om att Karolinska inte klarar av sitt riksuppdrag att operera nyfödda med livshotande tillstånd. De sjukhus som inte längre får operera dessa barn som Sahlgrenska och Lund larmar om de växande köerna vid Karolinska. För något år sedan uppstod en liknande situation, då Karolinska inte klarade av sitt uppdrag i Stockholmsregionen att operera elakartade tumörer i buken. Läkarna på Karolinska varnade sjukhusledningen, som ignorerade varningarna, och sedan framför allt tillhöll läkarna att det inte fick ”bli media av det här.” Ett uppmärksammat fall tas upp i boken, en patient som dog sedan hans cancer hunnit bli så långt gången att kirurgerna bara kunde låta den bli kvar, sy igen operationssåret och låta patienten åka vidare till hospice.
Kampen om Karolinska bygger på ett under flera år grundligt inhämtat material, dokumentation av alla slag, vittnesmål, intervjuer osv. I DN har en serie artiklar publicerats om vårdhaveriet Nya Karolinska. Vi har att göra med en journalistisk insats som är beundransvärd och understryker hur oerhört betydelsefull den kritiskt granskande journalistiken är för ett samhälle. Den borde bli obligatorisk läsning för politiker, men också vid medieutbildningar vid universitet och högskolor. Men särskilt är den förstås viktig för en allmänhet, som i val utser de företrädare som ska representera dess intressen.
